Läs upp

Cookies

Den här webbplatsen använder så kallade cookies. Cookies är små textfiler som lagras i din dator och sparar information om olika val som du gjort på en webbsida – t ex språk, version och statistik – för att du inte ska behöva göra dessa val en gång till. Tekniken är etablerad sedan många år tillbaka och används idag på väldigt många webbplatser på Internet.

Du kan när som helst ändra cookieinställningarna för denna webbplats.

FASS logotyp
Receptbelagd

Peka på symbolerna och beteckningarna till vänster för en förklaring.

Kontakt

Sök apotek med läkemedlet i lager

Sök lagerstatus

Alenat Veckotablett

ReceptstatusFörmånsstatus
Teva

Tablett 70 mg
(vita till benvita, ovala, präglade med AN 70 på ena sidan och Arrow logo på den andra)

Bisfosfonat, för behandling av skelettsjukdomar

Aktiv substans:
ATC-kod: M05BA04
Läkemedel från Teva omfattas av Läkemedelsförsäkringen.
  • Vad är en FASS-text?
FASS-text: Denna text är avsedd för vårdpersonal.

Texten är baserad på produktresumé: 2016-02-17.

Indikationer

Behandling av postmenopausal osteoporos. Alenat Veckotablett minskar risken för kot- och höftfrakturer.

Kontraindikationer

  • Esofagusförändringar och andra faktorer som fördröjer esofagustömning, såsom striktur eller akalasi.

  • Oförmåga att stå eller sitta upprätt i minst 30 minuter.

  • Överkänslighet mot alendronat eller mot något hjälpämne.

  • Hypokalcemi

  • Se även Varningar och försiktighet.

Dosering

Den rekommenderade dosen är en 70 mg tablett en gång per vecka.


Den optimala behandlingstiden med bisfosfonater mot osteoporos är inte fastställd. Behovet av fortsatt behandling bör utvärderas kontinuerligt baserat på en individuell nytta-risk bedömning för varje patient, i synnerhet efter en behandlingstid på 5 år eller mer.


För att uppnå tillfredsställande absorption av alendronat:

Alenat Veckotablett skall endast tas med vanligt vatten minst 30 minuter före dagens första mål, dryck eller andra läkemedel. Andra drycker (inklusive mineralvatten), mat och vissa läkemedel minskar troligen absorptionen av alendronat (se Interaktioner).


För att underlätta transport till magsäcken och därmed minska risken för irritation/biverkningar lokalt och i esofagus (se Varningar och försiktighet):

  • Alenat Veckotablett skall endast sväljas med ett helt glas vatten (inte mindre än 200 ml) vid uppstigandet.

  • Patienterna skall inte krossa eller tugga tabletten eller låta tabletten lösas upp i munnen på grund av risken för sår i munhåla/svalg.

  • Patienterna skall inte ligga ner förrän efter dagens första mål, vilket skall vara minst 30 minuter efter intag av tabletten.

  • Patienterna skall inte ligga ner inom 30 minuter efter att de tagit Alenat Veckotablett.

  • Alenat Veckotablett skall inte tas vid sänggående eller före uppstigande för dagen.

Patienterna bör få tillägg av kalcium och D-vitamin, om kostintaget är otillräckligt (se Varningar och försiktighet).


Användning hos äldre: I kliniska studier fanns ingen åldersrelaterad skillnad med avseende på effekt- eller säkerhetsprofilerna för alendronat. Därför är ingen dosjustering nödvändig för äldre.


Användning vid nedsatt njurfunktion: Ingen dosjustering är nödvändig hos patienter med glomerulär filtrationshastighet (GFR) över 35 ml/min. Alendronat rekommenderas inte till patienter med nedsatt njurfunktion där GFR är under 35 ml/min, eftersom erfarenhet saknas.


Barn: Användning av alendronat rekommenderas inte till barn under 18 år på grund av otillräckliga data avseende på säkerhet och effekt vid tillstånd i samband med juvenil osteoporos (se även Farmakodynamik).


