Läs upp

Cookies

Den här webbplatsen använder så kallade cookies. Cookies är små textfiler som lagras i din dator och sparar information om olika val som du gjort på en webbsida – t ex språk, version och statistik – för att du inte ska behöva göra dessa val en gång till. Tekniken är etablerad sedan många år tillbaka och används idag på väldigt många webbplatser på Internet.

Du kan när som helst ändra cookieinställningarna för denna webbplats.

FASS logotyp
Receptbelagd

Peka på symbolerna och beteckningarna till vänster för en förklaring.

Kontakt

Sök apotek med läkemedlet i lager

Sök lagerstatus

Furosemid Accord

ReceptstatusFörmånsstatus
Accord Healthcare AB

Injektions-/infusionsvätska, lösning 10 mg/ml
(klar, färglös eller nästan färglös lösning)

Loop-diuretika, sulfonamider

Aktiv substans:
ATC-kod: C03CA01
Läkemedel från Accord Healthcare AB omfattas av Läkemedelsförsäkringen.
  • Vad är en FASS-text?
FASS-text: Denna text är avsedd för vårdpersonal.

Texten är baserad på produktresumé: 2019-04-12.

Indikationer

När en snabb diures krävs. Används vid akutlägen eller när oral behandling är utesluten.

  • Ödem och/eller ascites orsakat av hjärt- eller leversjukdomar

  • Ödem orsakat av njursjukdom (vid nefrotiskt syndrom är behandling av den underliggande sjukdomen väsentlig)

  • Lungödem (t.ex. vid akut hjärtsvikt)

  • Hypertensiv kris (som tillägg till annan behandling)

Kontraindikationer

  • Överkänslighet mot den aktiva substansen ”furosemid” eller mot något hjälpämne

  • Patienter med anuri eller njursvikt med oligoanuri som inte svarar på furosemid 

  • Njursvikt som en följd av förgiftning av nefrotoxiska eller hepatotoxiska medel 

  • Njursvikt associerad med leverkoma

  • Patienter med svår hypokalemi eller svår hyponatremi

  • Patienter med hypovolemi (med eller utan hypotoni) eller uttorkning

  • Patienter med prekomatöst eller komatöst tillstånd associerat med leverencefalopati

  • Patienter med överkänslighet mot sulfonamider (t ex sulfonyurea eller antibiotika i sulfonamidgruppen) kan visa korsreaktivitet mot furosemid

  • Amning 

Dosering

Administreringsväg: intravenös eller (i undantagsfall) intramuskulär injektion


Allmänt: 

Parenteral administrering av furosemid är indicerad om oral administrering inte är möjlig eller inte effektiv (t ex vid nedsatt tarmabsorption) eller om snabb effekt krävs. För maximal effekt och för att hämma motreglering är en kontinuerlig furosemidinjektion i allmänhet att föredra framför upprepade bolusinjektioner.


Beakta aktuella kliniska riktlinjer om sådana finns.


Om kontinuerlig furosemidinjektion inte är möjligt för uppföljningsbehandling efter en eller flera akuta bolusdoser, är en uppföljningsbehandling med låga doser administrerade med korta intervaller (cirka 4 timmar) att föredra framför behandling med höga bolusdoser med långa intervaller.

Behandlingen ska individualiseras till patientens svar för att erhålla maximalt terapeutiskt svar och för att fastställa lägsta dos som krävs för att bibehålla svaret.


Furosemid måste injiceras eller infunderas långsamt vid intravenös behandling; en hastighet på 4 mg per minut får inte överskridas. Furosemid ska aldrig ges i samma spruta som andra läkemedel.


Furosemid ska i allmänhet administreras intravenöst. Intramuskulär administrering måste begränsas till undantagsfall då varken oral eller intravenös administrering är möjlig. Observera att intramuskulär injektion inte är lämplig för behandling av akuta tillstånd som t ex lungödem.


Vuxna:

Vid avsaknad av tillstånd som kräver en reducerad dos (se nedan) är rekommenderad initial dos för vuxna och ungdomar över 15 år 20 mg till 40 mg furosemid med intravenös (eller i undantagsfall intramuskulär) administrering. Den maximala dosen varierar beroende på individuellt svar.

Om högre doser krävs ska de ges som ökningar i steg om 20 mg och inte ges oftare än varannan timme.

Hos vuxna är den rekommenderade maximala dagliga dosen furosemid 1 500 mg.

När furosemid ges som infusion kan det administreras outspätt med en infusionspump med konstant hastighet, eller så kan lösningen spädas ytterligare med en kompatibel spädningsvätska, t ex natriumklorid eller Ringer-acetat. I båda fallen ska infusionshastigheten aldrig överstiga 4 mg/minut.

Parenteral administrering av furosemid är indicerad om oral administrering inte är möjlig eller inte effektiv (t ex vid nedsatt tarmabsorption) eller om snabb effekt krävs. Om parenteral administrering används rekommenderas byte till oral administrering så snart som möjligt.


