Läs upp

Cookies

Den här webbplatsen använder så kallade cookies. Cookies är små textfiler som lagras i din dator och sparar information om olika val som du gjort på en webbsida – t ex språk, version och statistik – för att du inte ska behöva göra dessa val en gång till. Tekniken är etablerad sedan många år tillbaka och används idag på väldigt många webbplatser på Internet.

Du kan när som helst ändra cookieinställningarna för denna webbplats.

FASS logotyp
Receptbelagd

Peka på symbolerna och beteckningarna till vänster för en förklaring.

Kontakt

Sök apotek med läkemedlet i lager

Sök lagerstatus

AmBisome®

ReceptstatusFörmånsstatus
Gilead

Pulver till infusionsvätska, lösning 50 mg
(frystorkat gult pulver, som efter upplösning med sterilt vatten bildar en genomskinlig gul emulsion, stamlösning)

Antibiotikum mot generaliserad svampinfektion och visceral leishmaniasis

Aktiv substans:
ATC-kod: J02AA01
Läkemedel från Gilead omfattas av Läkemedelsförsäkringen.
  • Vad är en FASS-text?
FASS-text: Denna text är avsedd för vårdpersonal.

Texten är baserad på produktresumé: 2018-10-10.

Indikationer

Svåra systemiska och djupa svampinfektioner. Hänsyn bör tas till officiella behandlingsriktlinjer för patienter med systemiska och djupa svampinfektioner. Var god se avsnittet Farmakodynamik för ytterligare information om AmBisomes effekt på olika svamparter.


Empirisk behandling av förmodad svampinfektion hos neutropena patienter med feber.


Visceral leishmaniasis.

Kontraindikationer

Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne.

Dosering

AmBisome skall ges som intravenös infusion under 30-60 minuter. Vid doser över 5 mg/kg/dygn, rekommenderas intravenös infusion given under 2 timmar (se Varningar och försiktighet). Den rekommenderade koncentrationen för intravenös infusion varierar mellan 0,20 mg/ml och 2,0 mg/ml av amfotericin B i form av AmBisome (se Hantering, hållbarhet och förvaring).


Förväxla INTE AmBisome med andra amfotericin B-produkter, se avsnitt Varningar och försiktighet.


Vuxna patienter

Behandling av systemiska och djupa mykoser (inklusive Aspergillosis, Candidiasis, Cryptococcus):


Påbörja behandling med 3 till 5 mg/kg, administrerad dagligen under minst 14 dagar.


Mucormycosis: Initiera behandling med 5 mg/kg, administreras dagligen. Durationen av behandlingen ska bestämmas på individ nivå. Kurer upp till 56 dagar är vanligt använda i klinisk praxis; längre duration av terapi kan behövas för djupt sittande infektioner eller vid fall av förlängd kur av kemoterapi eller neutropeni.

Doser större än 5 mg/kg har använts under kliniska läkemedelsprövningar och vid klinisk praxis. Men det finns en begränsad mängd data för säkerhet och effekt för AmBisome för behandling av mucormycosis på dessa högre doser, därför ska en nytta-riskbedömning göras på individuell patientnivå för att bestämma om potentiell nytta av behandling bedöms överväga de kända ökade toxikologiska risker vid högre AmBisome doser (se avsnitt Varningar och försiktighet).


Behandling av visceral leishmaniasis:

Vid visceral leishmaniasis kan en alternativ dosering användas. En daglig dos av 1,0 till 1,5 mg per kg kroppsvikt och dag i 21 dagar eller en daglig dos av 3,0 mg per kg kroppsvikt och dag i 10 dagar kan användas.


Empirisk behandling av febril neutropeni:

Rekommenderad dygnsdos 3,0 mg/kg kroppsvikt.


Barn:

Farmakokinetiken för amfotericin B efter administrering av AmBisome till barn har inte studerats. AmBisome har studerats på barn i åldern 1 månad till 18 år. Doseringen skall beräknas per kg kroppsvikt på samma sätt som för vuxna.