Alenat Veckotablett har inte undersökts vid behandling av kortikosteroidinducerad osteoporos.

Varningar och försiktighet

Alendronat kan orsaka lokal irritation i slemhinnan i övre delen av den gastrointestinala kanalen. Eftersom det finns en risk för försämring av den underliggande sjukdomen, ska försiktighet iakttas när alendronat ges till patienter med aktiva problem i övre gastrointestinala kanalen, såsom dysfagi, esofagussjukdom, gastrit, duodenit, sår eller vid nyligen genomgången (under det senaste året) allvarlig gastrointestinal sjukdom såsom magsår, aktiv gastrointestinal blödning eller kirurgiska ingrepp i övre gastrointestinala kanalen andra än pyloroplastik (se Kontraindikationer).


Hos patienter med känd Barretts esofagus bör förskrivare basera beslutet om alendronatbehandling på en individuell nytta/risk bedömning.


Esofagusbiverkningar (i vissa fall allvarliga och där sjukhusvård har krävts) såsom esofagit, esofagussår och esofaguserosion, i sällsynta fall följt av esofagusstriktur har rapporterats hos patienter under behandling med alendronat. Läkare bör därför vara uppmärksamma på varje tecken eller symtom på eventuell esofagusreaktion. Patienterna bör instrueras att sätta ut alendronat och söka läkarvård om de utvecklar symtom på esofagusirritation såsom dysfagi, sväljningssmärta, retrosternal smärta eller nytillkommen/förvärrad halsbränna.


Risken för svåra esofagusbiverkningar tycks vara större hos patienter som inte tar alendronat på rätt sätt och/eller fortsätter ta alendronat veckotablett efter det att de fått symtom som tyder på esofagusirritation. Det är mycket viktigt att fullständiga doseringsinstruktioner ges till och förstås av patienten (se Dosering och administreringssätt). Patienterna bör informeras om att risken för esofagusproblem kan öka om de inte följer dessa instruktioner.


Trots att ingen ökad risk har observerats i omfattande kliniska studier, har det efter godkännandet rapporterats om sällsynta fall av ventrikel- och duodenalsår, varav några svåra och med komplikationer. Ett orsakssamband kan inte uteslutas (se Biverkningar).


Osteonekros i käken, som vanligtvis sätts i samband med tandutdragning och/eller lokal infektion (inklusive osteomyelit) har rapporterats hos cancerpatienter som fått läkemedelsbehandling med bifosfonater, främst givet intravenöst. Många av patienterna hade också fått behandling med cytostatika och kortikosteroider. Osteonekros i käken har också rapporterats hos patienter med osteoporos som fått orala bifosfonater.


Följande riskfaktorer bör övervägas vid bedömningen av en patients risk för att utveckla osteonekros i käken:

  • bisfosfonatens potens (högst hos zolendronsyra), administreringsväg (se ovan) och kumulativ dos.

  • cancer, cytostatikabehandling, strålbehandling, kortikosterioider, rökning.

  • tidigare tandsjukdomar, dålig munhygien, parodontal sjukdom, invasiva tandingreppoch tandproteser som sitter dåligt.

Tandundersökning med lämplig förebyggande tandvård bör övervägas innan behandling med orala bisfosfonater hos patienter med dålig tandstatus.


Osteonekros i den yttre hörselgången har rapporterats vid användning av bisfosfonater, främst i samband med långvarig terapi. Möjliga riskfaktorer för osteonekros i den yttre hörselgången är bland annat steroidanvändning och kemoterapi och/eller lokala riskfaktorer såsom infektion eller trauma. Risken för osteonekros i den yttre hörselgången bör övervägas hos patienter som får bisfosfonater och som uppvisar öronsymtom såsom kroniska öroninfektioner.


Under behandlingen bör dessa patienter om möjligt undvika invasiv tandvård. För patienter som utvecklar osteonekros i käken under bifosfonatbehandling, kan oralkirurgi förvärra tillståndet. För patienter som behöver genomgå tandingrepp, finns inga tillgängliga data som ger stöd för att utsättning av bifosfonat skulle minska risken för osteoporos i käken. Den behandlande läkarens kliniska bedömning bör ge underlag för en behandlingsstrategi för varje enskild patient baserad på en risk-nytta bedömning.


