Tillgänglig läkemedelsinformation i Sverige
Om läkemedlet
Recept krävs
Läkemedel från Gilead omfattas av Läkemedelsförsäkringen
Fass-texten är särskilt framtagen för förskrivare och vårdpersonal. Texten är baserad på produktresumén.
Texten är baserad på produktresumé: 03/2026 Ytterligare information om detta läkemedel finns på Europeiska läkemedelsmyndighetens webbplats http://www.ema.europa.eu.
Texten är baserad på produktresumé: 03/2026 Ytterligare information om detta läkemedel finns på Europeiska läkemedelsmyndighetens webbplats http://www.ema.europa.eu.
Hepcludex är avsett för behandling av kronisk infektion med hepatit D-virus (HDV) i plasma (eller serum) hos HDV-RNA-positiva vuxna och pediatriska patienter från 3 års ålder som väger minst 10 kg med kompenserad leversjukdom.
Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Innehåll.
Behandling bör inledas av läkare med erfarenhet av behandling av patienter med HDV-infektion.
Dosering
Bulevirtid ska administreras en gång dagligen (var 24:e timme ± 4 timmar) genom subkutan injektion som monoterapi eller samadministrerat med en nukleosid-/nukleotidanalog för behandling av underliggande hepatit B-virusinfektion (HBV).
Samtidig infektion med humant immunbristvirus (hiv) och hepatit C-virus (HCV):
Det finns inga tillgängliga data för patienter med samtidig infektion med hiv eller HCV.
Hjälpämnen
Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per ml och är således i princip ”natriumfritt”.
a Biverkningar som identifierats genom övervakning efter marknadsintroduktion
b Inkluderar erytem vid injektionsstället, reaktion vid injektionsstället, smärta vid injektionsstället, förhårdnad vid injektionsstället, svullnad vid injektionsstället, utslag vid injektionsstället, hematom vid injektionsstället, klåda vid injektionsstället och dermatit vid injektionsstället
Beskrivning av utvalda biverkningar
Förhöjning av den totala halten gallsalter
Asymtomatiska förhöjningar av halten gallsalter, som är associerade med bulevirtids verkningsmekanism, var mycket vanligt observerade i kliniska studier av bulevirtid; förhöjningarna av halten gallsalter försvann när behandlingen med bulevirtid avbröts.På grund av renal utsöndring av gallsalter kan förhöjning av halten gallsalter vara större hos patienter med nedsatt njurfunktion.
Reaktioner vid injektionsstället
Bulevirtid är avsett för subkutana injektioner som är associerade med risker för reaktioner vid injektionsstället, inklusive svullnad, rodnad, irritation, klåda, infektion, hematom, utslag, förhårdnad och lokal smärta. Dessa lokala reaktioner uppkommer mer sannolikt om injektionen är felplacerad av misstag eller lösningen av misstag riktats till mjuk vävnad.
Eosinofili
Ökning av eosinofiltalet var vanligt observerat hos patienter som fick bulevirtidbehandling. Det fanns inga associerade följdsjukdomar, leverbiverkningar eller signifikanta leverrelaterade avvikelser i laboratorievärden.
Rapportering av misstänkta biverkningar
Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till Läkemedelsverket, men alla kan rapportera misstänkta biverkningar till Läkemedelsverket, www.lakemedelsverket.sePostadress: Läkemedelsverket, Box 26, 751 03 Uppsala.
Tabellen nedan visar de virologiska och biokemiska resultaten av omedelbar behandling med bulevirtid 2 mg en gång dagligen samt med senarelagd behandling vecka 48.
För bortfallna värden på det första effektmåttet användes den sista observationen framöver (LOCF) om det var relaterat till COVID-19, i övrigt var bortfall = misslyckande. För det andra och tredje effektmåttet var bortfall = misslyckande.
< nedre kvantifieringsgränsen (LLOQ) (inget mål detekterat)
Definieras som ett ALAT-värde inom normalområdet – Ryska prövningssites: ≤ 31 U/l för kvinnor och ≤ 41 U/l för män; alla andra prövningssites: ≤ 34 U/l för kvinnor och ≤ 49 U/l för män.
p-värde < 0,0001.
