Hos vuxna för korttidsbehandling av ångeststörningar eller för kortvarig lindring av de symtom på ångest och oro som associeras med depressiva symtom.

Lorazepam Orion är endast indicerat då behandling utan läkemedel har visat sig ineffektiv och störningen är allvarlig, invalidiserande eller orsakar svår ångest hos patienten. Ångest eller spänningar som associeras med vardagsstress kräver vanligen inte användning av ångestdämpande medel.

Lorazepam Orion är kontraindicerat hos patienter med:

• Överkänslighet mot den aktiva substansen, andra bensodiazepiner eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

• Sömnapnésyndrom

• Allvarlig andningsinsufficiens

• Myasthenia gravis

• Svår leverinsufficiens.

Dosering
Doseringen och behandlingens varaktighet bör bestämmas individuellt. Lägsta effektiva dos bör förskrivas för kortast möjliga period och ökas vid behov. Långtidsbehandling rekommenderas inte. Generellt ska behandlingstiden vanligtvis inte överskrida 2-4 veckor inklusive den gradvisa utsättningen av medicineringen. Behovet av fortsatt behandling ska utvärderas innan behandlingstiden förlängs och behandlingstiden bör inte överstiga 2–3 månader.

Långvarig kontinuerlig användning rekommenderas inte eftersom den långsiktiga säkerheten och effekten är okänd samt att lorazepam kan vara beroendeframkallande (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Behandlingen bör trappas ned gradvis eftersom risken för utsättningssymtom och ”re-boundfenomen” ökar vid abrupt utsättning.

Genomsnittlig dygnsdos för behandling av ångest är 2–3 mg uppdelat på flera doser. Den dagliga dosen kan dock variera mellan 1 och 7,5 mg. Den högsta dosen ska tas innan sänggående.

Vid insomnia på grund av ångest eller övergående situationsstress kan man ge en daglig engångsdos på 1–2 mg, vanligen vid sänggående.

Pediatrisk population
Säkerheten och effekten för lorazepam hos barn har ännu inte fastställts.

Äldre
För äldre och försvagade patienter är den rekommenderade startdosen 1 mg per dag uppdelat på två doser. Dosen bör justeras enligt patientens behov och tolerans. I allmänhet bör dosen reduceras eller dosintervallet förlängas för äldre och försvagade patienter liksom för patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion eller kronisk andningsinsufficiens. Dessa patienter bör övervakas noggrant och doserna bör justeras försiktigt beroende på patientens individuella svar på behandlingen. För äldre och försvagade patienter bör den normala dosen reduceras med 50 % och doseringen justeras enligt patientens behov och tolerans (se avsnitt Varningar och försiktighet Varningar och försiktighet.

Administreringssätt
Tabletterna skall sväljas med vätska, och kan tas med eller utan mat. Intag i samband med måltid kan försena absorption av läkemedlet.

Lorazepam Orion är inte avsett för primär behandling av psykotiska sjukdomar eller depressiva störningar och ska inte användas som monoterapi vid behandling av patienter med depression. Bensodiazepiner kan minska hämningar och kan utlösa självmordstankar hos patienter med depression eller förvärrad nedstämdhet hos deprimerade patienter. Minsta möjliga mängd bör därför förskrivas till dessa patienter.

Patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion bör övervakas noggrant och doserna bör justeras försiktigt beroende på patientens individuella svar. En lägre dos kan vara tillräcklig för dessa patienter. Samma försiktighetsåtgärder bör vidtas för behandling av äldre och försvagade patienter samt patienter med kronisk andningsinsufficiens.

Liksom andra CNS depressiva medel kan bensodiazepiner framkalla encefalopati hos patienter med svårt nedsatt leverfunktion.

Vissa patienter har utvecklat trombocytopeni, agranulocytos eller pancytopeni under behandling med bensodiazepiner och förhöjda leverenzymvärden har observerats hos vissa patienter. Patienternas blodvärde och leverfunktion ska övervakas regelbundet om ett kliniskt behov av fler behandlingsomgångar är nödvändiga.

Allvarliga anafylaktiska reaktioner har rapporterats vid behandling av bensodiazepiner. Fall av angioödem omfattande tunga, struplock eller struphuvudet har rapporterats efter första eller den efterföljande dosen av bensodiazepiner. Vissa patienter har även upplevt andnöd, kvävningskänsla eller illamående och kräkning. I vissa fall har akutsjukvård och medicinering erfodrats. Om angioödemet omfattar tunga, struplock eller struphuvudet kan det leda till stopp i andningsvägarna och eventuell död. Bensodiazepiner får därför inte ges till patienter som fått angioödem vid tidigare behandling med bensodiazepiner.

