Läs upp

Cookies

Den här webbplatsen använder så kallade cookies. Cookies är små textfiler som lagras i din dator och sparar information om olika val som du gjort på en webbsida – t ex språk, version och statistik – för att du inte ska behöva göra dessa val en gång till. Tekniken är etablerad sedan många år tillbaka och används idag på väldigt många webbplatser på Internet.

Du kan när som helst ändra cookieinställningarna för denna webbplats.

FASS logotyp
Receptbelagd

Peka på symbolerna och beteckningarna till vänster för en förklaring.

Kontakt och länkar

Sök apotek med läkemedlet i lager

Sök lagerstatus

Xanor®

Läkemedlet är narkotikaklassatReceptstatusFörmånsstatus
Pfizer

Tablett 1 mg
(violett, oval 9,0×5,6, skårad, prägling UPJOHN 90)

narkotikaindikation Risk för tillvänjning föreligger.
Iakttag försiktighet vid förskrivning av detta läkemedel.

Särskild receptblankett krävs

Ångestdämpande, lugnande medel

Aktiv substans:
ATC-kod: N05BA12
Företaget omfattas av Läkemedelsförsäkringen
  • Vad är en FASS-text?

Texten nedan gäller för:
Xanor® tablett 0,25 mg, 0,5 mg, 1 mg och 2 mg

FASS-text: Denna text är avsedd för vårdpersonal.

Texten är baserad på produktresumé: 2018-02-26.

Indikationer

Paniksyndrom, med eller utan agorafobi. Ångesttillstånd av olika svårighetsgrad även i samband med depression. Oro, rastlöshet och spänning, med eller utan psykosomatiska reaktioner.

Som adjuvans i initial depressionsbehandling vid förekomst av ångest.

Kontraindikationer

Överkänslighet mot alprazolam, andra bensodiazepiner eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Innehåll.


Xanor är också kontraidicerat hos patienter som lider av sömnapné, myastenia gravis, svårt nedsatt respiratorisk funktion, svårt nedsatt leverfunktion och patienter med akut förgiftning orsakad av alkohol eller andra CNS-aktiva medel.

Dosering

Man bör komma överens med patienten om behandlingens längd samt uppmärksamma patienten på de initiala biverkningarna.


Läkemedelsbehandling av ångest skall alltid vara ett adjuvans. Vid paniksyndrom kan dock farmakologisk terapi vara den primära behandlingen.


Behandlingen skall i möjligaste mån inledas, uppföljas och avslutas av en och samma läkare.

Hos äldre kan förvirringstillstånd uppträda vid för hög dosering.


Dosen skall minskas gradvis för att undvika utsättningsfenomen. Nedtrappningen bör göras med 0,5 mg per vecka eller i vissa fall ännu långsammare (se avsnitt Varningar och försiktighet).


Vid abrupt utsättande av bensodiazepiner kan det uppträda parestesier, perceptoriska förändringar och depersonalisation under en eller ett par veckor.


Vid abrupt utsättande av bensodiazepiner har även abstinenssymtom i form av lättare dysfori och insomnia rapporterats, liksom mag- och muskelkramp, kräkningar, svettningar och tremor. I några fall har även krampanfall rapporterats.

Paniksyndrom: Initialt ges 0,5-1 mg vid sänggåendet. Dosen individualiseras med en höjning som inte överstiger 1 mg var 3-4 dag. Som underhållsdos kan ges upp till 6 mg per dag i 3-4 delade doser. Till äldre och känsliga patienter ges högst 4,5 mg per dag i delade doser.


Ångest: Initialt ges 0,25-0,5 mg tre gånger dagligen, som individualiseras. Som underhållsdos ges 0,5-3 mg dagligen i delade doser. Till äldre och känsliga patienter ges initialt 0,25 mg 2-3 gånger dagligen. Doseringen kan gradvis ökas vid behov.


Vid ångest och agitation i samband med depression ges upp till 3 mg dagligen i delade doser.