Inte mångfaldskontrollerat.
Studien MYR202
I studien MYR202 randomiserades 56 av 118 patienter med kronisk HDV-infektion och pågående virusreplikation som hade erfarenhet av interferon, hade en kontraindikation mot interferon eller hade cirrhos, till att få bulevirtid 2 mg + TDF (N = 28) eller enbart TDF (N = 28) i 24 veckor. Vecka 24 hade 21 % av patienterna i gruppen med bulevirtid 2 mg + TDF uppnått ett kombinerat svar, hos 54 % var HDV-RNA odetekterbart (definierat som < detektionsgränsen [LOD], där LOD var 14 IE/ml) eller hade minskat med ≥ 2 log10 IE/ml, och hos 43 % hade ALAT normaliserats. Vecka 24 hade inga patienter i TDF-gruppen uppnått ett kombinerat svar, hos 4 % var HDV-RNA odetekterbart eller hade minskat med ≥ 2 log10 IE/ml och hos 7 % hade ALAT normaliserats (normalt ALAT definierades som ≤ 31 U/l för kvinnor och ≤ 41 U/l för män).
Studien MYR203
I studien MYR203 behandlades sammanlagt 15 patienter med bulevirtid 2 mg dagligen i 48 veckor. I denna begränsade datauppsättning var effekt- och säkerhetsprofilerna inte väsentligt annorlunda än för patienter som behandlats i 24 veckor. Två patienter utvecklade virologiska genombrott, möjligen relaterat till bristande läkemedelsföljsamhet.
Immunogenicitet
Bulevirtid har potential att inducera anti-läkemedelsantikroppar (ADA) enligt vad som upptäckts i kliniska studier genom ELISA-analys (enzyme-linked immunosorbent assay). I studierna MYR203- och MYR301 var totalt 64 patienter som behandlades med bulevirtid 2 mg som monoterapi under 48 veckor lämpliga för bedömning med avseende på förekomsten av ADA; 18 av dessa patienter (28,1 %) var positiva för förekomst av ADA, varav 3 patienter (4,7 %) var positiva för ADA vid baslinjen.
Det finns inga evidens för att bulevirtids farmakokinetik, säkerhet eller effektivitet förändrades hos dessa patienter.
Pediatrisk population
Se avsnitt Dosering och Farmakokinetik för information om pediatrisk användning.
Eliminering
Ingen utsöndring av bulevirtid i urinen detekterades hos friska frivilliga. Eliminering genom bindning till målet (NTCP) antas vara den huvudsakliga vägen. Både distribution och eliminering minskade efter upprepad dosering jämfört med uppskattade värden efter första dosen. Ackumulationskvoterna för dosen 2 mg var ungefär en fördubbling för Cmax och AUC. Steady state antas uppnås inom de första administreringsveckorna. När toppkoncentrationen hade nåtts sjönk plasmakoncentrationen med t1/2 på 4–7 timmar.
Annan särskild population
Nedsatt njurfunktion
Inga studier av bulevirtid har utförts på patienter med nedsatt njurfunktion.
Nedsatt leverfunktion
Inga studier har utförts med bulevirtid hos patienter med måttligt och kraftigt nedsatt leverfunktion.
Äldre
Inga data finns tillgängliga för patienter över 65 års ålder.
Pediatrisk population
Farmakokinetiken för bulevirtid hos pediatriska patienter har inte utvärderats i någon klinisk studie. Doseringsrekommendationer för pediatriska patienter från 3 års ålder som väger minst 10 kg baseras på en exponering som matchar bulevirtidkoncentrationen hos pediatriska patienter med koncentrationer som observerats hos vuxna med HDV-infektion som behandlas med bulevirtid 2 mg en gång dagligen. Simulerade plasmaexponeringar vid steady-state för viktbaserad dosering av bulevirtid (se avsnitt Dosering) en gång dagligen genom subkutan injektion hos pediatriska patienter förutsägs ligga inom säkra och effektiva exponeringar associerade med 2 mg bulevirtid en gång dagligen genom subkutan injektion hos vuxna.