Även om hypotoni är sällsynt bör bensodiazepiner administreras med försiktighet till patienter för vilka blodtrycksfall skulle kunna leda till kardiovaskulära eller cerebrala komplikationer. Detta är viktigt särskilt hos äldre patienter.

Försiktighet ska iakttas vid behandling av patienter med akut trångvinkelglaukom.

Ångest kan vara ett symtom på flera andra sjukdomar. Möjligheten bör övervägas att besvären kan vara relaterade till en underliggande fysisk eller psykisk sjukdom där det finns en specifik behandling.

Äldre patienter

Lorazepam ska användas med försiktighet till äldre patienter på grund av risken för sedering och/eller muskuloskeletal svaghet som kan öka risken för fallolyckor, med allvarliga följder i denna population. Äldre patienter ska ges en reducerad dos (se avsnitt Dosering Dosering och administreringssätt).

Behandlingslängd
Behovet av att fortsätta med Lorazepam Orion bör utvärderas om behandlingstiden överskrider 4 veckor och därefter regelbundet. Behandlingstiden bör inte överskrida 2-3 månader.

Beroende
Användning av bensodiazepiner kan leda till ett fysiskt eller psykologiskt beroende.
Farmakologisk behandling av ångest skall alltid vara adjuvant. Behandlingen skall när så är möjligt alltid initieras, övervakas och avslutas av samma behandlande läkare.

Risken för beroende ökar med högre doser och längre behandlingstid och är särskilt hög hos patienter som tidigare har missbrukat alkohol eller läkemedel eller som har signifikanta personlighetsstörningar. Därför ska detta läkemedel inte skrivas ut till personer som är beroende av läkemedel eller alkohol.

Utsättningssymtom

Om patienten utvecklar ett fysiskt beroende kan ett hastigt avbrott av behandlingen orsaka utsättningssymtom. Symtom som associeras med utsättning av bensodiazepiner är bland andra huvudvärk, muskelvärk, ångest, spänning, depression, insomnia, rastlöshet, förvirring, irritabilitet, svettning och utsättningssyndrom (rebound), dvs där de symtom som ledde till behandling med bensodiazepiner återkommer i förstärkt form. Det kan vara svårt att urskilja dessa symtom från de ursprungliga symtom som var orsaken till förskrivningen av läkemedlet.

Följande symtom kan uppstå i svåra fall: overklighetskänslor, depersonifiering, hyperakusi, tinnitus, domningar och stickningar i extremiteterna, överkänslighet mot ljus, ljud och fysisk kontakt, ofrivilliga rörelser, kräkningar, hallucinationer och krampanfall. Krampanfall kan vara vanligare hos patienter som tidigare har haft sådana anfall eller som använder läkemedel som sänker tröskeln för krampanfall som till exempel antidepressiva.

Utsättningssymtom, särskilt svåra sådana, är vanligare hos patienter som har fått höga doser under en längre tid. Utsättningssymtom har dock även rapporterats efter utsättning av bensodiazepiner i terapeutiska doser, särskilt när utsättningen har skett abrupt. Eftersom risken för utsättnings-symtom/reboundfenomen är högre efter abrupt utsättning av behandlingen ska detta läkemedel alltid trappas ned gradvis.

Amnesi

Övergående anterograd amnesi och försämrad minnesfunktion har rapporterats i samband med användning av bensodiazepiner. Risken för anterograd amnesi bör övervägas om det är sannolikt att läkemedlets verkningstid är längre än den tid som patienten har för avsikt att sova. Patienten bör se till att kunna sova ostört tills läkemedlet slutar verka (till exempel 7–8 timmar).

Psykiatriska och paradoxala reaktioner

Paradoxala reaktioner har i vissa fall rapporterats i samband med användning av bensodiazepiner. Exempel på dessa reaktioner är rastlöshet, agitation, irritabilitet, aggressivitet, vanföreställningar, vredesutbrott, mardrömmar, hallucinationer, psykoser och olämpligt uppförande. Det kan vara mer sannolikt att sådana reaktioner uppträder hos barn och äldre. Inträffar detta ska läkemedlet sättas ut.