Barn och ungdomar (upp till 18 år):

Erfarenheten hos barn och ungdomar är begränsad. Intravenös administrering av furosemid till barn och ungdomar under 15 år rekommenderas bara i undantagsfall.

Dosen ska anpassas till kroppsvikten och det rekommenderade doseringsintervallet är mellan 0,5 och 1 mg/kg kroppsvikt dagligen upp till en maximal dygnsdos på 20 mg. Byte till oral behandling ska ske så snart som möjligt.


Nedsatt njurfunktion:

Hos patienter med gravt nedsatt njurfunktion (serumkreatinin > 5 mg/dl) bör en infusionshastighet på 2,5 mg furosemid per minut inte överskridas.


Äldre:

Den rekommenderade initiala dosen är 20 mg/dag, som ökas successivt tills önskat behandlingssvar har uppnåtts.


Särskilda doseringsrekommendationer:

Doseringsrekommendation hos vuxna baseras på följande sjukdomstillstånd: Ödem associerat med kronisk och akut hjärtsvikt

Den rekommenderade initiala dosen är 20 till 40 mg dagligen. Dosen kan vid behov anpassas utifrån patientens behandlingssvar. Dosen ska ges som två eller tre individuella doser per dag vid kronisk hjärtsvikt och som en bolusdos vid akut hjärtsvikt.


Ödem associerat med njursjukdom

Den rekommenderade initiala dosen är 20 till 40 mg dagligen. Dosen kan vid behov anpassas utifrån behandlingssvaret. Den totala dygnsdosen kan administreras som en singeldos eller som flera doser under dagen.

Om detta inte leder till en optimal ökning av vätskeutsöndringen, måste furosemid administreras som en kontinuerlig intravenös infusion, med en initial hastighet på 50 mg till 100 mg per timme.

Innan administreringen av furosemid påbörjas måste hypovolemi, hypotoni samt syra‑bas- och elektrolytrubbningar korrigeras.

Hos patienter som står på dialys är den vanliga underhållsdosen 250 mg till 1 500 mg dagligen.

Hos patienter med nefrotiskt syndrom måste dosen fastställas med försiktighet, eftersom den finns en risk för en högre incidens av biverkningar.


Ödem associerat med leversjukdom

När intravenös behandling är ett absolut krav, ska den initiala dosen vara mellan 20 mg och 40 mg. Dosen kan vid behov anpassas utifrån behandlingssvaret. Den totala dygnsdosen kan administreras som en singeldos eller som flera doser.

Furosemid kan användas i kombination med aldosteronantagonister vid fall då dessa preparat inte är tillräckliga som monoterapi. För att undvika komplikationer som ortostatisk intolerans, syra‑bas- och elektrolytrubbningar eller leverencefalopati måste dosen justeras noggrant för att uppnå en gradvis vätskeförlust. Dosen kan hos vuxna leda till en daglig viktförlust på cirka 0,5 kg.

Vid ascites med ödem ska viktminskning till följd av ökad diures inte överstiga 1 kg/dag.


Lungödem (vid akut hjärtsvikt)

Den initiala dos som ska administreras är 40 mg furosemid intravenöst. Om patientens tillstånd kräver det ges en ny injektion med 20 till 40 mg furosemid efter 30 till 60 minuter.

Furosemid ska användas som tillägg till andra behandlingsåtgärder.


Hypertensiv kris (som tillägg till annan behandling)

Den rekommenderade initiala dosen vid hypertensiv kris är 20 till 40 mg administrerat som bolusdos med intravenös injektion. Denna dos kan vid behov anpassas utifrån behandlingssvaret.

Varningar och försiktighet

Noggrann övervakning krävs av:

  • Patienter med partiell obstruktion av urinflödet (t ex prostatahypertrofi, hydronefros, uretrostenos). Urinutsöndring måste säkerställas

  • Patienter med hypotoni eller som löper ökad risk av kraftigt blodtrycksfall (patienter med koronar artärstenos eller cerebral artärstenos)

  • Patienter med manifest eller latent diabetes mellitus eller variation av glykemi (regelbundna kontroller av blodsockernivåerna krävs)

  • Patienter med gikt eller hyperurikemi (regelbundna kontroller av urinsyranivåerna krävs)

  • Patienter med leversjukdom eller hepatorenalt syndrom (nedsatt njurfunktion associerad med svår leversjukdom)

  • Hypoproteinemi (associerad med nefrotiskt syndrom; effekten av furosemid kan vara nedsatt och dess ototoxicitet förhöjd)

  • Samtidig administrering med litium (kontroll av litiumnivåerna krävs)

  • Akut porfyri (användning av diuretika anses inte vara säker vid akut porfyri och försiktighet ska iakttas)

  • Vid ascites med ödem ska viktminskning till följd av ökad diures inte överstiga 1 kg/dag.

  • Allt för kraftig diures kan orsaka ortostatisk hypotoni eller akuta hypotensiva episoder.

  • NSAID‑preparat kan motverka den diuretiska effekten av furosemid och andra diuretika. Användning av NSAID‑preparat med diuretika kan öka risken för nefrotoxicitet.