Säkerhet och effekt för AmBisome har inte fastställts för spädbarn yngre än 1 månad.


Äldre patienter:

Farmakokinetiken för amfotericin B efter administrering av AmBisome till äldre har inte studerats. Data från kliniska prövningar antyder att ingen dosjustering krävs och därmed ingen förändring av dos eller doseringsfrekvens hos denna behandlingsgrupp.


Nedsatt njurfunktion:

Effekten av nedsatt njurfunktion på plasmanivån av amfotericin B efter administrering av AmBisome har inte studerats. AmBisome har emellertid givits till patienter med befintlig nedsatt njurfunktion, i doser på 1-5 mg/kg/dygn i kliniska försök, och ingen ändring av dos eller frekvens krävdes (se Varningar och försiktighet och Farmokodynamik).


Nedsatt leverfunktion:

Det finns inga tillgängliga data som kan ge en dosrekommendation för patienter med nedsatt leverfunktion.


För instruktioner om rekonstituering och spädning av produkten före administrering, se Hantering, hållbarhet och förvaring.

Varningar och försiktighet

Anafylaxi och anafylaktoida reaktioner har rapporterats i samband med AmBisome-infusion. Om en svår anafylaktisk/anafylaktoid reaktion uppträder, skall infusionen omedelbart avbrytas och patienten skall inte ges ytterligare AmBisome-infusioner.


Andra svåra infusionsrelaterade reaktioner kan förekomma under administrering av läkemedel som innehåller amfotericin B, däribland AmBisome (se Biverkningar). Även om infusionsrelaterade reaktioner vanligtvis inte är allvarliga, bör försiktighetsåtgärder övervägas för prevention eller behandling av sådana reaktioner hos patienter på AmBisome-terapi. Långsammare infusionshastighet (mer än 2 timmar) eller standarddoser av difenhydramin, paracetamol, petidin och/eller hydrokortison har rapporterats vara effektiva vid prevention eller behandling.


Det är visat att AmBisome är avsevärt mindre toxiskt än konventionellt amfotericin B, i synnerhet vad gäller njurtoxicitet. Detta innebär dock inte att biverkningar, inklusive njurbiverkningar, kan uteslutas.


I studier där man jämförde AmBisome 3mg/kg/dygn med högre doser (5, 6 eller 10 mg/kg/dygn) fann man att incidensen av förhöjt serumkreatinin, hypokalemi och hypomagnesemi var märkbart högre i högdosgrupperna.


Regelbundna laboratoriekontroller av serumelektrolyter, i synnerhet kalium och magnesium, samt av njur-, lever- och blodbildningsfunktion bör utföras. Detta är särskilt viktigt i fråga om patienter som samtidigt behandlas med nefrotoxiska läkemedel (se Interaktioner). På grund av risken för hypokalemi, kan lämpligt kaliumtillskott behövas under behandlingen med AmBisome. Om en kliniskt signifikant nedsättning av njurfunktionen eller försämring av andra parametrar inträffar, måste man överväga dosminskning, behandlingsavbrott eller utsättning.


Akut lungtoxicitet har rapporterats för patienter som fått amfotericin B (i form av natriumdeoxikolatkomplex) under eller strax efter leukocyttransfusioner. Det rekommenderas att sådana infusioner ges med så långt mellanrum som möjligt och att lungfunktionen övervakas.


Interaktion med fosfor-kemisk assay:

Falska höjningar av serumfosfat kan förekomma när prover från patienter som får AmBisome är analyserade med PHOSm test (t ex användning i Beckman Coulteranalyser med Synchron LX20). Denna assay är avsedd för kvantitativ bestämning av oorganiskt fosfor i humant serum, plasma eller urinprov.


Vid behandling av diabetiker, bör noteras att en injektionsflaska AmBisome innehåller 900 mg sackaros.


Dödsfall har rapporterats som följd av överdosering när konventionellt amfotericin B har blivit utbytt mot liposomala produkter eller lipidprodukter innehållande amfotericin B. Verifiera produktnamn och dos före administrering.