Risker med samtidig användning av opioider

Samtidig användning av Lorazepam Orion och opioider kan leda till sedering, andningsdepression, koma och död. På grund av dessa risker förbehålls samtidig förskrivning av sedativa läkemedel såsom bensodiazepiner eller liknande läkemedel såsom Lorazepam Orion med opioider till patienter för vilka andra behandlingsalternativ inte är möjliga. Om det beslutas att förskriva Lorazepam Orion samtidigt med opioider, ska lägsta effektiva dos användas och behandlingstiden ska vara så kort som möjligt (se även allmänna dosrekommendationer i avsnitt Dosering).

Patienterna ska följas noga avseende tecken och symtom på andningsdepression och sedering. I detta avseende är det starkt rekommenderat att informera patienten och dess vårdgivare (om relevant) om att vara uppmärksamma på dessa symtom (se avsnitt Interaktioner).

Alkohol

Alkoholkonsumtion skall undvikas vid behandling med lorazepam (se avsnitt Interaktioner).

Hjälpämnen

Lorazepam Orion innehåller laktos. Patienter med något av följande sällsynta, ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.

Opioider

Samtidig användning av sedativa läkemedel såsom bensodiazepiner eller liknande läkemedel såsom Lorazepam Orion med opioider ökar risken för sedering, andningsdepression, koma och död på grund av den additiva CNS-depressiva effekten. Dosering och duration av samtidig användning ska begränsas (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Samtidig behandling med narkotiska analgetika och bensodiazepiner kan också resultera i förstärkning av eufori vilket kan leda till ökat psykiskt beroende.

Samtidig användning av lorazepam och andra centraldepressiva medel (anxiolytika, antidepressiva, sedativa/hypnotika, barbiturater, antipsykotika, antiepileptika, anestetika, betablockerare, sedativa antihistaminer) och alkohol kan interagera och förorsaka förstärkning av de CNS deprimerande effekterna. Samtidig användning av dessa läkemedel bör om möjligt undvikas och om nödvändigt bör dosen av lorazepam reduceras.

Antiepileptika

Farmakokinetiska studier av möjliga interaktioner mellan bensodiazepiner och antiepileptika har uppvisat motsägelsefulla resultat. Såväl ökning som sänkning och oförändrad nivå av läkemedelskoncentrationen har rapporterats.

Fenobarbital som intagits samtidigt kan leda till förstärkt CNS-effekt. Speciell omsorg bör iakttas med att justera dosen när behandling påbörjas.

Biverkningar kan bli mer uttalade med hydantoiner eller barbiturater.

Valproat kan hämma glukuroniseringen av lorazepam (ökad serumkoncentration: medför ökad risk för dåsighet). Lorazepamdosen bör reduceras med ca 50 % när den ges samtidigt med valproat.

Klozapin

Samtidig användning av klozapin och lorazepam kan ge uttalad sedation, ökad salivering och ataxi.

Övriga läkemedel som ökar den sedativa effekten

Cisaprid, lofexidin, nabilon, disulfiram och muskelrelaxerande läkemedel (som baklofen och tizanidin). Ökad sedativ effekt är också möjlig med alfa-blockerare eller moxonidin.

Substanser som påverkar leverenzymer

Rifamipicin kan öka metabolismen av bensodiazepiner.

Hypotensiv effekt

Antihypertensiva läkemedel, vasodilatorer och diuretika: Ökad hypotensiv effekt av ACE-hämmare, alfa-blockerare, angiotensin-II receptorantagonister, kalciumkanal-blockerare, adrenerga receptorblockerare, betablockerare, moxonidin, nitrater, hydralazin, minoxidil, natriumnitroprussid och diuretika.

Övriga interaktioner

Samtidig användning av lorazepam och probenecid kan leda till snabbare insättningseffekt eller förlängd effekt av lorazepam, vilket beror på ökad halveringstid och minskad totalclearance. Lorazepamdosen bör reduceras med cirka 50 % vid samtidig behandling med probenecid.

Användning av koffein, teofyllin eller aminofyllin kan reducera de sedativa effekterna av bensodiazepiner, däribland lorazepam.

Alkohol

Lorazepam skall inte tas samtidigt med alkohol. Samtidigt bruk av lorazepam och etanol resulterar i ökade sedativa effekter.

Graviditet

Baserat på erfarenhet hos människa anses bensodiazepiner kunna ge medfödda missbildningar när det används under graviditeten.

Bensodiazepiner bör inte användas under graviditet, i synnerhet inte under första och sista trimestern. Om läkemedlet skrivs ut till kvinnor i barnafödande ålder så bör dessa rådas att kontakta sin läkare för att avbryta behandlingen om de försöker bli gravida eller misstänker att de kan vara gravida. Kvinnor i fertil ålder skall använda effektivt preventivmedel under behandlingen.