Varningar och försiktighet

Risk vid samtidig användning av opioider

Samtidig användning av Xanor och opioider kan leda till sedering, andningsdepression, koma och död. Om det beslutas att förskriva Xanor samtidigt med opioider ska lägsta dosen användas och behandlingstiden vara så kort som möjligt. På grund av dessa risker förbehålls samtidig förskrivning av bensodiazepiner och opioider till patienter för vilka andra behandlingsalternativ inte är möjliga. Patienterna ska följas noga för tecken och symtom på andningsdepression och sedering (se avsnitt Interaktioner).


Paniksyndrom har förknippats med primär och sekundär depression och även med förhöjd suicidrisk hos obehandlade patienter. Försiktighet bör iakttas när man använder högre doser av alprazolam till patienter med paniksyndrom.


Bensodiazepiner bör inte användas som primär behandling av psykoser.


Tolerans

Den sederande effekten kan avta efter flera veckors upprepad användning.


Beroende

Kronisk användning av bensodiazepiner kan leda till utveckling av fysiskt och psykiskt beroende. Beroenderisken ökar allteftersom dosen och behandlingstiden ökar och vid kombination av olika bensodiazepiner. Det finns också en ökad risk hos patienter som varit alkohol- eller läkemedelsmissbrukare. Beroende kan även uppstå vid terapeutiska doser och/eller hos patienter utan individuella riskfaktorer. Missbruk har också rapporterats.


Vid ett fysiskt beroende åtföljs behandlingsavbrott av abstinenssymptom. Dessa kan bestå av huvudvärk och muskelsmärta, svår oro och spänning, sömnsvårigheter, rastlöshet, förvirring och irritation. I allvarliga fall kan följande symptom uppträda: Overklighetskänsla, depersonalisation, hyperakusi, domningar och stickningar i extremiteterna, överkänslighet mot ljus, ljud och beröring, hallucinationer och epileptiska anfall. Abstinenssymptomen kan uppträda flera dagar efter avslutad behandling. Vid utsättande av alprazolambehandling ska dosen minskas gradvis.


Behandlingstid

Behandlingstiden bör vara så kort som möjligt (se avsnitt Dosering) beroende på indikation men bör inte överstiga 8-12 veckor för ångest och depression och åtta månader för paniksyndrom, inklusive nedtrappningsperiod. En förlängning av behandlingstiden utöver detta ska inte ske utan att situationen har omprövats.


Det kan vara lämpligt att informera patienten vid behandlingsstart att behandlingen är tidsbegränsad samt att förklara exakt hur dosen gradvis kommer att minskas. Det finns tecken som tyder på att utsättningssymptom kan uppkomma inom dosintervallet vid användning av kortverkande bensodiazepiner, särskilt vid höga doser. När långverkande bensodiazepiner används är det viktigt att upplysa patienten om att inte byta till en kortverkande bensodiazepin eftersom utsättningssymptom då kan utvecklas.


Reboundfenomen såsom oro och spänning

Ett övergående syndrom där de symptom som föranledde behandling med bensodiazepiner återkommer i förstärkt form kan inträffa vid utsättande av behandling med alprazolam. Syndromet kan åtföljas av humörsvängningar, sömnlöshet och rastlöshet. Risken för utsättningsreaktioner/återfallssymptom är större efter snabb dosreduktion eller abrupt utsättning av behandlingen. Därför rekommenderas att dosen reduceras gradvis (nedtrappning) (se avsnitt Dosering).


För att i största möjliga mån undvika känslan av obehag för patienten är det viktigt att upplysa patienten om förekomsten av återfallssymptom vid avslutande av behandlingen. Vid abrupt utsättning av bensodiazepiner kan det uppträda parestesier, perceptoriska förändringar och overklighetskänsla under en eller flera veckor. I några fall har krampanfall rapporterats.


Amnesi

I likhet med andra bensodiazepiner kan alprazolam orsaka anterograd amnesi. Detta uppträder vanligtvis flera timmar efter att läkemedlet tagits.


Psykiatriska och ”paradoxala” reaktioner

Under behandling med bensodiazepiner kan psykiatriska och ”paradoxala” reaktioner uppträda. Om reaktioner som rastlöshet, agitation, irritation, raseriutbrott, mardrömmar, svåra insomningsproblem, hallucinationer, psykoser, olämpligt beteende, delirium och andra onormala beteendemönster uppträder, bör behandlingen avslutas. Dessa reaktioner är vanligare hos barn och äldre patienter.