Under bisfosfonatbehandling bör alla patienter uppmanas att upprätthålla god munhygien, genomgå regelbundna tandkontroller och rapportera symtom från munnen så som dental mobilitet, smärta eller svullnad.


Ben-, led- och/ eller muskelvärk har rapporterats hos patienter som använder bisfosfonater. Enligt erfarenhet efter godkännande har dessa symtom i sällsynta fall varit allvarliga och/eller hämmat det dagliga livet (se avsnitt Biverkningar). Tiden till att symtomen uppstod varierade från en dag till flera månader efter påbörjad behandling. Efter avbruten behandling lindrades symtomen hos de flesta patienterna. Hos vissa patienter återkom symtomen då samma läkemedel eller en annan bisfosfonat sattes in igen.


Atypiska femurfrakturer

Atypiska subtrokantära och diafysära femurfrakturer har rapporterats vid behandling med bisfosfonater, främst hos patienter som behandlats under lång tid mot osteoporos. Dessa tvärgående eller korta, sneda frakturer kan inträffa var som helst längs femur, från strax under den mindre trokantern till strax ovanför epikondylerna.

Frakturerna inträffar efter minimalt eller inget trauma och en del patienter upplever smärta i lår eller ljumske, ofta förenat med röntgenologisk stressfraktur, veckor till månader före den kompletta femurfrakturen.

Frakturerna är ofta bilaterala, därför bör motsatt femur undersökas hos patienter som behandlats med bisfosfonater och som har ådragit sig en fraktur i femurskaftet. Dålig läkning av dessa frakturer har också rapporterats. Utsättning av bisfosfonatbehandling hos patienter med misstänkt atypisk femurfraktur bör övervägas i avvaktan på utvärdering av patienten och baseras på en individuell nytta-risk-bedömning.

Patienter som behandlas med bisfosfonater bör uppmanas att rapportera smärta i lår, höft eller ljumske och varje patient med sådana symptom bör utredas med frågeställningen inkomplett femurfraktur.


Efter marknadsföring har det i sällsynta fall rapporterats om allvarliga hudreaktioner inklusive Stevens-Johnsons syndrom och toxisk epidermal nekrolys.


Patienterna skall informeras om att i det fall de glömmer en dos Alenat Veckotablett, skall de ta en tablett morgonen efter det att de kommer ihåg den glömda dosen. De skall inte ta två tabletter samma dag utan återgå till att ta en tablett per vecka, på den veckodag de ursprungligen valt.


Alendronat rekommenderas inte till patienter med nedsatt njurfunktion där GFR är lägre än 35 ml/min (se Dosering och administreringssätt).


Andra orsaker till osteoporos än östrogenbrist och åldrande bör beaktas.


Hypokalcemi måste åtgärdas innan behandling med alendronat inleds (se Kontraindikationer). Andra störningar i mineralmetabolismen (såsom D-vitaminbrist och hypoparatyreoidism) bör också behandlas effektivt. Hos patienter med dessa tillstånd bör serum kalcium och symtom på hypokalcemi kontrolleras under behandling med alendronat.


På grund av den positiva effekten av alendronat på ökningen av benmineraliseringen, kan minskningar av S-kalcium och S-fosfat uppträda, särskilt hos patienter som använder kortikosteroider och hos vilka kalciumabsorptionen kan vara nedsatt. Dessa är vanligtvis små och asymtomatiska. Dock har det i sällsynta fall rapporterats om symtomatisk hypokalcemi, som tillfälligtvis har varit allvarlig och ofta uppträtt hos patienter med predisponerade tillstånd (t ex hypoparatyreoidism, vitamin D-brist och vid kalciummalabsorption).

Det är därför extra viktigt att se till att patienter som använder kortikosteroider har ett tillräckligt intag av kalcium och D-vitamin.