Dosvolymer som ska dras upp för administrering av bulevirtid
Nålen ska sedan lossas från sprutan. En nål för subkutan injektion ska sedan fästas på sprutan och eventuella återstående luftbubblor ska avlägsnas från sprutan före injektion. Därefter administreras innehållet i injektionsflaskan med bulevirtidlösning subkutant.
Destruktion av läkemedel och tillhörande komponenter
Alla använda komponenter/allt avfall ska hanteras i enlighet med gällande bestämmelser.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
dagligen.
Rekommenderad dos av bulevirtid till pediatriska patienter är baserad på vikt i enlighet med tabellen nedan.
Dosering för pediatriska patienter som använder bulevirtid 2 mg pulver till injektionsvätska, lösning
När det gäller samadministrering med nukleosid-/nukleotidanaloger för behandling av HBV-infektion, se avsnitt Varningar och försiktighet.
Behandlingstid
Den optimala behandlingstiden är okänd. Behandlingen bör fortsätta så länge den är förenad med klinisk nytta.
Utsättning av behandlingen bör övervägas vid ihållande (6 månader) HBsAG-serokonversion eller vid förlust av virologiskt och biokemiskt svar.
Glömda doser
Om en injektion inte har administrerats och mindre än 4 timmar har gått sedan tiden enligt schemat ska injektionen ges så snart som möjligt. Tiden för nästa injektion beräknas inte från tidpunkten för ”akutinjektionen”, utan enligt det schema som upprättats sedan tidigare. Det är därför nödvändigt att återgå till det vanliga administreringsmönstret på planerad tid nästa dag.
Om en injektion inte har administrerats och mer än 4 timmar har gått sedan tiden enligt schemat ska injektionen inte ges.
Nästa injektion ska ges enligt det normala schemat (injektion av ordinerad dos, inte dubbel dos) vid planerad tid nästa dag.
Om injektionen av misstag har administrerats mer än 4 timmar efter den schemalagda tiden ska nästa injektion ges som vanligt (dvs. enligt det schema som upprättats sedan tidigare).
Särskilda populationer
Äldre
Data saknas om patienter > 65 år.
Nedsatt njurfunktion
Inga studier av bulevirtid har utförts på patienter med nedsatt njurfunktion.
Njurfunktionen ska övervakas noga. En förhöjning av gallsaltsnivåerna kan förekomma under behandling. Eftersom gallsalter utsöndras via njurarna kan förhöjningen vara större hos patienter med nedsatt njurfunktion.
Nedsatt leverfunktion
Ingen dosjustering krävs för patienter med lätt nedsatt leverfunktion (Child-Pugh-Turcotte-klass A). Säkerhet och effekt av bulevirtid hos patienter med dekompenserad levercirros har inte fastställts (se avsnitten Varningar och försiktighet och Farmakokinetik).
Pediatrisk population
Säkerhet och effekt för bulevirtid har inte fastställts i kliniska studier för patienter under 18 års ålder. Rekommenderad dos av bulevirtid för pediatriska patienter från 3 års ålder som väger minst 10 kg med kompenserad leversjukdom är baserad på populationsfarmakokinetisk/-farmakodynamisk modellering och simulering (se avsnitt Farmakokinetik).
Administreringssätt
Endast för subkutant bruk. Bulevirtid kan injiceras t.ex. i övre delen av låret eller i buken.
Patienter som själva ska administrera läkemedlet eller vårdgivare som ska administrera produkten ska få lämplig utbildning för att minimera risken för reaktioner på injektionsstället.
Steg för steg-vägledning för att injicera som medföljer i kartongen måste följas noga av patienten eller vårdgivaren.
Anvisningar om beredning av läkemedlet före administrering finns i avsnitt Hållbarhet, förvaring och hantering.