  • Om indikerat ska åtgärder vidtas för att korrigera hypotoni eller hypovolemi innan behandling påbörjas.

Försiktighet i samband med dostitrering krävs vid:

  • Elektrolytvariationer (t ex hypokalemi, hyponatremi). Kaliumtillskott och/eller koståtgärder kan krävas för att kontrollera eller förhindra hypokalemi 

  • Vätskevariationer, uttorkning, minskad blodvolym med cirkulationskollaps och eventuell trombos och emboli, särskilt hos äldre, vid omfattande användning

  • Ototoxicitet (vid administrering som överstiger 4 mg/min – andra ototoxiska ämnen administrerade samtidigt kan öka den här risken) se Interaktioner

  • Administrering av höga doser

  • Administrering vid progressiv och svår njursjukdom

  • Administrering med sorbitol. Samtidig administrering av båda ämnena kan leda till ökad uttorkning (sorbitol kan orsaka ytterligare vätskeförlust genom att inducera diarré)

  • Administrering vid lupus erythematosus

  • Läkemedel som förlänger QT‑intervallet

Symtomatisk hypotoni som leder till yrsel, svimning eller medvetslöshet kan uppkomma hos patienter som behandlas med furosemid, särskilt äldre, patienter som står på andra läkemedel som kan orsaka hypotoni och patienter med andra medicinska tillstånd som löper risk för hypotoni.


För tidigt födda barn (eventuell utveckling av nefrokalcinos/nefrolitiasis; njurfunktionen måste kontrolleras och ultraljudsundersökning av njurarna utföras). Hos för tidigt födda barn med andnödssyndrom kan diuretikabehandling med furosemid under de första levnadsveckorna öka risken för persisterande ductus arteriosus Botalli.


Försiktighet ska iakttas hos patienter med benägenhet för elektrolytbrist. 

Regelbundna kontroller av natrium, kalium och kreatinin i serum rekommenderas i allmänhet under behandling med furosemid; särskilt noggranna kontroller krävs hos patienter som löper stor risk att utveckla elektrolytrubbningar eller signifikant vätskeförlust (t ex på grund av kräkningar eller diarré).

Hypovolemi eller uttorkning samt signifikanta elektrolyt- och syra‑basrubbningar måste korrigeras. Detta kan kräva att behandlingen med furosemid tillfälligt avbryts.


Hos patienter som löper stor risk för kontrastmedelsnefropati bör furosemid inte användas för diures som en del av de förebyggande åtgärderna mot kontrastmedelsinducerad nefropati.


Samtidig användning med risperidon

I placebokontrollerade prövningar med risperidon hos äldre patienter med demens observerades en högre mortalitetsincidens hos patienter som behandlades med furosemid plus risperidon (7,3 %, medelålder 89 år, intervall 75‑97 år) än hos patienter behandlade med enbart risperidon (3,1 %, medelålder 84 år, intervall 70‑96 år) eller furosemid ensamt (4,1 %, medelålder 80 år, intervall 67‑90 år). Samtidig användning av risperidon och andra diuretika (i huvudsak tiaziddiuretika i låg dos) har inte associerats med liknande fynd.


Man har inte funnit någon patofysiologisk mekanism som kan förklara dessa resultat och inget konsekvent mönster för dödsorsaken har observerats. Försiktighet ska ändå iakttas och risker och nytta med denna kombination eller med samtidig behandling med andra potenta diuretika ska övervägas före behandlingsbeslutet. Man såg ingen ökad mortalitetsincidens hos patienter som tog andra diuretika samtidigt med risperidon. Oavsett behandling var uttorkning en allmän riskfaktor för mortalitet och bör således undvikas hos äldre patienter med demens.


Ljusöverkänslighet

Fall av ljusöverkänslighetsreaktioner har rapporterats. Om ljusöverkänslighetsreaktion uppstår under behandling bör behandlingen avbrytas. Om återinsättning bedöms vara nödvändig bör man skydda de områden som exponeras för sol eller artificiell UVA‑bestrålning.


Furosemid 10 mg/ml injektions-/infusionsvätska, lösning (2 ml, 4 ml 5 ml ampull)

Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol natrium (23 mg) per dos, d.v.s. är näst intill ”natriumfritt”


Furosemid 10 mg/ml injektions-/infusionsvätska, lösning (25 ml injektionsflaska)

Detta läkemedel innehåller cirka 93 mg natrium. Detta bör beaktas av patienter som ordinerats en saltfattig kost.

Interaktioner

Kombinationer som inte rekommenderas


Litium:

Nivåer av litiumutsöndring kan vara nedsatta av furosemid och leda till ökad kardiotoxisk effekt och litiumtoxicitet. Denna kombination rekommenderas således inte). Om denna kombination bedöms vara nödvändigt ska litiumnivåerna kontrolleras noggrant och litiumdosen justeras.


Risperidon:

Försiktighet ska iakttas och nytta och risker av kombinationen eller samtidig behandling med furosemid eller med andra potenta diuretika ska övervägas innan beslut fattas om behandling. Se Varningar och försiktighet avseende ökad mortalitet hos äldre patienter med demens som samtidigt får risperidon.