Alenat Veckotablett innehåller laktos. Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.

Interaktioner

Vid samtidigt intag, är det troligt att mat och dryck (inklusive mineralvatten), kalciumsupplement, antacida och vissa perorala läkemedel påverkar absorptionen av alendronat. Därför måste patienterna vänta minst 30 minuter efter intag av alendronat innan något annat peroralt läkemedel tas (se Dosering och Farmakokinetik).


Inga andra kliniskt signifikanta läkemedelsinteraktioner förväntas. Ett antal patienter i de kliniska studierna fick östrogen (intravaginalt, transdermalt eller peroralt) samtidigt med alendronat. Inga biverkningar kunde relateras till kombinationsbehandlingen.


Eftersom användning av NSAID-preparat är associerad med magtarmirritation, skall försiktighet iakttas vid samtidig användning med alendronat.


Även om inga specifika interaktionsstudier har genomförts, har alendronat använts samtidigt med en mängd vanligen förskrivna läkemedel utan belägg för kliniskt ogynnsamma interaktioner.

Graviditet  (Läs mer om graviditet)

Användning under graviditet

Alendronat bör inte användas under graviditet.

Det finns inte tillräckligt med data angående användning av alendronat hos gravida kvinnor. Djurstudier indikerar inga direkt skadliga effekter med avseende på graviditet, embryonal/fetal utveckling eller postnatal utveckling. Alendronat givet till dräktiga råttor orsakade hypokalcemirelaterad dystoki (se Prekliniska uppgifter).

Amning  (Läs mer om amning)

Det är okänt om alendronat utsöndras i bröstmjölk hos människa. Alendronat bör inte användas av kvinnor som ammar.

Trafik

Inga studier har utförts. Vissa biverkningar som har rapporterats med Alenat Veckotablett kan dock påverka vissa patienters förmåga att framföra fordon och använda maskiner. Individuella reaktioner på Alenat Veckotablett kan variera. (se avsnitt Biverkningar).

Biverkningar

I en ettårsstudie på postmenopausala kvinnor med osteoporos var de övergripande säkerhetsprofilerna för alendronat veckotablett en gång per vecka (n=519) och alendronat 10 mg dagligen (n=370) likvärdiga.


I två nästintill identiskt utformade treårsstudier, med postmenopausala kvinnor (alendronat 10 mg: n=196, placebo: n=397) var de övergripande säkerhetsprofilerna för alendronat 10 mg dagligen och placebo likvärdiga.


Biverkningar som rapporterades av prövarna som möjligt, troligt eller definitivt relaterade till läkemedlet presenteras nedan om de förekom hos ≥1% i någon av behandlingsgrupperna i ettårsstudien eller hos ≥1% av patienterna som behandlades med alendronat 10 mg per dag och med en incidens högre än hos patienter som behandlades med placebo i treårsstudierna.


Ettårsstudie

Treårsstudier


Fosamax 70 mg 1 gång i veckan (n=519)

%

Alendronat10 mg/dag (n=370)

%

Alendronat10 mg/dag (n=196)

%

Placebo(n=397)

%

Magtarmkanalen





buksmärta

3,7

3,0

6,6

4,8

dyspepsi

2,7

2,2

3,6

3,5

sura uppstötningar

1,9

2,4

2,0

4,3

illamående

1,9

2,4

3,6

4,0

bukspänning

1,0

1,4

1,0

0,8

förstoppning

0,8

1,6

3,1

1,8

diarré

0,6

0,5

3,1

1,8

dysfagi

0,4

0,5

1,0

0,0

flatulens

0,4

1,6

2,6

0,5

gastrit

0,2

1,1

0,5

1,3

magsår

0,0

1,1

0,0

0,0

oesofagussår

0,0

0,0

1,5

0,0

     

Muskuloskeletala systemet





muskuloskeletal smärta (skelett, muskel eller led)

2,9

3,2

4,1

2,5

muskelkramp

0,2

1,1

0,0

1,0

     