Interaktioner

Inga specifika interaktionsstudier har utförts med AmBisome. Det är dock känt att följande läkemedel interagerar med amfotericin B, vilket även kan gälla för AmBisome:

Nefrotoxiska läkemedel: Samtidig administrering av AmBisome och andra nefrotoxiska läkemedel, (t ex ciklosporin, aminoglykosider och pentamidin), kan höja risken för läkemedelsinducerad njurtoxicitet hos vissa patienter. Hos patienter som samtidigt behandlades med ciklosporin och/eller aminoglykosider kunde emellertid AmBisome sättas i samband med signifikant minskad nefrotoxicitet jämfört med amfotericin B. Regelbundna kontroller av njurfunktionen rekommenderas för patienter som får AmBisome tillsammans med något nefrotoxiskt läkemedel.


Kortikosteroider, kortikotropin (ACTH) och diuretika: Samtidig användning av kortikosteroider, ACTH och diuretika (loop och tiazid) kan förstärka hypokalemi.


Digitalisglykosider: AmBisome-inducerad hypokalemi kan förstärka digitalistoxicitet.


Muskelavslappande medel: AmBisome-inducerad hypokalemi kan förstärka den muskelförlamande effekten av avslappande medel (t ex tubokurarin).


Antimykotika: Samtidig användning med flucytosin kan öka toxiciteten hos flucytosin möjligen genom ökat cellupptag och/eller försämrad renal utsöndring.


Cancerläkemedel: Användning samtidigt med cancerläkemedel kan öka potentialen för njurtoxicitet, bronkospasm och hypotension. Försiktighet skall iakttas vid samtidig behandling med cancerläkemedel.


Leukocyttransfusioner: Akut lungtoxicitet har rapporterats hos patienter som fått amfotericin B (i form av natriumdeoxikolatkomplex) under eller strax efter leukocyttransfusioner. Det rekommenderas att sådana infusioner ges med så långt mellanrum som möjligt och att lungfunktionen övervakas.

Graviditet  (Läs mer om graviditet)

Kategori  B:2.

Säkerheten för behandling av gravida kvinnor med AmBisome har inte fastställts.


Reproduktions toxikologiska studier i råtta och kanin har inte visat på någon teratogen potential av AmBisome (se också avsnitt Prekliniska uppgifter).


Systemiska svampinfektioner har med framgång behandlats hos gravida kvinnor med konventionellt amfotericin B utan uppenbara effekter på fostret, men antalet rapporterade fall är otillräckligt för att man skall kunna dra några slutsatser i fråga om säkerheten med AmBisome under graviditet. AmBisome bör användas under graviditet endast om de möjliga fördelarna överväger de potentiella riskerna för modern och fostret.

Amning  (Läs mer om amning)

Grupp  IVa.

Det är inte känt om AmBisome utsöndras i human modersmjölk. Då man fattar beslut om eventuell amning under behandling med AmBisome bör man väga in såväl den potentiella risken för barnet som nyttan av amningen för barnet och nyttan av AmBisome-behandlingen för modern.

Trafik

Inga studier har utförts avseende AmBisomes effekter på förmågan att framföra fordon och /använda maskiner. Några av de biverkningar som presenteras nedan för AmBisome kan påverka förmågan att framföra fordon eller använda maskiner.

Biverkningar

I samband med konventionell amfotericin B-behandling ses generellt en hög incidens av biverkningar.


Feber och frossa/stelhet är de mest frekventa infusionsrelaterade reaktionerna som kan förväntas i samband med att AmBisome ges. Mindre vanliga infusionsrelaterade reaktioner kan bestå av ett eller flera av följande symtom: åtstramande känsla eller smärta i bröstkorgen, dyspné, bronkospasm, hudrodnad, takykardi, hypotoni och muskeloskeletal smärta (beskriven som smärta i lederna, ryggen eller i skelettet). Dessa symtom försvinner snabbt när infusionen avbryts och behöver inte uppträda vid varje påföljande dos eller vid lägre infusionshastighet (mer än 2 timmar). Dessutom kan infusionsrelaterade reaktioner också förebyggas genom premedicinering. Vid allvarliga infusionsrelaterade reaktioner kan dock permanent utsättning av AmBisome bli nödvändig (se Varningar och försiktighet).