HDV- och HBV-genotyp
HDV-genotyp 1 var dominerande i populationen som deltog i de kliniska prövningarna. Det är inte känt om HDV- eller HBV-genotypen påverkar den kliniska effekten av bulevirtid.
Dekompenserad leversjukdom
Farmakokinetik, säkerhet och effekt av bulevirtid hos patienter med dekompenserad levercirros har inte fastställts. Därför rekommenderas inte användning till patienter med dekompenserad leversjukdom.
Samtidig infektion med HBV
Den underliggande HBV-infektionen ska hanteras samtidigt enligt gällande behandlingsriktlinjer. I den kliniska studien av bulevirtid MYR202 inkluderades endast patienter med tecken på aktiv hepatit trots behandling med nukleosid-/nukleotidanaloger. Tenofovirdisoproxilfumarat samadministrerades med bulevirtid. Noggrann övervakning av HBV-DNA-halterna rekommenderas.
Förvärrad hepatit efter utsättning av behandlingen
Utsättning av behandlingen med bulevirtid kan leda till återaktivering av HDV- och HBV-infektioner och svåra akuta episoder av förvärrad hepatit, särskilt hos patienter med cirros som kan löpa högre risk för allvarligare skov eller progression till leverdekompensation. Vid utsättning av behandlingen bör noggrann övervakning av leverfunktionen genomföras, med uppföljning både kliniskt och genom laboratorietester, under minst 6 månader efter utsättning, inklusive övervakning av transaminashalter, liksom virusbelastningen av HBV-DNA och HDV-RNA. I vissa fall kan återupptagen antiviral behandling vara befogad.
Samtidig infektion med humant immunbristvirus (hiv) och hepatit C-virus (HCV):
Det finns inga tillgängliga data för patienter med samtidig infektion med hiv eller HCV.
Hjälpämnen
Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per ml och är således i princip ”natriumfritt”.
In vitro har det visats att vissa läkemedel kan hämma bulevirtids mål, natriumtaurokolat-samtransporterande polypeptid (NTCP). Samadministrering av sådana läkemedel (t.ex. sulfasalazin, irbesartan, ezetimib, ritonavir och ciklosporin A) rekommenderas inte.
Som en försiktighetsåtgärd är det motiverat med noggrann klinisk övervakning när NTCP-substrat (t.ex. estron-3-sulfat, fluvastatin, atorvastatin, pitavastatin, pravastatin, rosuvastatin och sköldkörtelhormoner) samadministreras med bulevirtid. Om möjligt ska samadministrering av dessa substrat undvikas.
In vitro observerades att bulevirtid hämmade OATP1B1-/3-transportörer, men först vid koncentrationer på ≥ 0,5 µM, som endast uppnås in vivo efter administrering av höga doser bulevirtid (10 mg subkutant). Den kliniska signifikansen av dessa resultat är inte känd. Som en försiktighetsåtgärd är det motiverat med noggrann klinisk övervakning när OATP1B1-/3-substrat (t.ex. atorvastatin, bosentan, docetaxel, fexofenadin, glecaprevir, glyburid (glibenklamid), grazoprevir, nateglinid, paklitaxel, paritaprevir, pitavastatin, pravastatin, repaglinid, rosuvastatin, simeprevir, simvastatin, olmesartan, telmisartan, valsartan, voxilaprevir) samadministreras. Om möjligt ska samadministrering av dessa substrat undvikas.
I en klinisk studie med friska försökspersoner visade samadministrering av tenofovir och bulevirtid ingen effekt på farmakokinetiken för tenofovir.
Ingen CYP-hämning av bulevirtid observerades in vitro vid kliniskt relevanta koncentrationer. I en klinisk studie observerades dock en ökning med ungefär 40 procent av det geometriska medelvärdet av partiella AUC2-4h-värden för samadministrerat midazolam (CYP3A4-substrat) i kombination med en hög dos bulevirtid (10 mg) och tenofovir (245 mg), medan ingen signifikant inverkan på AUC2-4h för midazolam kunde visas för enbart tenofovir. Som en försiktighetsåtgärd är det motiverat med noggrann klinisk övervakning vid samadministrering med läkemedel med snävt terapeutiskt index som är känsliga CYP3A4-substrat (t.ex. ciklosporin, karbamazepin, simvastatin, sirolimus och takrolimus).