Kombinationer som kräver försiktighet

Ototoxiska läkemedel (t ex aminoglykosider, cisplatin):

Furosemid kan öka ototoxicitet av vissa läkemedel, t ex cisplatin eller aminoglykosidantibiotika som kanamycin, gentamicin och tobramycin, särskilt hos patienter med nedsatt njurfunktion. Eftersom detta kan leda till irreversibel skada får dessa läkemedel bara användas med furosemid om det finns tvingande medicinska skäl.


Kloralhydrat:

I enstaka fall kan intravenös administrering av furosemid under en 24‑timmarsperiod före administrering av kloralhydrat leda till rodnad, hyperhidros, ångest, illamående, ökat blodtryck och takykardi. Samtidig administrering av furosemid och kloralhydrat rekommenderas således inte.


Karbamazepin och aminoglutetimid:

Samtidig administrering av karbamazepin eller aminoglutetimid kan öka risken för hyponatremi.


Andra blodtryckssänkande medel:

Effekten av vissa andra blodtryckssänkande medel (diuretika och andra läkemedel som sänker blodtrycket) kan förstärkas av samtidig administrering av furosemid.


ACE‑hämmare och angiotensin II‑receptorantagonister:

Effekten av andra blodtryckssänkande med kan förstärkas av samtidig administrering av furosemid. Kraftigt blodtrycksfall med chock i extremfall och försämring av njurfunktionen (i enstaka fall akut njursvikt) har observerats, i kombination med ACE‑hämmare, när ACE‑hämmare administrerades för första gången eller för första gången vid höga doser (första‑doshypotoni). Om möjligt ska behandlingen med furosemid tillfälligt avbrytas (eller dosen minskas) under tre dagar innan behandling med en ACE‑hämmare eller en angiotensin II‑receptorantagonist sätts eller dosen av en ACE‑hämmare eller angiotensin II‑receptorantagonist ökas.


Patienter som tar diuretika kan drabbas av förstärkt hypotoni och försämrad njurfunktion; nedsatt njurfunktion kan också uppkomma under den första samtidiga administreringen, eller vid den första administreringen av höga doser av ACE‑hämmare eller av angiotensin II‑receptorantagonist.


Tiazider:

En synergetisk effekt av diures uppstår som en följd av interaktion mellan furosemid och tiazider.


Antidiabetika:

En minskad glukostolerans kan uppstå eftersom furosemid kan minska dessa läkemedels effekt.


Metformin:

Blodnivåerna av metformin kan öka av furosemid. På motsatt sätt kan metformin minska furosemidkoncentrationen. Risken är kopplad till en ökad förekomst av mjölksyraacidos vid funktionell njursvikt.


Hjärtglykosider (t ex digoxin) och andra läkemedel som kan leda till förlängning av QT‑intervallet

En minskning av kaliumnivåerna kan öka digitalistoxicitet. Av detta skäl ska kaliumnivåerna kontrolleras. Vissa elektrolytrubbningar kan öka toxiciteten av vissa läkemedel som administreras samtidigt som kan leda till förlängning av QT‑intervallet, t ex antiarytmika av klass Ia och klass III som amiodaron, sotalol, dofetilid, ibutilid och kinoloner). Kontroll av kaliumnivåerna i plasma och EKG‑undersökning rekommenderas.


Fibrater:

Blodnivåerna av furosemid och fibratderivat (t ex klofibrat och fenofibrat) kan vara förhöjda under samtidig administrering (särskilt vid hypoalbuminemi). Ökningen av dess effekt/toxicitet ska kontrolleras.


Icke‑steroida antiinflammatoriska medel och höga doser av salicylater:

Icke‑steroida antiinflammatoriska medel (inklusive coxiber) kan inducera akut njursvikt vid befintlig hypovolemi och minska dessa diuretiska, natriuretiska och blodtryckssänkande effekt. Vid samtidig administrering av höga doser av salicylater kan predispositionen för salicylattoxicitet vara förhöjd på grund av nedsatt renal utsöndring eller en modifierad njurfunktion.


Nefrotoxiska läkemedel (t ex polymyxiner, aminoglykosider, cefalosporiner, organoplatiner, immunsuppressiva medel, jodkontrastmedel, foskarnet, pentamidin):

Furosemid kan öka de nefrotoxiska effekterna av nefrotoxiska läkemedel.

Antibiotika som cefalosporiner kan leda till att nedsatt njurfunktion utvecklas hos patienter som får behandling med furosemid och höga doser av vissa cefalosporiner.

Det finns en risk för cytotoxiska effekter om cisplatin och furosemid administreras samtidigt.

Dessutom kan nefrotoxiciteten av cisplatin vara förhöjd om furosemid inte ges i låga doser (t ex 40 mg till patienter med normal njurfunktion) och med positiv vätskebalans, när det används för att åstadkomma forcerad diures under behandling med cisplatin. 