Särskild försiktighet bör iakttas vid förskrivning av bensodiazepiner till patienter med borderline och antisocial personlighetsstörning.


Specifika patientgrupper

Säkerhet och effekt har inte fastställts hos patienter under 18 år. Användning av alprazolam rekommenderas därför inte.

Eftersom det finns risk för respiratorisk depression, bör en lägre dos användas till patienter med kronisk respiratorisk insufficiens.

Generellt bör försiktighet iakttas vid behandling av patienter med nedsatt njurfunktion eller mild till måttligt nedsatt leverfunktion.

Bensodiazepiner ska inte ges till patienter med svårt nedsatt leverfunktion eftersom bensodiazepiner kan främja utveckling av encefalopati.

Bensodiazepiner bör inte användas som primär behandling av psykoser.

Bensodiazepiner är inte lämpliga som primär behandling av svår depression och ska inte användas som enda behandling av ångest som är förknippat med svår depression, eftersom suicidrisk finns hos sådana patienter. Försiktighet bör iakttas vid administrering till svårt deprimerade och suicidala patienter. Episoder av hypermani och mani har rapporterats hos patienter med depression som behandlas med alprazolam. Bensodiazepiner ska också användas med yttersta försiktighet till patienter med tidigare alkohol- eller läkemedelsmissbruk (se avsnitt Interaktioner).


Äldre patienter
Benzodiazepiner och relaterade produkter ska ges med försiktighet till äldre patienter på grund av risken för sedering och/eller muskuloskeletal svaghet som kan leda till fall, ofta med allvarliga konsekvenser i denna population. Generellt rekommenderas den lägsta effektiva dosen till äldre patienter och/eller patienter med nedsatt allmäntillstånd för att förhindra utvecklingen av ataxi eller översedering (se avsnitt Dosering).


Samtidig behandling med dextropropoxifen bör undvikas pga risken för andningsdepression.


Laktosmonohydrat

Xanor innehåller laktosmonohydrat. Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte ta detta läkemedel; galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.

Interaktioner

Farmakodynamiska interaktioner

Psykofarmaka

Försiktighet bör iakttas vid samtidig behandling med andra psykofarmaka.


Opioider

Benzodiazepinpreparat kan ha additiva depressiva effekter på centrala nervsystemet (CNS). En sådan förstärkt CNS-depressiv effekt inklusive andningsdepression kan också uppträda vid samtidigt intag av psykofarmaka såsom antipsykotika (neuroleptika), hypnotika, sedativa, antidepressiva, narkotiska analgetika (t.ex. opioider), antiepileptika, anestetika och sedativa antihistaminer (se avsnitt Varningar och försiktighet).


Tas tabletterna i kombination med narkotiska analgetika kan också en förhöjd eufori uppträda som kan leda till ökat beroende.


Alkohol

Samtidigt intag med alkohol rekommenderas inte. Kombination med alkohol förstärker aprazolams sedativa effekt.


Särskild försiktighet bör iakttas med läkemedel som utlöser respiratorisk depression, såsom opioider (analgetika, hostdämpande medel eller ersättningsbehandling). Detta gäller i synnerhet äldre.


Klozapin

Med klozapin finns en ökad risk för respiratoriskt och/eller hjärtstillestånd.


Farmakokinetiska interaktioner

CYP3A hämmare

Eftersom alprazolam metaboliseras av vissa leverenzymer (särskilt CYP3A4), ökar effekten av alprazolam när dessa enzym hämmas av andra läkemedel. Alprazolam bör därför användas med försiktighet till patienter som tar dessa läkemedel och en minskning av dosen kan vara nödvändig vid samtidig administrering.