I poolade studiedata från randomiserade, kontrollerade, kliniska studier, där AmBisome jämfördes med konventionell behandling med amfotericin B hos fler än 1 000 patienter, rapporterades att biverkningarna var avsevärt mindre allvarliga och mindre frekventa hos de AmBisome-behandlade patienterna jämfört med dem som fått konventionell behandling med amfotericin B.


I två dubbelblinda studier med 301 patienter var incidensen av nefrotoxicitet (mätt som serumkreatininökning mer än 2 gånger baslinjevärdet) för AmBisome 9-15 %, vilket var cirka hälften av incidensen som rapporterades för konventionellt amfotericin B.


Följande biverkningar har hänförts till AmBisome, baserat på data från kliniska prövningar och erfarenheter efter godkännande. Frekvensen baseras på en analys av poolade kliniska studier omfattande 688 patienter som behandlats med AmBisome; frekvensen av biverkningar som framkommit efter godkännande är inte känd. Biverkningarna nedan är listade enligt MedDRAs klassificering av organsystem och är sorterade efter frekvens. Inom varje frekvensgrupp presenteras biverkningarna efter minskande svårighetsgrad.


Frekvenserna definieras som:


Mycket vanlig ≥1/10

Vanlig ≥1/100, <1/10

Mindre vanlig ≥1/1 000, <1/100

Mycket sällsynta ≥1/10 000

Okänd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data)


Blodet och lymfsystemet

Mindre vanliga: trombocytopeni

Okänd frekvens: anemi


Immunsystemet

Mindre vanliga: anafylaktoid reaktion

Okänd frekvens: anafylaktiska reaktioner, överkänslighet


Metabolism och nutrition

Mycket vanliga: hypokalemi

Vanliga: hyponatremi, hypokalcemi, hypomagnesemi, hyperglykemi


Centrala och perifera nervsystemet

Vanliga: huvudvärk

Mindre vanliga: kramper


Hjärtat

Vanliga: takykardi

Okänd frekvens: hjärtstillestånd, arytmi


Blodkärl

Vanliga: hypotension, vasodilatation, hudrodnad


Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum

Vanliga: dyspné

Mindre vanliga: bronkospasm


Magtarmkanalen

Mycket vanliga: illamående, kräkningar

Vanliga: diarré, buksmärtor


Lever och gallvägar

Vanliga: avvikande värden på leverfunktionsprover, hyperbilirubinemi, förhöjda alkaliska fosfataser


Hud och subkutan vävnad

Vanliga: hudutslag

Okänd frekvens: angioödem


Muskuloskeletala systemet och bindväv

Vanliga: ryggsmärta

Okänd frekvens: rabdomyolys (associerad med hypokalemi), muskuloskeletal smärta (beskrivs som artralgi eller smärta i skelett)


Njurar och urinvägar

Vanliga: kreatininstegring, förhöjda ureavärden i blod

Okänd frekvens: njursvikt, njurinsufficiens


Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället

Mycket vanliga: stelhet, feber

Vanliga: bröstsmärta


Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till Läkemedelsverket, www.lakemedelsverket.se. Postadress

Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala

Överdosering

Toxiciteten hos AmBisome vid akut överdosering har inte fastställts. Avbryt administrering omedelbart vid överdosering. Övervaka noggrant kliniskt status, inklusive njur- och leverfunktion, serumelektrolyter och hematologiskt status. Hemodialys eller peritonealdialys verkar inte påverka eliminationen av AmBisome.