Bensodiazepiner kan förorsaka fosterskada om de används under graviditet. Flera studier indikerar att användning av anxiolytika som klordiazepoxid, diazepam, och meprobamat kan anses medföra en högre risk för fosterskador. Prover som tagits från navelsträngsblod hos nyfödda barn visar att bensodiazepiner och deras glukuronidmetaboliter passerar placenta och når fostret. Spädbarn vars mödrar har intagit bensodiazepiner under flera veckor eller under längre tid före förlossningen har rapporterats uppvisa utsättningssymtom under perioden efter födseln.

Hypoaktivitet, hypotoni, hypotermi, andningsdepression, apné, matningssvårigheter och försämrad metaboliskt svar på kyla har förekommit hos nyfödda barn vars mödrar fått bensodiazepiner under sen fas av graviditeten eller under förlossningen.

Konjugationen av lorazepam tycks vara långsammare hos nyfödda, eftersom glukuronid kan uppmätas i urinen i mer än sju dagar. Glukuronidering av lorazepam kan kompetitivt hämma konjugationen av bilirubin och leda till hyperbilirubinemi hos det nyfödda barnet.

Amning

Lorazepam utsöndras i bröstmjölk och effekter har noterats hos ammande nyfödda barn vars mödrar behandlas med läkemedlet. Ett övervägande bör göras om amningen skall avbrytas eller om behandlingen bör avbrytas/avstås från genom att fördelar med amning för barnet vägs mot moderns fördelar av fortsatt terapi. Sedering och oförmåga att suga har noterats hos nyfödda barn vars mödrar tar bensodiazepiner. Nyfödda skall observeras vad gäller farmakologiska effekter (inklusive sedering och irriterbarhet).

Lorazepam utsöndras i bröstmjölk och effekter har noterats hos ammande nyfödda barn vars mödrar behandlas med läkemedlet. Ett övervägande bör göras om amningen skall avbrytas eller om behandlingen bör avbrytas/avstås från genom att fördelar med amning för barnet vägs mot moderns fördelar av fortsatt terapi. Sedering och oförmåga att suga har noterats hos nyfödda barn vars mödrar tar bensodiazepiner. Nyfödda skall observeras vad gäller farmakologiska effekter (inklusive sedering och irriterbarhet).

Lorazepam har en måttlig till uttalad effekt på reaktionsförmågan genom de sedativa, sömngivande, och muskelrelaxerande egenskaperna. Biverkningar som dåsighet, sömnighet och yrsel kan också förekomma. Detta bör beaktas när vaksamhet och uppmärksamhet behövs som vid bilkörning och användning av maskiner.

Biverkningar förekommer oftast i början av behandlingen och förbättras oftast eller försvinner helt om behandlingen fortsätter eller när dosen reduceras.

Frekvensen anges enligt följande: mycket vanliga (≥1/10), vanliga (≥1/100, <1/10), mindre vanliga (≥1/1000, <1/100), sällsynta (≥1/10 000, <1/1000) och mycket sällsynta (<1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till (se detaljer nedan).

Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala
Webbplats: www.lakemedelsverket.se

Vid behandling av överdosering, oavsett vilket läkemedel det gäller, bör man alltid ha i åtanke att patienten kan ha tagit flera läkemedel.

Symtom:
Överdosering av bensodiazepiner manifesteras vanligen genom olika grader av centralnervös depression, från dåsighet till koma. Vid lindriga fall av överdosering är symtomen bland andra dåsighet, förvirring och letargi. I svårare fall och i synnerhet när patienten har tagit andra centraldepressiva medel eller alkohol, kan överdosering leda till ataxi, hypotension, muskelhypotoni, andningsdepression, förändring av medvetandet varierande från somnolens till djup koma och i mycket sällsynta fall, död.

Behandling:

Om läkemedlet intogs nyligen, är den rekommenderade behandlingen kräkningsprovokation och/eller ventrikelsköljning vid behov, följt av understödjande behandling, övervakning av vitaltecken och noggrann övervakning av patienten. Om det inte hjälper att tömma maginnehållet kan medicinskt kol bidra till att reducera absorptionen av läkemedlet. Hypotoni inträffar sällan men kan kontrolleras med noradrenalin. Lorazepam är föga dialyserbart. Lorazepam-glukuronid, som är en inaktiv metabolit, kan vara dialyserbar.

Flumazenil är en bensodiazepinantagonist som kan vara användbar för behandling av överdosering av bensodiazepin hos inlagda patienter. Läs produktinformationen om flumazenil före användning.