Centrala och perifera nervsystemet





huvudvärk

0,4

0,3

2,6

1,5

Följande biverkningar har också rapporterats i kliniska studier och/eller efter godkännande:

[Mycket vanliga (≥1/10), Vanliga (≥1/100, < 1/10), Mindre vanliga (≥1/1000, < 1/100), Sällsynta (≥1/10 000, < 1/1000), Mycket sällsynta (< 1/10 000 inklusive enstaka rapporter)]

Immunsystemet:

Sällsynta: överkänslighetsreaktioner inklusive urtikaria och angioödem

Metabolism och nutrition:

Sällsynta: symtomatisk hypokalcemi, ofta i samband med predisponerande tillstånd§

Centrala och perifera nervsystemet:

Vanliga: huvudvärk, yrsel†

Mindre vanliga: dysgeusi†

Ögon:

Mindre vanliga: ögoninflammation (uveit, sklerit, episklerit)

Öron och balansorgan:

Vanliga: vertigo†

Mycket sällsynta: Osteonekros i den yttre hörselgången (bisfosfonat klassbiverkning).

Magtarmkanalen:

Vanliga: buksmärta, dyspepsi, förstoppning, diarré, flatulens, esofagussår*, dysfagi*, bukspänning, sura uppstötningar

Mindre vanliga: illamående, kräkningar, gastrit, esofagit*, esofaguserosioner*, melena†

Sällsynta: esofagusstriktur*, sår i munhåla/svalg*, övre gastrointestinala PUB (perforation, sår, blödning)§

Hud och subkutan vävnad:

Vanliga: alopeci†, klåda†

Mindre vanliga: hudutslag, erytem

Sällsynta: hudutslag med fotosensitivitet, allvarliga hudreaktioner inkluderande Stevens-Johnsons syndrom och toxisk epidermal nekrolys‡

Muskuloskeletala systemet och bindväv:

Mycket vanliga: muskuloskeletal smärta (ben, muskel eller led) vilken ibland kan vara svår†§

Vanliga: ledsvullnad†

Sällsynta: osteonekros i käken‡§, atypiska subtrokantära och diafysära femurfrakturer (bisfosfonat klassbiverkning)1

Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället:

Vanliga: asteni†, perifert ödem†

Mindre vanliga: övergående symtom som vid en akutfasreaktion (myalgi, sjukdomskänsla och i sällsynta fall feber), vanligtvis i samband med behandlingsstart†

§Se avsnitt Varningar och försiktighet

† Frekvensen i kliniska studier var likvärdig i den aktiva kontrollgruppen respektive placebogruppen.

* Se avsnitt Dosering och Varningar och försiktighet

‡ Denna biverkning har rapporterats vid uppföljning efter marknadsintroduktionen. Frekvensen sällsynt beräknades från relevanta kliniska studier.

1Rapporterade efter marknadsföring.

Laboratorievärden: I kliniska studier sågs asymtomatiska, lätta och övergående sänkningar av S-kalcium och S-fosfat hos cirka 18 respektive 10% av patienterna som tog alendronat 10 mg/dag jämfört med 12 respektive 3% av de som tog placebo. Dock var incidensen av minskningar i S-kalcium till <2,0 mmol/l och S-fosfat till ≤0,65 mmol/l jämförbar i de båda grupperna.


Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till Läkemedelsverket, www.lakemedelsverket.se. Postadress

Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala

Överdosering

Hypokalcemi, hypofosfatemi och övre gastrointestinala biverkningar såsom upprörd mage, halsbränna, esofagit, gastrit eller ulcus kan uppstå vid peroral överdosering. Specifik information gällande överdosering med alendronat finns inte tillgänglig. Mjölk eller antacida bör ges för att binda alendronat. På grund av risken för esofagusirritation bör kräkning inte framkallas och patienten hållas i upprätt ställning.