Farmakodynamik

Amfotericin B är ett makrocykliskt, antimykotiskt polyenantibiotikum som produceras av Streptomyces nodosus. Liposomer är slutna, sfäriska vesikler som bildas av en mängd olika amfifila substanser såsom fosfolipider. Fosfolipider arrangerar sig i tvåskiktsmembran när de utsätts för vattenlösningar. Den lipofila delen av amfotericin B gör att läkemedelssubstansen kan integreras i liposomernas lipidskikt. Amfotericin B har fungistatisk eller fungicid verkan beroende på den koncentration som uppnås i kroppsvätskorna och på svampens känslighet. Läkemedlet anses verka genom bindning till steroler i svampens cellmembran, vilket leder till en förändring av membranpermeabiliteten, och detta i sin tur medför läckage av en mängd olika molekyler. Däggdjurscellers membran innehåller också steroler, och det har antytts att den skada amfotericin B orsakar på humana celler och på svampceller kan ha vissa gemensamma mekanismer.


Mikrobiologi

Amfotericin B, som är den antimykotiska komponenten i AmBisome, visar hög grad av in vitro- aktivitet mot många svamparter. De flesta stammar av Histoplasma capsulatum, Coccidioides immitis, Candida albicans, Candida non-albicansspp, Pseudoallerscheria boydii och fusarium, Blastomyces dermatitidis, Rhodotorula, Cryptococcus neoformans, Sporothrix schenkii, Aspergillus fumigatus, Penicillium marneffei, och medlemmar ur gruppen mucormycetessvampar inkluderande Mucor mucedo, Rhizomucor och Rhizopus oryzae hämmas av amfotericin B-koncentrationer på 0,03–1,0 μg/ml in vitro. Minskad känslighet hos vissa non-albicans stammar av Candida mot amfotericin B-beredningar har visats in vitro, men den kliniska betydelsen av detta är än så länge oklar.


Prov för svampodling och andra relevanta laboratorieanalyser (antigendetektion, PCR, direktmikroskopi, histopatologi) ska tas före behandling för att fastställa de sjukdomsalstrande organismerna. Behandling kan påbörjas innan resultaten från odlingarna och andra laboratorietester har erhållits; men så snart som dessa resultat erhållits ska antibiotikabehandlingen justeras i enlighet med dessa.


Känslighet för AmBisome hos vissa stammar kan variera geografiskt och med tiden.


EUCAST brytpunkter för AmBisome har ännu inte blivit etablerade, känsligheten för AmBisome kan dock skilja sig från känsligheten för amfotericin B deoxykolat.


Amfotericin B, den antifungala komponenten hos AmBisome är aktiv in vitro mot många svamparter, de flesta stammarna av Histoplasma capsulatum, Coccidioides immitis, Candida spp, Blastomyces dermatidis, Rhodotorula, Cryptococcus neoformans, Sporotrix schenkii, Aspergillus fumigatus, Penicillinum marneffei, och medlemmar ur gruppen mucormycetessvampar inkluderande Mucor mucedo, Rhizomucor och Rhizopus oryzae.


Majoriteten av kliniskt viktiga svamparter verkar vara känsliga för amfotericin B, även om sällsynta fall av egentlig resistens har rapporterats för några stammar av S. schenckii, C. glabrata, C.krusei, C. tropicalis, C. lusitaniae, C parapsilosis och Aspergillus terreus.


Det är visat att AmBisome är effektivt i djurmodeller av visceral leishmaniasis (orsakad av Leishmania infantum och Leishmania donovani). Möss som infekterats med Leishmania infantum, och som behandlats med 3–7 doser av AmBisome 3 mg/kg, botades vid alla doseringsregimer av AmBisome snabbare än med natriumstiboglukonat, och ingen toxicitet observerades. Hos möss som infekterats med Leishmania donovani var AmBisome >5 gånger så effektivt som och <25 gånger mindre toxiskt än amfotericin B.


Klinisk effekt och säkerhet

Den kliniska effekten av AmBisome vid systemiska svampinfektioner har fastställts i ett antal kliniska försök, såsom empirisk behandling av feber av okänd orsak hos neutropena patienter och för behandling av visceral leishmaniasis. Dessa studier omfattar jämförande randomiserade studier med AmBisome jämfört med konventionellt amfotericin B vid verifierade Aspergillus- och Candida infektioner där effekterna hos de båda läkemedlen var jämförbara. Hos både vuxna och neutropena patienter med feber och som antogs ha svampinfektion, visade resultatet i en randomiserad, dubbelblind, klinisk studie att AmBisome givet i dosen 3 mg/kg/dag är lika effektivt som konventionellt amfotericin B. Effekten av AmBisome vid behandling av visceral leishmaniasis har tydligt visats i en stor population av immunokompetenta och immunosupprimerade patienter.