Läkemedel som genomgår signifikant renal tubulär utsöndring:

Probencid, metotrexat och andra läkemedel som liksom furosemid genomgår signifikant renal tubulär utsöndring kan minska effekten av furosemid. Omvänt kan furosemid minska renal eliminering av dessa läkemedel. Vid högdosbehandling (särskilt med både furosemid och andra läkemedel) kan detta leda till ökade serumnivåer och en ökad risk för biverkningar på grund av furosemid eller det samtidiga läkemedlet.


Perifera adrenerga hämmare:

Effekterna av dessa preparat kan vara förstärkta vid samtidig administrering av furosemid.


Fenobarbital och fenytoin:

Nedsatt effekt av furosemid kan uppstå efter samtidig administrering av dessa läkemedel.


Tubokurarin, kurarinderivat och succinylkolin:

De muskelavslappnande effekterna av dessa medel kan vara förhöjda eller förlängda av furosemid.


Glukokortikoider, karbenoxolon, amfotericin B, penicillin G, ACTH, laxerande medel och lakrits:

Samtidig administrering av furosemid med glukokortikoider, karbenoxolon, stora mängder lakrits eller långvarig användning av laxerande medel kan öka kaliumförlusten. Tillsammans med glukokortikoider ska hypokalemi beaktas och en försämring av densamma ska beaktas vid överanvändning av laxerande medel. Eftersom detta kan leda till irreversibel skada ska denna kombination bara användas om det finns tvingande medicinska skäl.

Kaliumnivåerna ska kontrolleras.


Sukralfat:

Samtidig administrering av sukralfat och furosemid kan minska de natriuretiska och blodtryckssänkande effekterna av furosemid. Patienter som får båda dessa läkemedel ska observeras noggrant för att fastställa om den önskade diuretiska och/eller blodtryckssänkande effekten av furosemid uppnås. Intag av furosemid och sukralfat ska ske med minst två timmars mellanrum.


Orala antikoagulantia:

Furosemid ökar effekterna av orala antikoagulantia.


Teofyllin:

Effekterna av teofyllin och muskelavslappnade av kuraretyp kan vara förhöjd.


Pressoraminer (t ex adrenalin, noradrenalin):

Samtidig användning av furosemid kan förstärka effekterna av pressoraminer.


Andra interaktioner:

Samtidig användning av ciklosporin och furosemid associeras med en ökad risk för giktartrit.

Graviditet  (Läs mer om graviditet)

Kategori  C.

Furosemid ska inte ges under graviditet om det inte finns tvingande medicinska skäl. Furosemid passerar placentabarriären och kan således orsaka diures hos fostret. Behandling under graviditet kräver kontroll av fostertillväxt.


Behandling av graviditetshypertoni och ödem rekommenderas i allmänhet inte eftersom fysiologisk hypovolemi kan induceras, vilket leder till minskad placentaperfusion.


Om användning av furosemid är nödvändig för behandling av hjärt- eller njursvikt under graviditet är noggrann kontroll av elektrolyter, hematokrit och fostertillväxt nödvändig. Möjlig förskjutning av bilirubin från albuminbindning och således förhöjd risk för nukleär ikterus vid hyperbilirubinemi diskuteras för furosemid. Furosemid kan predisponera fostret för hyperkalciuri, nefrokalcinos och sekundär hyperparatyreoidism.


Furosemid når 100 % av den maternella serumkoncentrationen i navelsträngsblod. Inga missbildningar hos människa som kan vara associerade med exponering för furosemid har hittills rapporterats. Erfarenheten är dock begränsad för att göra en avgörande bedömning av eventuell skadlig effekt på embryot/fostret.

Amning  (Läs mer om amning)

Grupp  III.

Furosemid utsöndras i bröstmjölk och kan hämma laktation. Kvinnor får inte amma om de behandlas med furosemid.

Trafik

Furosemid har liten eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner. Patienterna svarar individuellt på furosemid. Förmågan att framföra fordon och använda maskiner kan tillfälligt vara nedsatt på grund av behandling med furosemid, speciellt i början av behandlingen, vid läkemedelsändring eller i kombination med alkohol.

Biverkningar

Bedömningen av biverkningar är baserad på följande frekvenser:

Mycket vanliga (>1/10)

Vanliga (≥1/100, <1/10)

Mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100)

Sällsynta (≥1/10 000, <1/1 000)

Mycket sällsynta (<1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).


Blodet och lymfsystemet 

Mindre vanliga: trombocytopeni; trombocytopeni kan bli manifest, speciellt vid ökad blödningstendens.

Sällsynta: eosonofili, leukopeni, benmärgsdepression; uppkomst av dessa symtom innebär att behandlingen måste avbrytas.

Mycket sällsynta: hemolytisk anemi, aplastisk anemi, agranulocytos.

Allvarlig vätskebrist kan leda till hemokoncentration med en tendens för trombosutveckling speciellt hos äldre patienter.


Immunsystemet

Sällsynta: svåra anafylaktiska och anafylaktoida reaktioner som anafylaktisk chock (för behandling se Överdosering).