Itrakonazol, en potent CYP3A4-hämmare, ökar AUC och förlänger eliminations-halveringstiden för alprazolam. I en studie där friska frivilliga fick itrakonazol 200 mg/dag samt 0,8 mg alprazolam ökade AUC två till tre gånger och eliminationshalveringstiden förlängdes till cirka 40 timmar. Förändringar har också setts i alprazolams effekter på psykomotorisk funktion. Itrakonazol kan förstärka alprazolams CNS-dämpande effekter och utsättning av itrakonazol kan minska den terapeutiska effekten av alprazolam. Samtidig användning av potenta CYP3A4-hämmare som itrakonazol, ketokonazol, vorikonazol och HIV-proteashämmare rekommenderas inte. Om samtidig användning anses nödvändig bör alprazolamdosen reduceras till hälften eller en tredjedel.


Behandling med fluvoxamin förlänger halveringstiden av alprazolam från 20 till 34 timmar och fördubblar plasmakoncentrationen av alprazolam. Vid samtidig behandling bör alprazolamdosen halveras.


Fluoxetin har en måttligt hämmande effekt på metabolismen av alprazolam med ökade plasmakoncentrationer som följd. Vid samtidig behandling förstärks därför alprazolams psykomotoriska effekter. En dosjustering kan vara nödvändig.


Erytromycin hämmar metabolismen av alprazolam. Plasmakoncentrationen av alprazolam ökar med ca 50%.

Kombinationen kan kräva dosanpassning.


Andra CYP3A4-hämmare som kan förväntas öka plasmakoncentrationen av alprazolam är klaritromycin, telitromycin, diltiazem och flukonazol. Dossänkning kan vara nödvändig.


Cimetidin minskar clearance av alprazolam, möjligen med förstärkt effekt som följd. Interaktionens kliniska betydelse är ännu ej fastställd.


CYP3A4-inducerare

Eftersom alprazolam metaboliseras av CYP3A4, kan inducerare av detta enzym öka metabolismen av alprazolam.


Interaktioner med HIV-proteashämmare (t.ex. ritonavir) och alprazolam är komplexa och tidsberoende. På kort sikt resulterade låga doser ritonavir i en stor nedsättning av alprazolam clearance, förlängd halveringstid och ökade kliniska effekter. Men efter lång exponering av ritonavir, kompenserade CYP3A induktionen denna hämning. Denna interaktion kräver en dosreduktion eller utsättande av alprazolam.


Patienter som samtidigt behandlas med alprazolam och teofyllin får signifikant lägre plasmakoncentrationer av alprazolam än patienter enbart behandlade med alprazolam, möjligen på grund av inducerad metabolism. Interaktionens kliniska betydelse är ännu ej fastställd.


Karbamazepin tycks kunna inducera metabolismen av alprazolam med minskad effekt som följd. Interaktionens kliniska betydelse är ännu ej fastställd. Motsvarande effekter kan förväntas vid samtidig administrering av rifampicin eller Johannesört.


Alprazolams effekt på farmakokinetiken av andra läkemedel

Ökade digoxinkoncentrationer har rapporterats vid samtidig användning av alprazolam, särskilt hos äldre (> 65 år). Patienter som samtidigt får alprazolam och digoxin ska därför noggrant övervakas för tecken och symptom på digoxintoxicitet.


Patienten bör vara förberedd på en ökning av den muskelavslappnande effekten (risk för att ramla omkull) när alprazolam används samtidigt med ett muskelavslappande medel, särskilt i början av behandlingen.


Imipramin och dess metabolit desmetylimipramin kan nå 30 % högre plasmakoncentrationer efter insättning av alprazolam pga. hämmad metabolism.


Följande kombinationer bör undvikas:

Dextropropoxifen kan hämma metabolismen/minska clearance av alprazolam så att plasmakoncentrationerna av alprazolam ökar vilket medför en förstärkning av alprazolams effekt. Samtidig behandling med dextropropoxifen bör undvikas (se avsnitt Varningar och försiktighet).


Nefazodon hämmar CYP3A4 medierad oxidation av alprazolam och dubblerar plasmakoncentrationen av alprazolam vilket medför en förstärkning av alprazoplams effekt. En halvering av alprazolamdosen bör övervägas.


Interaktioner som bör tas i beaktande där dosanpassning eventuellt kan behövas:

Antikonceptionella medel: P-piller kan hämma metabolismen av bensodiazepiner och då även oxidationen av alprazolam, vilket skulle medföra högre plasmakoncentrationer och en förstärkning av alprazoplams effekt.