Farmakodynamik

Den aktiva substansen i Alenat Veckotablett, natriumalendronattrihydrat, är en bisfosfonat som hämmar osteoklasternas benresorption utan någon direkt effekt på benbildning. Prekliniska studier har påvisat preferens för lokalisering av alendronat till ställen där aktiv resorption sker. Osteoklasternas aktivitet hämmas, men bildning och bindning av osteoklasterna påverkas inte. Ben som bildas under behandling med alendronat är av normal kvalitet.


Behandling av postmenopausal osteoporos


Osteoporos definieras som bentäthet vid höft eller ryggrad 2,5 standardavvikelser under medelvärdet för en normal ung population eller en tidigare lågenergifraktur oberoende av bentäthet.


Den terapeutiska ekvivalensen av alendronat veckotablett (n=519) och alendronat 10 mg dagligen (n=370) visades i en ettårig multicenterstudie hos postmenopausala kvinnor med osteoporos. Medelökningen från basvärdet av bentäthet i ländryggraden efter ett år var Farmakodynamik% (95% konfidensintervall: Biverkningar, 5,4%) i gruppen som fick 70 mg en gång i veckan och 5,4% (95% konfidensintervall: 5,0, 5,8%) i gruppen som fick 10 mg dagligen. Den genomsnittliga ökningen i bentäthet i gruppen som fick 70 mg en gång i veckan respektive gruppen 10 mg dagligen var 2,3% och 2,9% vid lårbenshalsen samt 2,9% och 3,1% över hela höftbenet. De två behandlingsgrupperna var också likartade med avseende på ökad bentäthet i andra delar av skelettet.


Effekterna av alendronat på bentäthet och frakturincidens hos postmenopausala kvinnor undersöktes i två initiala effektstudier med identisk utformning (n=994), likaväl som i Fracture Intervention Trial (FIT: n=6 Överdosering).


Ökningen av bentätheten med alendronat 10 mg dagligen jämfört med placebo i de initiala effektstudierna var efter tre år 8,8%, 5,9% och 7,8% i ryggrad, lårbenshals respektive trochanter. Total bentäthet i kroppen ökade också signifikant. Hos de patienter som behandlades med alendronat minskade andelen patienter som fick en eller flera kotfrakturer med 48% (alendronat 3,2% jämfört med placebo 6,2%). I den tvååriga förlängningen av dessa studier fortsatte bentätheten i ryggrad och trochanter att öka. Dessutom kvarstod bentätheten i lårbenshalsen och hela kroppen.


FIT-studien inkluderade två placebokontrollerade studier där alendronat gavs dagligen (5 mg dagligen i två år och 10 mg dagligen i ytterligare antingen ett eller två år).

  • FIT 1: En treårsstudie med 2 027 patienter vilka hade minst en kot(kompressions)fraktur före studiens start. I den här studien reducerade alendronat dagligen incidencen av ≥1 ny kotfraktur med 47% (alendronat 7,9% jämfört med placebo 15,0%). Dessutom, konstaterades en statistiskt signifikant reduktion av incidensen höftfrakturer (1,1% jämfört med 2,2%, en reduktion med 51%).

  • FIT 2: En fyraårsstudie med 4 Dosering patienter vilka hade låg benmassa men inte haft någon kotfraktur vid studiens start. I den här studien sågs en signifikant skillnad vid en subgruppsanalys av osteoporotiska kvinnor (37% av den globala populationen som motsvarar den ovan givna definitionen av osteoporos) i incidensen höftfrakturer (alendronat 1,0% jämfört med placebo 2,2%, en reduktion med 56%) och i incidensen ≥1 kotfraktur (2,9% jämfört med 5,8%, en reduktion med 50%).

Barn: Alendronat har studerats hos ett litet antal patienter under 18 års ålder med osteogenesis imperfecta. Resultaten är inte tillräckliga för att understödja användning hos barn med osteogenesis imperfecta.

Farmakokinetik

Absorption

Jämfört med en intravenös referensdos, var den orala medelbiotillgängligheten för alendronat hos kvinnor 0,64% vid doser från 5 till 70 mg givna efter en natts fasta och två timmar före en standardiserad frukost. Biotillgängligheten minskade till uppskattade 0,46% och 0,39% när alendronat gavs en timme eller en halvtimme före en standardiserad frukost.