Endokrina systemet

Glukostoleransen kan minska med furosemid. Hos patienter med diabetes mellitus kan detta leda till en försämring av den metabola kontrollen; latent diabetes mellitus kan bli manifest.


Metabolism och nutrition

Hypokalemi, hyponatremi och metabol alkalos kan uppkomma, särskilt efter långvarig behandling eller när höga doser administreras. Regelbunden kontroll av serumelektrolyter (särskilt kalium, natrium och kalcium) är därför indicerad.

Kaliumbrist kan uppstå, särskilt som en följd av brist på kalium i kosten. Framför allt när tillförseln av kalium samtidigt är nedsatt och/eller om extrarenala kaliumförluster är förhöjda (t ex vid kräkningar eller kronisk diarré) kan hypokalemi uppstå som en följd av ökade renala kaliumförluster.

Underliggande sjukdomar (t ex cirrotisk sjukdom eller hjärtsvikt), samtidiga läkemedel (se Interaktioner) och näring kan predisponera för kaliumbrist. I sådana fall krävs adekvat kontroll samt behandlingsersättning.

Som en följd av ökade kaliumförluster kan hyponatremi med motsvarande symtom uppstå, särskilt om tillförseln av natriumklorid är begränsad.

Ökade renala kaliumförluster kan leda till hypokalcemi som i sällsynta fall kan inducera tetani.

Hos patienter med ökade renala magnesiumförluster har tetani eller hjärtarytmier i sällsynta fall observerats som en följd av hypomagnesemi.

Urinsyranivåerna kan öka och giktattacker kan uppstå.

Metabol alkalos kan utvecklas, eller befintlig metabol alkalos (t ex dekompenserad levercirros) kan bli svårare med furosemid.


Centrala och perifera nervsystemet

Sällsynta: parestesi, yrsel, svindel, sömnighet, förvirring, känsla av tryck i huvudet.

Ingen känd frekvens: svindel, svimning och medvetslöshet (orsakad av symtomatisk hypotoni)


Ögon 

Sällsynta: försämring av myopi, dimsyn; synstörningar med hypovolemisymtom.


Öron och balansorgan 

Sällsynta: dysakusi och/eller tinnitus aurium som en följd av behandling med furosemid är sällsynt och vanligtvis övergående; incidensen är högre vid snabb intravenös administrering, särskilt hos patienter med njursvikt eller hypoproteinemi (t ex nefrotiskt syndrom).

Mindre vanliga: dövhet (ibland irreversibel)


Hjärtat 

Framför allt under den initiala behandlingsfasen och hos äldre kan en mycket intensiv diures leda till sänkt blodtryck som, om uttalat, kan leda till tecken och symtom som ortostatisk hypotoni, akut hypotoni, känsla av tryck i huvudet, svindel, cirkulationskollaps, tromboflebit eller plötsligt dödsfall (vid intramuskulär eller intravenös administrering).


Magtarmkanalen

Sällsynta: illamående, kräkningar, diarré, anorexi, magsmärta, förstoppning, muntorrhet.


Lever och gallvägar

Mycket sällsynta: akut pankreatit, intrahepatisk kolestas, obstruktionsikterus, hepatisk ischemi, förhöjda levertransaminaser.


Hud och subkutan vävnad

Mindre vanliga: klåda, hud- och slemhinnereaktioner (t ex bullöst exantem, utslag, urtikaria, hudblödning, erythema multiforme, exfoliativ dermatit, ljusöverkänslighet)

Sällsynta: vaskulit, exacerbation eller aktivering av lupus erythematosus.

Ingen känd effekt: akut generaliserad exantematös pustulos (AGEP)


Muskuloskeletala systemet och bindväv

Sällsynta: muskelkramp i ben, asteni, kronisk artrit.


Njur- och urinvägsstörningar

Diuretika kan försämra eller synliggöra akut retention av urinsymtom (blåstömningsbesvär, prostatahyperplasi eller förträngning av uretra), vaskulit, glukosuri, tillfälligt förhöjda nivåer av blodkreatinin och urea.

Sällsynta: interstitiell nefrit.


Graviditet, puerperium och perinatalperiod

För tidigt födda barn som behandlas med furosemid kan utveckla nefrokalcinos och/eller nefrolitiasis som en följd av kalciumbeläggningar i renal vävnad.

Hos för tidigt födda barn med andnödssyndrom kan diuretikabehandling under de första levnadsveckorna öka risken för ihållande ductus arteriosus Botalli.


Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället

Sällsynta: febrila tillstånd; efter intramuskulär injektion kan lokala reaktioner som smärta uppstå.


Undersökningar

Sällsynta: nivåerna av kolesterol och triglycerider i serum kan öka under behandling med furosemid.


Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till Läkemedelsverket, www.lakemedelsverket.se. Postadress

Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala

Överdosering

Den kliniska bilden vid akut eller kronisk överdos beror primärt på omfattningen och följderna av elektrolyt- och vätskeförlust (t ex hypovolemi, uttorkning, hemokoncentration, hjärtarytmier inklusive AV‑block och kammarflimmer) på grund av omfattande diures.