Omeprazol kan hämma metabolismen av alprazolam vilket ger högre plasmakoncentrationer och en förstärkning av alprazolams effekt.

Graviditet  (Läs mer om graviditet)

Kategori  C.

En stor mängd data baserade på kohortstudier visar att exponering av bensodiazepiner under första trimestern inte är associerad med en ökad risk för grava missbildningar. Dock har man i vissa tidiga epidemiologiska fall-kontrollstudier funnit en ökad risk för gomspalt. Data indikerade att risken att få ett barn med gomspalt efter att modern exponerats för bensodiazepiner är mindre än 2/1000 jämfört med förekomsten av sådana missbildningar på ungefär 1/1000 i den allmänna populationen.


Behandling med bensodiazepiner vid höga doser under den andra och/eller tredje trimestern av graviditeten har visat på en minskning av aktiva rörelser och oregelbunden hjärtrytm hos fostret.
När behandling är nödvändigt av medicinska skäl under den sista delen av graviditeten, även vid låga doser, kan man observera ”floppy infant syndrome” med axial hypotoni och sugproblem vilket kan leda till en försämrad viktökning. Dessa symptom är reversibla men kan bestå i 1-3 veckor beroende på hur lång halveringstid substansen har. Vid höga doser kan andningsdepression eller apné och hypotermi hos nyfödda uppträda. Dessutom kan neonatala utsättningssymtom med hyperexcitabilitet, agitation och tremor observeras några dagar efter födseln även om ”floppy infant syndrome” inte har observerats. Uppträdande av utsättningssymtom efter födseln är beroende av halveringstiden för substansen.


Användande under graviditet är endast tillåtet på strikt indikation om absolut nödvändigt.

Läkare som förskriver alprazolam till kvinnor i fertil ålder bör uppmana sina patienter att ta kontakt med sin läkare för ett eventuellt avbrott av behandlingen om patienten tror att hon är gravid eller planerar att bli gravid. Baserat på den farmakologiska verkningsmekanismen kan man förvänta sig att substansen har effekt (hypotermi, hypotoni och måttlig respiratorisk depression) på det nyfödda barnet. Följaktligen är användning under värkarbete bara tillåtet om absolut nödvändigt. Dessutom kan barnen till de mödrar som regelbundet använt bensodiazepiner under slutet av graviditeten få abstinensbesvär efter födelsen. Om behandling med alprazolam är nödvändig under sista delen av graviditeten bör höga doser undvikas och det nyfödda barnet bör övervakas för symptom på utsättningssymptom och/eller ”floppy infant syndrome”.

Amning  (Läs mer om amning)

Grupp  IVb.

Alprazolam utsöndras i bröstmjölk i små mängder. Amning rekommenderas därför inte vid användning av bensodiazepiner.

Fertilitet

Alprazolam försämrade inte fertiliteten hos råttor upp till den högsta testdosen på 5 mg/kg/dag vilket är 25 gånger högre än den maximalt rekommenderade dagliga humana dygnsdosen på 10 mg/dag.

Trafik

Sedation, amnesi, nedsatt koncentrations- och muskelförmåga kan negativt påverka förmågan att köra bil och använda maskiner.

Patienter bör varnas för detta och rekommenderas att inte köra eller använda maskiner under behandling. Alkohol förstärker dessa effekter. Vid otillräcklig mängd sömn ökar risken att reaktionsförmågan försämras.

Biverkningar

Biverkningarna är klassificerade under organrubriker och frekvens anges enligt följande indelning:


Mycket vanliga (≥1/10), vanliga (≥1/100, <1/10), mindre vanliga (≥1/1000, <1/100), sällsynta (≥1/10 000, <1/1000), mycket sällsynta (<1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Systemorganklass

Mycket vanliga

≥ 1/10

Vanliga

≥ 1/100, < 1/10

Mindre vanliga

≥ 1/1 000, <

1/100

Sällsynta

≥ 1/10 000, <

1/1 000

Mycket sällsynta < 1/10 000

Ingen känd frekvens

(kan inte beräknas från tillgängliga data)