Lorazepam Orion är en bensodiazepin med anxiolytiska, sedativa, antikonvulsiva, muskelrelaxerande och hypnotiska egenskaper.

Verkningsmekanism
Verkningsmekanismen hos bensodiazepiner är ännu inte helt klarlagd. De tycks dock ha flera olika verkningsmekanismer. Verkningsmekanismen hos bensodiazepiner antas vara att de binder till specifika receptorer i olika delar av det centrala nervsystemet och därför förstärker effekterna av synaptisk eller presynaptisk hämning medierad av gamma-aminosmörsyra eller verkar direkt på de mekanismer som framkallar aktionspotentialen.

Farmakodynamisk effekt
Lorazepam är en kortverkande bensodiazepin med allmänna egenskaper likvärdiga med diazepam. Lorazepam har ångestlindrande, sedativa, antikovulsiv, muskel relaxerande och hypnotiska egenskaper.

Klinisk effekt och säkerhet
Lorazepam är ett effektivt anxiolytikum med potential för beroende, felanvändning och missbruk. Patienter med svår ångest kan hjälpas med kortvarig behandling (max 2-4 veckor) med lorazepam. Balansen mellan fördelar och nackdelar med behandlingen blir mindre gynnsam när behandlingen blir långvarig, och negativ om läkemedlet används under mer än 2-3 månader.

Pediatrisk population
Säkerhet och effekt hos barn har ännu inte fastställts.

Absorption
Lorazepam som tas oralt absorberas snabbt och nästan fullständigt. De högsta plasma-koncentrationerna uppnås inom cirka två timmar efter administreringen.

Eliminering
Halveringstiden för eliminering av okonjugerat lorazepam i plasma är vanligen omkring 12–16 timmar. Vid kliniskt signifikanta koncentrationer är lorazepam till cirka 90% bundet till plasmaproteiner. Lorazepam-koncentrationen i plasma är proportionell mot tillförd dos.

Ingen ökad ackumulation av läkemedlet har observerats hos friska personer som fick upprepade doser. Lorazepam metaboliseras huvudsakligen genom konjugation med glukuronsyra och omvandlas till inaktivt glukuronid. Lorazepam har inga aktiva metaboliter och 70–75 % av dosen utsöndras i urinen i form av glukuronid. Lorazepam har ingen signifikant hydroxylering och är inget substrat för

N-dealkyleringsenzymerna i cytokrom P450-systemet.

Speciella populationer
Åldern har ingen signifikant inverkan på farmakokinetiken hos lorazepam. I en studie med äldre patienter rapporterades en statistiskt signifikant minskning av total clearance, dock observerades ingen märkbar förändring i halveringstiden för eliminering.

Clearance av lorazepam rapporterades inte vara förändrad hos patienter med lindrigt till måttligt nedsatt leverfunktion (hepatit, alkoholinducerad cirros).

I farmakokinetiska endosstudier på patienter med olika grader av nedsatt njurfunktion (från lindrigt till svårt nedsatt) har inga märkbara förändringar i absorption, clearance eller utsöndring av lorazepam rapporterats. Elimineringen av inaktivt glukuronid gick märkbart långsammare. Vid subkronisk administrering till två patienter med kroniskt nedsatt njurfunktion observerades reducerad eliminering av lorazepam och associerade ökningar av halveringstiden för eliminering. Hemodialys har ingen signifikant inverkan på farmakokinetiken hos lorazepam men leder till att betydande mängder inaktivt glukuronid elimineras från plasma.

Inga belägg för möjlig karcinogenicitet hos råtta eller mus en 18 månader lång studie med lorazepam, som gavs peroralt, förelåg. En studie med drosophila melanogaster som undersökte mutageniciteten hos lorazepam visade att denna substans är mutagent inaktiv. I en preimplantatorisk studie på råtta där en lorazepamdos på 20 mg/kg administrerades peroralt observerades ingen nedsatt fertilitet.

Kvalitativ och kvantitativ sammansättning

Varje tablett innehåller 1 mg lorazepam.

Hjälpämne med känd effekt: varje tablett innehåller 63,75 mg laktosmonohydrat.
För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Förteckning över hjälpämnen.

Förteckning över hjälpämnen

Laktosmonohydrat, mikrokristallin cellulosa, polakrilinkalium, magnesiumstearat

Ej relevant.

Hållbarhet

2 år.

Särskilda förvaringsanvisningar

Förvaras vid högst 25 °C.

Särskilda anvisningar för destruktion

Inga särskilda anvisningar.