Det finns inga eller begränsade data från användning av bulevirtid för gravida kvinnor.
Djurstudier tyder inte på direkta eller indirekta skadliga effekter med avseende på reproduktionstoxicitet.
Som en försiktighetsåtgärd bör användning av bulevirtid undvikas under graviditet och för fertila kvinnor som inte använder preventivmedel.
Det är inte känt om bulevirtid utsöndras i mjölk hos människa. Därför måste ett beslut fattas om huruvida amningen ska avbrytas eller om behandlingen med bulevirtid ska avbrytas/avstås, samtidigt som amningens nytta för barnet ska vägas mot behandlingens nytta för modern.
Det finns inga data från människor om effekten av bulevirtid på fertiliteten. I djurstudier har inga effekter av bulevirtid konstaterats på parning eller på han- eller hondjurs fertilitet.
Läkemedlet har mindre effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner. Patienterna ska informeras om att yrsel har rapporterats under behandling med bulevirtid. (se avsnitt Biverkningar).
Sammanfattning av säkerhetsprofilen
De oftast rapporterade biverkningarna är förhöjning av halten av gallsalter (mycket vanliga), huvudvärk (mycket vanliga), pruritus (mycket vanliga) och reaktioner på injektionsstället (mycket vanliga).
Ökningar av gallsalter var vanligtvis asymtomatiska och reversibla vid utsättande av behandling.
De oftast rapporterade allvarliga biverkningarna är förvärrad hepatit efter utsättning av bulevirtid, eventuellt relaterad till en virologisk återfallseffekt efter utsättning av behandlingen (se avsnitt Varningar och försiktighet).
Biverkningslista i tabellform
Följande biverkningar är baserade på poolade data från kliniska studier hos vuxna och erfarenhet efter marknadsintroduktionen.
Biverkningarna listas nedan efter systemorganklass och frekvens. Frekvenser definieras enligt följande: mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100, < 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000, < 1/100).
a Biverkningar som identifierats genom övervakning efter marknadsintroduktion
b Inkluderar erytem vid injektionsstället, reaktion vid injektionsstället, smärta vid injektionsstället, förhårdnad vid injektionsstället, svullnad vid injektionsstället, utslag vid injektionsstället, hematom vid injektionsstället, klåda vid injektionsstället och dermatit vid injektionsstället
Beskrivning av utvalda biverkningar
Förhöjning av den totala halten gallsalter
Asymtomatiska förhöjningar av halten gallsalter, som är associerade med bulevirtids verkningsmekanism, var mycket vanligt observerade i kliniska studier av bulevirtid; förhöjningarna av halten gallsalter försvann när behandlingen med bulevirtid avbröts.På grund av renal utsöndring av gallsalter kan förhöjning av halten gallsalter vara större hos patienter med nedsatt njurfunktion.
Reaktioner vid injektionsstället
Bulevirtid är avsett för subkutana injektioner som är associerade med risker för reaktioner vid injektionsstället, inklusive svullnad, rodnad, irritation, klåda, infektion, hematom, utslag, förhårdnad och lokal smärta. Dessa lokala reaktioner uppkommer mer sannolikt om injektionen är felplacerad av misstag eller lösningen av misstag riktats till mjuk vävnad.
Eosinofili
Ökning av eosinofiltalet var vanligt observerat hos patienter som fick bulevirtidbehandling. Det fanns inga associerade följdsjukdomar, leverbiverkningar eller signifikanta leverrelaterade avvikelser i laboratorievärden.
Rapportering av misstänkta biverkningar
Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till Läkemedelsverket, men alla kan rapportera misstänkta biverkningar till Läkemedelsverket, www.lakemedelsverket.sePostadress: Läkemedelsverket, Box 26, 751 03 Uppsala.