Endokrina systemet

     

Hyperprolaktinemi*

Metabolism och nutrition

 

Minskad aptit, anorexi, ökad aptit

    

Psykiska störningar

Depression

Förvirringstillstånd, desorientering, nedsatt libido, oro, insomnia, nervositet, ökad libido*

Mani* (se avsnitt Varningar och försiktighet), hallucinationer*, ilska*, agitation*

  

Hypomani*,

aggressivitet*,

fientlighet*,

vanföreställningar*,

psykomotorisk hyperaktivitet*

Centrala och perifera nervsystemet

Sedation, somnolens, ataxi, försämrat minne, dysartri, yrsel, huvudvärk

Balansstörningar, koordinationssvårigheter, hypersomni, letargi, tremor, koncentrationssvårigheter

Amnesi, berusningskänsla

  

Obalans i autonoma nervsystemet*,

dystoni*, nedsatt reaktionsförmåga, talsvårigheter, hypotoni

Ögon

 

Dimsyn

    

Magtarmkanalen

Förstoppning, muntorrhet

Illamående, kräkningar

   

Gastrointestinal sjukdom*, dysfagi

Lever och gallvägar

     

Hepatit*,

onormal leverfunktion*,

gulsot*

Hud och subkutan vävnad

 

Dermatit*

   

Angioödem*, fotosensitivitetsreaktion*

Muskuloskeletala systemet och bindväv

  

Muskelsvaghet

   

Njurar och urinvägar

  

Inkontinens*

  

Urinretention*

Reproduktionsorgan och bröstkörtel

 

Sexuell dysfunktion*

Oregelbunden menstruation*

   

Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället

Trötthet, irritabilitet

    

Perifert ödem*

Undersökningar

 

Viktminskning, viktökning

   

Ökat intraokulärt tryck*

*Biverkningen identifierades efter marknadsintroduktion


Depression

Hos känsliga individer kan tidigare oupptäckt depression bli tydlig vid användning av bensodiazepiner.


Psykiatriska och ”paradoxala” reaktioner

Reaktioner som rastlöshet, agitation, irritation, aggressivitet, vanföreställningar, raseriutbrott, mardrömmar, hallucinationer, psykoser, olämpligt beteende och andra beteendestörningar kan förekomma, de uppstår främst hos äldre patienter.


Beroende

Användning av denna substans (även vid terapeutiska doser) kan leda till utvecklande av ett fysiskt beroende. Behandlingsavbrott kan därför leda till utsättningsreaktioner och reboundfenomen (se även avsnitt Varningar och försiktighet). Psykiskt beroende kan uppstå. Exempel på missbruk har rapporterats.


Amnesi

Anterograd amnesi kan uppstå även vid terapeutiska doser och risken ökar vid högre doser. Amnesi kan åtföljas av olämpligt beteende (se även avsnitt Varningar och försiktighet).


Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till Läkemedelsverket, www.lakemedelsverket.se. Postadress

Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala

Överdosering

Symptom:

Överdosering av bensodiazepiner yttrar sig vanligtvis som CNS-depression i varierande grad, från dåsighet till koma. I lindriga fall är symptomen dåsighet, mental förvirring och letargi och i mer allvarliga fall kan symptomen inkludera ataxi, yrsel, dysartri, muskelsvaghet, hypotoni, hypotension, andningsdepression, paradoxala reaktioner som agitation, aggressivitet och hallucinationer, eventuellt mydriasis eller mios, i sällsynta fall koma och i mycket sällsynta fall död. Oro och hallucinos är vanligare med alprazolam än för övriga bensodiazepiner.


Vid höga doser uppträder andningsdepression och eventuellt blodtrycksfall. Även kramper, arytmi och AV-block kan förekomma, liksom takykardi, hypotermi, illamående och kräkningar.