Invasiv mögelsvampinfektion inkluderande Aspergillus spp.: AmBisomes effekt har visats i en prospektiv, randomiserad multicenterstudie som förstahandsbehandling till immunosupprimerade, i huvudsak neutropena vuxna och barn (>30 dagar gamla) med diagnosticerad eller förmodad invasiv mögelsvampinfektion (AmBiLoad-studien). Patienterna följdes i 12 veckor. En standardiserad behandlingsregim på 3 mg/kg/dag (N=107) jämfördes med en uppladdningsdos-regim på 10 mg/kg/dag (N=94) under de första 14 dagarna av behandlingen. Från dag 15 gavs alla patienter 3 mg/kg/dag. Ett gott behandlingsresultat erhölls hos 50 % av patienterna behandlade i standarddosgruppen hos 46 % av patienterna i uppladdningsdos-gruppen i den modifierade intent-to treatanalysen. Skillnaderna var inte statisktiskt signifikanta. Mediantiden till feberfrihet var jämförbar vid standardos- och laddningsdosgruppen (6 respektive 5 dagar). Tolv veckor efter den första dosen AmBisome var överlevnaden 72 % i standarddos-gruppen och 59 % i uppladdningsdos-gruppen, en skillnad som inte var statistiskt signifikant.


Invasiv candidiasis: AmBisome (3 mg/kg/dag) var lika effektivt som micafungin (100 mg/dag [kroppsvikt >40 kg] eller micafungin 2 mg/kg/dag [kroppsvikt <40 kg]) som förstahandsbehandling av candidemi och invasiv candidiasis i en randomiserad, dubbelblind, multinationell non-inferioritystudie hos vuxna och barn. AmBisome och micafungin gavs under 15 dagar (mediantid). Gynnsamt behandlingsresultat erhölls hos 89,5 % (170/190) i AmBisome-gruppen och hos 89,6 % (181/202) i micafungin-gruppen. Den pediatriska sub-studien, som omfattade 98 patienter av vilka 57 var < 2 år gamla, (inkluderande 19 prematura spädbarn) visade gynnsamt behandlingsresultat på: 88,1 % (37/42) för AmBisome och 85,4 % (35/41) för micafungin (per protocol analys set).


Invasiv mucomykos: En retrospektiv studie täckande en 15-årsperiod inkluderade 59 patienter med hematologiska maligniteter med diagnosticerad eller förmodad mucomykos. Behandling var framgångsrik hos 18 patienter (37 %): 9 av 39 patienter som erhöll konventionell amfotericin B (23%) och 7 av de 12 patienter som erhöll AmBisome (58 %), svarade på behandling.

Farmakokinetik

AmBisomes farmakokinetiska profil har fastställts baserat på total plasmakoncentration av amfotericin B hos cancerpatienter med febril neutropeni och benmärgstransplanterade patienter som fått infusioner under 1 timme av 1,0 till 7,5 mg/kg/dygn AmBisome i 3-20 dagar. AmBisomes farmakokinetiska profil är signifikant skild från den i litteraturen beskrivna profilen för konventionella former av amfotericin B, med högre plasmakoncentrationer av amfotericin B (Cmax) och ökad exponering (AUC0-24) efter administrering av AmBisome, jämfört med konventionellt amfotericin B.