Det finns inga data om överdosering av bulevirtid hos människa. Vid överdosering ska patienten övervakas för tecken på toxicitet och ges stödjande standardbehandling efter behov.
Verkningsmekanism
Bulevirtid hindrar HBV- och HDV-virus från att komma in i hepatocyter genom att binda till och inaktivera NTCP, ett leverprotein som transporterar gallsalter och som HBV-/HDV-virus använder som receptor för att tränga in i cellerna.
Klinisk effekt och säkerhet
Den kliniska effekten och säkerheten av bulevirtid undersöktes i en fas 3-studie och två fas 2-studier. I dessa ingick patienter med kronisk HDV-infektion och aktiv hepatit. Populationen i dessa tre studier var i huvudsak kaukasisk och HDV-genotyp 1 var den dominerande virusgenotypen.
Studien MYR301
I studien 301 randomiserades 100 av 150 patienter med kronisk HDV-infektion till att få omedelbar behandling med bulevirtid 2 mg (N = 49) en gång dagligen eller till att få behandlingen senarelagd med 48 veckor (N = 51). Randomiseringen stratifierades efter förekomst eller frånvaro av kompenserad cirros.
Bland de 49 patienterna i den omedelbara behandlingsgruppen var medelåldern 44 år, 61 % var män, 84 % var vita och 16 % var asiatiska. Bland de 51 patienterna i gruppen med senarelagd behandling var medelåldern 41 år; 51 % var män, 78 % var vita och 22 % var asiatiska. Alla 100 patienter hade infektion med HDV av genotyp 1.
Karakteristiska vid baslinjen balanserades mellan de omedelbara och senarelagda behandlingsgrupperna. Bland patienterna som fick 2 mg bulevirtid vid baslinjen var genomsnittliga HDV-RNA-halten i plasma 5,1 log10 IE/ml, det genomsnittliga ALAT-värdet var 108 U/l, 47 % av patienterna hade cirros i anamnesen och 53 % hade erfarenhet av interferon. Under studien (till och med vecka 48) fick 63 % av dessa patienter samtidigt behandling enligt standardvård för sin underliggande HBV-infektion: den vanligaste samtidiga medicineringen utgjordes av läkemedel som innehöll tenofovirdisoproxilfumarat eller läkemedel som innehöll tenofoviralafenamid (49 %) samt av entekavir (14 %).
Tabellen nedan visar de virologiska och biokemiska resultaten av omedelbar behandling med bulevirtid 2 mg en gång dagligen samt med senarelagd behandling vecka 48.
För bortfallna värden på det första effektmåttet användes den sista observationen framöver (LOCF) om det var relaterat till COVID-19, i övrigt var bortfall = misslyckande. För det andra och tredje effektmåttet var bortfall = misslyckande.
< nedre kvantifieringsgränsen (LLOQ) (inget mål detekterat)
Definieras som ett ALAT-värde inom normalområdet – Ryska prövningssites: ≤ 31 U/l för kvinnor och ≤ 41 U/l för män; alla andra prövningssites: ≤ 34 U/l för kvinnor och ≤ 49 U/l för män.
p-värde < 0,0001.
Inte mångfaldskontrollerat.
Studien MYR202
I studien MYR202 randomiserades 56 av 118 patienter med kronisk HDV-infektion och pågående virusreplikation som hade erfarenhet av interferon, hade en kontraindikation mot interferon eller hade cirrhos, till att få bulevirtid 2 mg + TDF (N = 28) eller enbart TDF (N = 28) i 24 veckor. Vecka 24 hade 21 % av patienterna i gruppen med bulevirtid 2 mg + TDF uppnått ett kombinerat svar, hos 54 % var HDV-RNA odetekterbart (definierat som < detektionsgränsen [LOD], där LOD var 14 IE/ml) eller hade minskat med ≥ 2 log10 IE/ml, och hos 43 % hade ALAT normaliserats. Vecka 24 hade inga patienter i TDF-gruppen uppnått ett kombinerat svar, hos 4 % var HDV-RNA odetekterbart eller hade minskat med ≥ 2 log10 IE/ml och hos 7 % hade ALAT normaliserats (normalt ALAT definierades som ≤ 31 U/l för kvinnor och ≤ 41 U/l för män).