Toxicitet:

25-50 mg i kombination med alkohol (2 promille i blod) till vuxen gav letal intoxikation. 0,3 mg/kg till 8-åring gav måttlig - allvarlig intoxikation. 10 mg till 13-åring gav måttlig intoxikation. 15 mg (samt alkohol) till vuxen gav allvarlig intoxikation, medan 20-40 mg till vuxen endast gav måttlig intoxikation. Som för andra bensodiazepiner utgör inte överdos risk för livet, om man inte kombinerar det med andra CNS-dämpande läkemedel (inklusive alkohol). Vid händelse av överdos av någon medicinsk produkt ska man ha i åtanke att flera läkemedel kan ha tagits. Behandling ska anpassas i enlighet med detta.


Behandling:

Patienter med lindriga tecken på intoxikation bör sova ut under observation. Vid svåra fall bör magsköljning utföras medan man säkerställer fria luftvägar med hjälp av intubation om patienten är medvetslös. Om patienten är vid medvetande bör man stimulera till kräkningar. Aktivt kol är i allmänhet indicerat. Symptomatisk behandling för upprätthållande av andnings- och cirkulationsfunktionerna. Behandling med bensodiazepinantagonister (t ex flumazenil) bör övervägas vid allvarliga fall, men pga bensodiazepinernas längre effektduration, rekommenderas kontinuerlig infusion ( se produktresumé för flumazenilprodukter för doseringsanvisningar). Flumazenil kan öka risken för krampanfall. Forcerad diures eller hemodialys saknar värde.

Farmakodynamik

Alprazolam är en bensodiazepin med en triazoloring adderad till strukturen. Alprazolam binds till bensodiazepinreceptorerna och ger härigenom en potentiering av GABA-systemet.


Medlet har en snabbt insättande effekt på de vanliga ångestsymtomen såsom oro, rastlöshet och spänning. Alprazolam ger anxiolytisk effekt vid behandling av depression. Dåsighet är ovanlig i terapevtiska doser. I anxiolytiska doser ger alprazolam ingen eller ringa muskelsvaghet.


Studier har visat att alprazolam är effektiv upp till 6 månader vid behandling av ångest och upp till 8 månader vid behandling av paniksyndrom.


Alprazolam ger en dosberoende minskning av REM-sömn och en förlängning av REM-latens. Toleransutveckling ses mot den sedativa effekten men däremot ej mot den anxiolytiska effekten av alprazolam.

Farmakokinetik

Den biologiska tillgängligheten av alprazolam är cirka 90%.


Samtidigt födointag fördröjer absorptionen av alprazolam utan att påverka den absorberade mängden. Maximal plasmakoncentration erhålles med Xanor 1-2 timmar efter intag. Plasmanivåerna är proportionella mot den givna dosen. Proteinbindningsgraden för alprazolam är cirka 70%, clearance cirka 1 ml/min/kg och distributionsvolymen cirka 1 liter/kg. Alprazolam ger ingen eller endast ringa enzyminduktion.

Alprazolam genomgår en omfattande metabolisering i levern, främst genom hydroxylering till alfa-hydroxi-alprazolam och 4-hydroxi-alprazolam. Dessa metaboliter glukuronideras sedan innan de utsöndras i urinen. Halveringstiden för alprazolam är i eliminationsfasen cirka 12 timmar. Huvudmetaboliterna är biologiskt aktiva. De har halveringstider jämförbara med alprazolam och förekommer i låga koncentrationer, varför de inte nämnvärt bidrar till den farmakologiska effekten. Halveringstiden är förlängd vid nedsatt leverfunktion.

Prekliniska uppgifter

Alprazolam visade sig inte mutagent i in vitro Ames test och orsakade inte kromosomala avvikelser i in vitro mikronukleär analys hos råttor vid doser upp till den högsta testdosen på 100 mg/kg vilket är 500 gånger högre än maximalt rekommenderad human dygnsdos på 10 mg/dag.


Inga tecken på carcinogenitet observerades under den 2 år långa bioanalys studien på alprazolam hos råttor vid doser upp till 30 mg/kg/dag (150 gånger högre än den maximalt rekommenderade humana dygnsdosen på 10 mg/dag) och i möss vid doser upp till 10 mg/kg/dag (50 gånger högre än den maximala dagliga rekommenderade humana dygnsdosen på 10 mg/dag)


Alprazolam försämrade inte fertiliteten hos råttor upp till den högsta testdosen på 5 mg/kg/dag vilket är 25 gånger högre än den maximalt rekommenderade dagliga humana dygnsdosen på 10 mg/dag.