I osteoporosstudier var alendronat effektivt när det gavs minst 30 minuter före den första måltiden eller drycken för dagen.

Biotillgängligheten var försumbar oavsett om alendronat gavs tillsammans med eller upp till två timmar efter en standardiserad frukost. Samtidig administrering av alendronat och kaffe eller apelsinjuice minskade biotillgängligheten med cirka 60%.

Hos friska personer, gav inte peroralt prednisolon (20 mg tre gånger dagligen i fem dagar) någon kliniskt meningsfull förändring av den perorala biotillgängligheten av alendronat (en medelökning från 20% till 44%).


Distribution

Studier på råttor visar att alendronat initialt distribueras till mjukdelar efter intravenös administrering av 1 mg/kg, men omdistribueras sedan snabbt till skelettet eller utsöndras i urinen. Medelvärdet för distributionsvolymen vid steady state, exklusive ben, är minst 28 liter hos människa. Koncentrationer av läkemedel i plasma efter terapeutiska perorala doser är för låga för analytisk detektion (<5 ng/ml). Bindningen till plasmaproteiner hos människa är cirka 78%.


Biotransformation

Det finns inga belägg för att alendronat metaboliseras hos djur eller människa.


Elimination

Efter en intravenös engångsdos av (14C)alendronat, utsöndrades cirka 50% av radioaktiviteten i urinen inom 72 timmar och ingen eller lite radioaktivitet återfanns i feces. Efter en intravenös engångsdos om 10 mg, var njurclearance av alendronat 71 ml/min och systemisk clearance översteg inte 200 ml/min. Plasmakoncentrationer minskade med mer än 95% inom 6 timmar efter intravenös administrering. Den slutgiltiga halveringstiden hos människa uppskattas att överstiga tio år, vilket avspeglar utsöndring av alendronat från skelettet. Alendronat utsöndras inte via syra-bas-transportsystemen i njurarna hos råttor och antas därför inte påverka utsöndringen av andra läkemedel via dessa system hos människa.


Patientkarakteristika

Prekliniska studier visar att läkemedel som inte är lagrat i ben snabbt utsöndras i urinen. Hos djur kunde inga tecken på mättning av upptaget i ben ses efter kronisk dosering med kumulativa intravenösa doser upp till 35 mg/kg . Även om ingen klinisk information finns tillgänglig är det troligt att, som hos djur, elimination av alendronat via njuren kommer att minska hos patienter med nedsatt njurfunktion. Därför kan en något högre ackumulering av alendronat i ben förväntas hos patienter med nedsatt njurfunktion (se Dosering).

Prekliniska uppgifter

Gängse studier avseende allmäntoxicitet, genotoxicitet och carcinogenocitet visade inte några särskilda risker för människa. Studier på honråttor har visat att behandling med alendronat under dräktighet förknippades med dystoki under partus vilket relaterades till hypokalcemi. Studier där råttor gavs höga doser visade en ökad incidens av ofullständig benbildning hos foster. Relevansen för människa är okänd.

Innehåll

En tablett innehåller natriumalendronat (trihydrat) 91.36 mg motsvarande 70 mg alendronsyra.


Hjälpämne: Laktosmonohydrat 143 mg/tablett.

Mikrokristallin cellulosa

Laktosmonohydrat

Kroskarmellosnatrium

Magnesiumstearat

Hållbarhet, förvaring och hantering

3år.

Inga särskilda förvaringsanvisningar.

Inga särskilda anvisningar.

Förpackningsinformation

Tablett 70 mg vita till benvita, ovala, präglade med AN 70 på ena sidan och Arrow logo på den andra
4 styck kalenderförpackning, 71:50, F
12 styck kalenderförpackning, 88:97, F
50 styck burk (endast för dosdispensering) (fri prissättning), tillhandahålls för närvarande ej
100 styck burk (endast för dosdispensering), tillhandahålls för närvarande ej

Hitta direkt i texten
Av