Studien MYR203
I studien MYR203 behandlades sammanlagt 15 patienter med bulevirtid 2 mg dagligen i 48 veckor. I denna begränsade datauppsättning var effekt- och säkerhetsprofilerna inte väsentligt annorlunda än för patienter som behandlats i 24 veckor. Två patienter utvecklade virologiska genombrott, möjligen relaterat till bristande läkemedelsföljsamhet.
Immunogenicitet
Bulevirtid har potential att inducera anti-läkemedelsantikroppar (ADA) enligt vad som upptäckts i kliniska studier genom ELISA-analys (enzyme-linked immunosorbent assay). I studierna MYR203- och MYR301 var totalt 64 patienter som behandlades med bulevirtid 2 mg som monoterapi under 48 veckor lämpliga för bedömning med avseende på förekomsten av ADA; 18 av dessa patienter (28,1 %) var positiva för förekomst av ADA, varav 3 patienter (4,7 %) var positiva för ADA vid baslinjen.
Det finns inga evidens för att bulevirtids farmakokinetik, säkerhet eller effektivitet förändrades hos dessa patienter.
Pediatrisk population
Se avsnitt Dosering och Farmakokinetik för information om pediatrisk användning.
De farmakokinetiska egenskaperna hos bulevirtid beskrevs efter intravenös och subkutan administrering. Exponeringen för bulevirtid ökade oproportionerligt medan påvisbart clearance och påvisbar distributionsvolym minskade med högre doser.
Distribution
Den uppskattade distributionsvolymen är mindre än totalt kroppsvatten. Bindningen till plasmaprotein in vitro är hög, med 99 % bulevirtid bundet till plasmaproteiner.
Metabolism
Ingen biotransformationsstudie gjordes för bulevirtid. Bulevirtid är en rak peptid som består av L-aminosyror och som förväntas brytas ner till mindre peptider och enskilda aminosyror. Inga aktiva metaboliter förväntas.
Baserat på interaktionsstudier in vitro hämmade bulevirtid inte CYP1A2, CYP2A6, CYP2B6, CYP2C9, CYP2C19, CYP2D6 och CYP3A4.
Ingen in vitro-induktion av CYP1A2, CYP2B6 eller CYP3A4 av bulevirtid observerades.
Baserat på in vitro-studier förväntas ingen kliniskt relevant interaktion för de vanligaste effluxtransportörerna (MDR1, BCRP, BSEP, MATE1 och MATE2K) och upptagstransportörerna (OATP2B1, OAT1, OAT3, OCT1 och OCT2). En specifik in vitro-interaktion identifierades med polypeptiderna OATP1B1 och OATP1B3 som transporterar organiska anjoner, med IC50-värden på 0,5 respektive 8,7 µM.
Eliminering
Ingen utsöndring av bulevirtid i urinen detekterades hos friska frivilliga. Eliminering genom bindning till målet (NTCP) antas vara den huvudsakliga vägen. Både distribution och eliminering minskade efter upprepad dosering jämfört med uppskattade värden efter första dosen. Ackumulationskvoterna för dosen 2 mg var ungefär en fördubbling för Cmax och AUC. Steady state antas uppnås inom de första administreringsveckorna. När toppkoncentrationen hade nåtts sjönk plasmakoncentrationen med t1/2 på 4–7 timmar.
Annan särskild population
Nedsatt njurfunktion
Inga studier av bulevirtid har utförts på patienter med nedsatt njurfunktion.
Nedsatt leverfunktion
Inga studier har utförts med bulevirtid hos patienter med måttligt och kraftigt nedsatt leverfunktion.
Äldre
Inga data finns tillgängliga för patienter över 65 års ålder.