När råttor behandlades med 3, 10, and 30 mg/kg/dag oralt alprazolam (15 till 150 gånger högre än den maximalt rekommenderade humana dygnsdosen) under 2 år så observerades en tendens till en dosrelaterad ökning av antalet katarakt (honor) och vaskularisering i hornhinnan (hanar).

I djurstudier har administrering av bensodiazepiner under dräktigheten givit upphov till gomspalt, och kvarstående beteenderubbningar hos avkomman

Innehåll

Kvalitativ och kvantitativ sammansättning

1 tablett 0,25 mg innehåller: Alprazolam 0,25 mg

Hjälpämne med känd effekt 

1 tablett innehåller 96 mg laktosmonohydrat 


1 tablett 0,5 mg innehåller: Alprazolam 0,5 mg

Hjälpämne med känd effekt 

1 tablett innehåller 96 mg laktosmonohydrat 


1 tablett 1 mg innehåller: Alprazolam 1 mg

Hjälpämne med känd effekt 

1 tablett innehåller 96 mg laktosmonohydrat 


1 tablett 2 mg innehåller: Alprazolam 2 mg

Hjälpämne med känd effekt 

1 tablett innehåller 192 mg laktosmonohydrat 


För fullständig förteckning över hjälpämnen, se nedan.


Förteckning över hjälpämnen

1 tablett 0,25 mg innehåller: Laktosmonohydrat 96 mg, mikrokristallin cellulosa, majsstärkelse, magnesiumstearat, dokusatnatrium, kolloidal kiseldioxid, konserveringsmedel E 211 (natriumbensoat).

1 tablett 0,5 mg innehåller: Laktosmonohydrat 96 mg, mikrokristallin cellulosa, majsstärkelse, magnesiumstearat, dokusatnatrium, kolloidal kiseldioxid, konserveringsmedel E 211 (natriumbensoat), färgämne E 127 (erytrosin).

1 tablett 1 mg innehåller: Laktosmonohydrat 96 mg, mikrokristallin cellulosa, majsstärkelse, magnesiumstearat, dokusatnatrium, kolloidal kiseldioxid, konserveringsmedel E 211 (natriumbensoat), färgämne E 127 (erytrosin) och E 132 (indigokarmin).

1 tablett 2 mg innehåller: Laktosmonohydrat 192 mg, mikrokristallin cellulosa, majsstärkelse, magnesiumstearat, dokusatnatrium, kolloidal kiseldioxid, konserveringsmedel E 211 (natriumbensoat).

Blandbarhet

Ej relevant.

Hållbarhet, förvaring och hantering

Hållbarhet

3 år.

Tabletter 0,25 mg, 0,5 mg och 1 mg är godkända för maskinell dosdispensering. Den maximala hållbarheten utanför originalförpackningen är 6 månader.


Särskilda förvaringsanvisningar

Inga särskilda förvaringsanvisningar.


Särskilda anvisningar för destruktion

Inga särskilda anvisningar.


Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

Förpackningsinformation

Tablett 0,25 mg (vit, oval 9,0×5,5, skårad, prägling UPJOHN 29)
20 styck blister, 54:60, F, Övriga förskrivare: tandläkare
Tablett 0,5 mg (rosa, oval 9,0×5,5, skårad, prägling UPJOHN 55)
100 styck blister, 82:80, F, Övriga förskrivare: tandläkare
200 styck burk, 123:60, F, Övriga förskrivare: tandläkare
Tablett 1 mg (violett, oval 9,0×5,6, skårad, prägling UPJOHN 90)
20 styck blister, tillhandahålls för närvarande ej
100 styck blister, 93:34, F, Övriga förskrivare: tandläkare
200 styck burk, 139:21, F, Övriga förskrivare: tandläkare
Tablett 2 mg (vit, avlång 15,0×4,6, skårad, prägling U94)
20 styck burk, 102:95, F, Övriga förskrivare: tandläkare
100 styck burk, 308:01, F, Övriga förskrivare: tandläkare

Välj läkemedelstext
Hitta direkt i texten
Av