Steadystate uppnåddes i allmänhet inom 4 dagar. AmBisomes farmakokinetik verkar vara icke-linjär med högre än proportionell ökning av plasmakoncentrationerna med ökad dos. Denna icke-linjära kinetik antas bero på en mättnad av retikuloendotelialt AmBisome-clearance. Distributionsvolymen vid steady-state är cirka 0,15 l/kg. Efter upprepad administrering av AmBisome 1,0-2,5 mg/kg/dygn var clearance cirka 20 ml/h/kg och den terminala eliminationshalveringstiden cirka 7 timmar. Utsöndringen av AmBisome har inte studerats. Nedbrytningsvägarna för amfotericin B och AmBisome är inte kända. På grund av liposomernas storlek förväntas ingen glomerulär filtrering och elimination via njurarna av intakt AmBisome. Interaktion mellan amfotericin B och cellerna i distala tubuli undviks troligen därför och risken för nefrotoxicitet, som förekommer vid konventionell amfotericin B-behandling, minskar sannolikt.


Nedsatt njurfunktion

Effekten av nedsatt njurfunktion på AmBisomes farmakokinetik har inte studerats formellt.

AmBisome elimineras inte via hemodialys.

Prekliniska uppgifter

En ökad frekvens av avvikelser från normal fosterutveckling noterades i reproduktionstoxikologiska studier i på kanin och råtta som behandlades med doser från 7 mg/kg respektive 15 mg/kg. Hos kanin sågs en ökad abortfrekvens. Resultaten ger inga belägg för teratogena effekter.


I subkroniska toxicitetsstudier på hund (1 månad), kanin (1 månad) och råtta (3 månader) med doser lika med eller lägre än de kliniska terapeutiska doserna på 1-3 mg/kg/dygn, var målorganen för AmBisome-s toxicitet lever och njurar, båda kända målorgan för amfotericin B- toxicitet.


AmBisome har visats vara icke-mutagent i bakterie- och däggdjurssystem.


Karcinogenicitetsstudier har inte utförts med AmBisome.

Innehåll

En injektionsflaska innehåller: 50 mg amfotericin B inkapslat i liposomer. All-rac-α-Tokoferol, hydrerat sojafosfatidylkolin, kolesterol, distearoylfosfatidylglycerol, sackaros, dinatriumsuccinathexahydrat, natriumhydroxid (för pH-justering), saltsyra (för pH-justering).

Blandbarhet

AmBisome är inte fysikaliskt kompatibelt med natriumkloridlösning och skall därför inte spädas med natriumklorid. Natriumklorid skall inte tillsättas till AmBisome stam- eller infusionslösning. AmBisome skall inte infunderas tillsammans med andra läkemedel eller elektrolyter.


Detta läkemedel får inte blandas med andra läkemedel förutom de som nämns i avsnitt Hantering, hållbarhet och förvaring.

Hållbarhet, förvaring och hantering

Hållbarhet för AmBisome efter beredning.

Eftersom AmBisome inte innehåller konserveringsmedel bör rekonstituerad och utspädd lösning ur mikrobiologisk synvinkel användas omedelbart. Lagringstid och betingelser före administrering är användarens ansvar men bör normalt inte överstiga 24 timmar vid förvaring i 2 °C-8 °C, såvida inte beredningen utförts under kontrollerade och validerade aseptiska förhållanden (se kemisk/fysikalisk hållbarhet nedan).


Följande kemiska/fysikaliska hållbarhet har visats


Hållbarhet efter rekonstituering (stamlösning)

Injektionsflaska av glas: 24 timmar vid högst 25 °C under normala ljusförhållanden

Injektionsflaska av glas och polypropylenspruta: upp till 7 dygn vid 2 °C-8 °C

Får ej frysas

SPARA INTE delvis använda injektionsflaskor för senare användning till patient.


Hållbarhet efter spädning med glukos infusionsvätska

Infusionspåse (PVC eller polyolefin) förvaras vid högst 25 °C under normala ljusförhållanden eller vid 2 °C–8 °C. Får ej frysas: Se tabellen nedan för rekommendationer.