Symtom

Symtom på dessa störningar inkluderar svår hypotoni (progredierande till chock), akut njursvikt, trombos, deliriösa tillstånd, förlamning, apati och förvirring.


Behandling

Vid de första tecknen på chock (hypotoni, sideros, illamående, cyanos) ska injektionen omedelbart avbrytas, patientens huvud placeras nedåt och fri andning upprätthållas.

Vätskeersättning och korrigering av elektrolytrubbningar; kontroll av metabola funktioner och bibehållet urinflöde.


Läkemedelsbehandling vid anafylaktisk chock: späd 1 ml av 1:1 000 adrenalinlösning i 10 ml och injicera långsamt 1 ml av lösningen (motsvarande 0,1 mg adrenalin), kontrollera puls och spänning och eventuella arytmier. Adrenalinadministreringen kan upprepas vid behov. Injicera därefter intravenöst en glukokortikoid (t ex 250 mg metylprednisolon). Upprepa vid behov.


Anpassa de ovan angivna doserna till barn, efter kroppsvikt.


Korrigera hypovolemi med tillgängliga metoder och komplementera med konstgjord andning, syrgas och vid anafylaktisk chock med antihistaminer.

Det finns ingen specifik antidot mot furosemid. Om överdosering inträffad under parenteral behandling består behandlingen i princip av uppföljning och understödjande behandling. Hemodialys påskyndar inte elimineringen av furosemid.

Farmakodynamik

Furosemid är ett kraftigt diuretikapreparat med snabb effekt. Farmakologiskt hämmar furosemid co‑transportsystemet (reabsorption) av följande elektrolyter Na+, K+ och 2Cl-, lokaliserade på det luminala cellmembranet på den uppstigande delen av Henles slynga. Furosemids effekt är således beroende av att läkemedlet når tubulära lumen genom en anjon transportmekanism. Den diuretiska effekten leder till en hämning av reabsorptionen av natriumklorid i detta segment av Henles slynga. Som en följd av detta kan fraktionen av utsöndrat natrium uppgå till 35 % av natriums glomerulära filtration. De sekundära effekterna av ökad eliminering av natrium är: ökad urinutsöndring och ökad distal utsöndring av kalium i det distala röret. Utsöndring av kalium- och magnesiumsalter ökar också.


Furosemid hämmar feedbackmekanismen i macula densa och inducerar dosberoende stimulering av renin‑angiontensin‑aldosteronsystemet.


Vid hjärtsvikt inducerar furosemid an akut minskning av hjärtats förbelastning (genom ökningen av blodkärlens kapacitet). Denna tidiga kärleffekt tycks medieras av prostaglandiner och antar en adekvat njurfunktion med aktivering av renin‑angiotensinsystemet och en intakt syntes av prostaglandiner. På grund av dess natriuretiska effekt minskar furosemid kärlreaktiviteten till katekolamin som är förhöjd hos hypertensiva patienter.


Den diuretiska effekten av furosemid ses inom 15 minuter efter en intravenös administrering.


En dosberoende ökning av diures och natriures sågs hos friska personer som fick furosemid (doser mellan 10 och 100 mg). Effektens varaktighet hos friska frivilliga efter administrering av en intravenös dos à 20 mg furosemid är cirka 3 timmar och 3 till 6 timmar när en oral dos à 40 mg administreras.


Hos sjuka patienter överförs förhållande mellan tubulär koncentration av fritt furosemid och bundet furosemid (fastställt genom urinutsöndringshastigheten) och dess natriuretiska effekt i en sigmoid grafik, med en minsta effektiv utsöndringshastighet på cirka 10 mikrogram per minut. Som en följd av detta är kontinuerlig infusion av furosemid effektivare än upprepade bolusinjektioner. Över en viss bolusdos ökar inte läkemedelseffekterna signifikant. Effekten av furosemid är nedsatt vid minskad tubulär utsöndring eller vid intratubulär bindning av läkemedlet till albumin.

Farmakokinetik

Distribution

Furosemids distributionsvolym är 0,1 till 1,2 liter per kg kroppsvikt. Distributionsvolymen kan vara förhöjd beroende på den samtidiga sjukdomen.

Proteinbindning (i huvudsak albumin) är högre än 98 %


Eliminering

Furosemid elimineras i huvudsak som den icke‑konjugerade formen, främst genom utsöndring i det proximala röret. Efter intravenös administrering elimineras 60 % till 70 % av furosemid på detta sätt. Furosemids glukuronmetabolit utgör 10 % till 20 % av den substans som återfinns i urin. Kvarvarande dos elimineras i feces, troligen efter biliär utsöndring. Efter intravenös administrering är plasmahalveringstiden för furosemid mellan 1 och 1,5 timmar.

Furosemid utsöndras i bröstmjölk. Det passerar placentabarriären och överförs sakta till fostret. Furosemid uppnår liknande koncentrationer hos modern, fostret och det nyfödda barnet.