Pediatrisk population
Farmakokinetiken för bulevirtid hos pediatriska patienter har inte utvärderats i någon klinisk studie. Doseringsrekommendationer för pediatriska patienter från 3 års ålder som väger minst 10 kg baseras på en exponering som matchar bulevirtidkoncentrationen hos pediatriska patienter med koncentrationer som observerats hos vuxna med HDV-infektion som behandlas med bulevirtid 2 mg en gång dagligen. Simulerade plasmaexponeringar vid steady-state för viktbaserad dosering av bulevirtid (se avsnitt Dosering) en gång dagligen genom subkutan injektion hos pediatriska patienter förutsägs ligga inom säkra och effektiva exponeringar associerade med 2 mg bulevirtid en gång dagligen genom subkutan injektion hos vuxna.
Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, toxicitet vid enkeldoser och upprepad dosering, reproduktionseffekter och effekter på utveckling visade inte några särskilda risker för människa.
Inga gentoxicitets- och karcinogenicitetsstudier utfördes på grund av läkemedlets egenskaper och verkningsmekanism.
En studie av pre- och postnatal utveckling (PPND) genomfördes på råttor och visade ingen bulevirtidrelaterad toxicitet.
Kvalitativ och kvantitativ sammansättning
Varje injektionsflaska innehåller bulevirtidacetat motsvarande 2 mg bulevirtid.
För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Innehåll.
Förteckning över hjälpämnen
Natriumkarbonat, vattenfritt
Natriumvätekarbonat
Mannitol
Saltsyra (för pH-justering)
Natriumhydroxid (för pH-justering)
Detta läkemedel får inte blandas med andra läkemedel förutom de som nämns i avsnitt Hållbarhet, förvaring och hantering.
Hållbarhet
3 år.
Efter beredning har kemisk och fysikalisk stabilitet vid användning påvisats under två timmar vid rumstemperatur (upp till 25 °C). Ur ett mikrobiologiskt perspektiv rekommenderas det att läkemedlet används omedelbart.
Särskilda förvaringsanvisningar
Förvaras i kyl (2 °C–8 °C). Injektionsflaskorna ska förvaras i ytterkartongen för att skyddas från ljusexponering.
Särskilda anvisningar för destruktion
Varje injektionsflaska är endast avsedd för engångsbruk och rester av oanvänt läkemedel ska kasseras korrekt. Patienten ska förses med sterilt vatten för injektionsvätskor, sprutor (med gradering som krävs för den dos som ska administreras), nålar och alkoholservetter.
Bruksanvisning
Injektionsflaskan med bulevirtid ska inte tas ut ur kylskåpet förrän vid tidpunkten för injektionen och det blå snäpplocket måste tas bort. En engångsspruta ska tas fram och en nål ska fästas vid sprutan för uppdragning av 1 ml sterilt vatten för injektionsvätskor i sprutan. Nålen på sprutan med sterilt vatten för injektionsvätskor ska sedan stickas in i injektionsflaskan med bulevirtid via gummiproppen. Det sterila vattnet för injektionsvätska i sprutan ska därefter injiceras i injektionsflaskan med bulevirtid och flaskan roteras försiktigt tills pulvret har löst sig helt och lösningen är klar. Den mängd av innehållet som behövs för dosen som ska administreras från injektionsflaskan med bulevirtid ska sugas tillbaka in i samma spruta genom samma nål (se tabellen nedan).
Dosvolymer som ska dras upp för administrering av bulevirtid
Nålen ska sedan lossas från sprutan. En nål för subkutan injektion ska sedan fästas på sprutan och eventuella återstående luftbubblor ska avlägsnas från sprutan före injektion. Därefter administreras innehållet i injektionsflaskan med bulevirtidlösning subkutant.
Destruktion av läkemedel och tillhörande komponenter
Alla använda komponenter/allt avfall ska hanteras i enlighet med gällande bestämmelser.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.
Pulver till injektionsvätska, lösning (pulver till injektion).
Pulvret är vitt till benvitt.
Efter beredning har lösningen ett pH på ca 9,0 och en osmolalitet på ca 300 mOsm/kg.