Infusionsvätska

Spädning

Koncentration av

amfotericin B

mg/ml

Maximal

förvaringstid

vid

2 °C-8 °C

Maximal

förvaringstid

vid

25±2 °C

Glukos 50 mg/ml

1:per 2

1:per 8

1:per 20

2,0

0,5

0,2

7 dygn

7 dygn

4 dygn

3 dygn

3 dygn

1 dygn

Glukos 100 mg/ml

1:per 2

2,0

2 dygn

3 dygn

Glukos 200 mg/ml

1:per 2

2,0

2 dygn

3 dygn


Förvaras vid högst 25 °C.

För förvaringsanvisningar för färdigberedd och utspädd produkt se Hållbarhet.


LÄS HELA DETTA AVSNITT NOGA INNAN PÅBÖRJANDE AV REKONSTITUERING


AmBisome ska först rekonstitueras i sterilt vatten för injektionsvätskor (utan bakteriostatiskt ämne) och därefter enbart spädas ut med glukoslösning (50, 100 eller 200 mg/ml).


Användning av någon annan lösning än de rekommenderade, eller närvaro av ett bakteriostatiskt ämne (t ex bensylalkohol) i lösningen kan ge utfällning av AmBisome.


AmBisome är INTE blandbart med saltlösning och får inte rekonstitueras eller spädas ut med saltlösning eller administreras genom en intravenös kanal som tidigare använts för saltlösning ifall den först inte sköljts med glukoslösning (50, 100 eller 200 mg/ml) för infusion. Ifall detta inte är genomförbart, skall AmBisome administreras via en separat kanal.


Blanda INTE AmBisome med andra läkemedel eller elektrolyter.


Aseptisk teknik måste beaktas under beredning av AmBisome eftersom inget konserveringsmedel eller bakteriostatiskt ämne ingår.


AmBisome 50 mg pulver till infusionsvätska, lösning bereds enligt följande:


Rekonstituering

1.Tillsätt 12 ml sterilt vatten för injektionsvätskor till varje AmBisomeflaska (50 mg amfotericin B), för att uppnå en beredning innehållande 4 mg amfotericin B per ml (= stamlösning 4 mg/ml).


2.SKAKA OMEDELBART FLASKAN KRAFTIGT under 30 sekunder för att få en fullständig dispergering av AmBisome. Efter rekonstituering är koncentratet en halvgenomskinlig, gul dispersion. Inspektera lösningen med avseende på synliga partiklar och fortsätt att skaka till all substans är fullständigt löst. Använd ej lösningen ifall utfällning av främmande ämne iakttas.


Spädning

3.Infusionslösningen erhålls genom spädning av stamlösning med mellan en (1) och nitton (19) delar glukoslösning (50, 100 eller 200 mg/ml) för infusion i volym. Beräkna mängden stamlösning som skall spädas vidare för att ge en infusionslösning med en slutlig koncentration i det rekommenderade intervallet 2,00 mg/ml till 0,20 mg/ml amfotericin (se tabell nedan för exempel vid spädning av 50 mg amfotericin B).


Spädning av 50 mg amfotericin B

Önskad koncentration av AmBisome i infusionsvätskan

Stamlösning

Glukoslösning

ml

del

ml

del

0,2 mg/ml

12

1

228

19

0,5 mg/ml

12

1

84

7

2,0 mg/ml

12

1

12

1


4.Drag upp den uträknade volymen av stamlösningen i en steril spruta.


5.Använd det bifogade 5 mikrometerfiltret för att installera stamlösningen i en steril behållare med rätt volym glukoslösning (50, 100 eller 200 mg/ml) för infusion.


SPARA INTE delvis använda injektionsflaskor för senare användning till patient.


Den färdiga AmBisome infusionsvätskan skall administreras intravenöst genom infusion under 30-60 minuter. Vid behov kan ett infusionsfilter användas. Porstorleken får dock ej understiga 1,0 mikrometer.


Ej använt läkemedel och avfall skall kasseras enligt gällande anvisningar.

Förpackningsinformation

Pulver till infusionsvätska, lösning 50 mg (frystorkat gult pulver, som efter upplösning med sterilt vatten bildar en genomskinlig gul emulsion, stamlösning)
10 x 50 milligram injektionsflaska, 15868:75, F

Hitta direkt i texten
Av