Nedsatt njurfunktion

Vid nedsatt njurfunktion är elimineringen av furosemid långsammare och dess halveringstid förhöjd. Hos patienter med njursjukdom i slutstadiet är den genomsnittliga halveringstiden 9,7 timmar. Vid omfattande multiorgansvikt kan halveringstiden vara mellan 20 och 24 timmar.

Vid nefrotiskt syndrom leder den lägre koncentrationen av plasmaproteiner till högre koncentrationer av obundet furosemid. Å andra sidan är effekten av furosemid reducerad hos dessa patienter som en följd av intratubulär albuminbindning och nedsatt tubulär utsöndring.

Furosemid uppvisar låg dialys hos patienter som genomgår hemodialys, peritoneal dialys eller CAPD (kontinuerlig ambulatorisk peritonealdialys).


Nedsatt leverfunktion

Vid nedsatt leverfunktion ökar furosemids halveringstid från 30 % till 90 %, främst på grund av den högre distributionsvolymen. Biliär eliminering kan vara nedsatt (upp till 50 %). Hos den här patientgruppen finns en större variabilitet av de farmakokinetiska parametrarna.


Hjärtsvikt, svår hypertoni, äldre

Elimineringen av furosemid är långsammare på grund av nedsatt njurfunktion hos patienter med hjärtsvikt, svår hypertoni eller hos äldre.


För tidigt födda barn och nyfödda

Beroende på njurarnas mognad kan elimineringen av furosemid vara långsam. Hos barn med nedsatt kapacitet till glukuronidering är metabolismen av läkemedlet också nedsatt. Hos fullgångna nyfödda är halveringstiden generellt mindre än 12 timmar.

Prekliniska uppgifter

Kroniska toxicitetsstudier på råtta och hund ledde till renala förändringar (bland annat fibrös degeneration och renal kalcifiering). Furosemid hade ingen gentoxisk eller karcinogen potential.

I reproduktionsstudier sågs ett minskat antal differentierade glomeruli, skelettmissbildningar av skapula, humerus och revben (inducerat av hypokalemi) hos fetala råttor samt hydronefros som uppstod hos fetala möss och kaniner efter administrering av höga doser. Resultatet av en studie på mus och en av de tre studierna på kanin visade en ökad incidens och svårighetsgrad av hydronefros (distension av njurbäcken och, i vissa fall, av uretärer) hos foster från behandlade moderdjur jämfört med dem i kontrollgruppen.

För tidigt födda kaniner som fick furosemid hade en högre incidens av intraventrikulär blödning än saltbehandlade kullar, eventuellt på grund av furosemidinducerad intrakraniell hypotoni.

Innehåll

En ml lösning innehåller 10 mg furosemid.

En ampull à 2 ml innehåller 20 mg furosemid (20 mg/2 ml). 

En ampull à 4 ml innehåller 40 mg furosemid (40 mg/4 ml).

En ampull à 5 ml innehåller 50 mg furosemid (50 mg/5 ml).

En 25 ml injektionsflaska innehåller 250 mg furosemid (250 mg/25 ml).


Hjälpämnen: natriumklorid, natriumhydroxid och vatten för injektionsvätskor.

2 ml steril lösning innehåller cirka 7 mg natrium. 4 ml steril lösning innehåller cirka 15 mg natrium. 5 ml steril lösning innehåller cirka 19 mg natrium. 25 ml steril lösning innehåller cirka 93 mg natrium.

Blandbarhet

Furosemid kan fälla i lösning i vätskor med lågt pH.

Furosemid injektions-/infusionsvätska spädd till 1 mg/ml är kompatibel med 0,9 % natriumklorid och med natriumlaktatlösning för infusion i 24 timmar. Spädning ska ske under aseptiska förhållanden.

Inspektera innehållet visuellt med avseende på partiklar eller missfärgningar före administrering. Lösningen ska bara användas om den är klar och fri från partiklar.

Furosemid 10 mg/ml injektions-/infusionsvätska, lösning ska inte blandas med andra läkemedel i injektionsflaskan.

Hållbarhet, förvaring och hantering

Efter öppnandet bör produkten användas omedelbart.

Kemisk och fysisk stabilitet för spädd lösning har påvisats i 24 timmar vid 25 °C. Ljuskänsligt.

Ur mikrobiologisk synvinkel bör lösningen användas omedelbart. Om den inte används omedelbart är förvaringstider och förvaringsförhållanden före användning användarens ansvar och ska normalt inte överstiga 24 timmar vid 2–8 °C, om inte spädning har ägt rum under kontrollerade och validerade aseptiska förhållanden.


Förvaras vid högst 25°C. Förvaras i skydd mot kyla. Förvara ampullerna/injektionsflaskorna i ytterkartongen. Ljuskänsligt.


Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar. Endast för engångsbruk, kasta kvarvarande innehåll efter användning.

Förpackningsinformation

Injektions-/infusionsvätska, lösning 10 mg/ml klar, färglös eller nästan färglös lösning
10 x 2 milliliter ampull (fri prissättning), EF
10 x 4 milliliter ampull (fri prissättning), EF
10 x 25 milliliter injektionsflaska (fri prissättning), EF

Hitta direkt i texten
Av