Akut lungödem. Kardiella, renala, hepatiska och andra ödem. Hypertoni.

Överkänslighet mot furosemid eller mot något hjälpämne som anges i Innehåll.

Leverkoma. Svår toxisk leverskada (vid hög dosering). Känd allergisk reaktion mot furosemid och närstående sulfonamider (t ex sulfapreparat, perorala diabetesmedel, tiazider).

För doser som inte kan ges med Furosemid Meda 25 mg tabletter finns furosemid i andra styrkor och beredningsformer.

Ödem: 25-40 mg peroralt på morgonen är ofta tillräckligt. Ibland krävs högre doser, 80-160 (-240) mg dagligen, lämpligen uppdelat i 2-3 doser. Motsvarande mängder kan också ges intravenöst eller intramuskulärt, t ex övergångsvis vid särskilt svårbehandlade ödemtillstånd, eller där peroral tillförsel är olämplig.

Hypertoni: 25-80 mg/dag peroralt kan prövas där annan diuretikabehandling bedöms olämplig.

Barn: Lämplig dygnsdos för barn är 1-3 mg/kg kroppsvikt peroralt.

Behandlingskontroll: Vid långtidsbehandling bör regelbundna kontroller av plasmaelektrolyter, särskilt kalium, natrium, klorid och bikarbonat utföras.

Vid högdosbehandling skall plasmaelektrolyter regelbundet kontrolleras.

Risken för hypokalemi bör beaktas, särskilt i början av behandlingen, samt hos patienter på samtidig digitalis-medicinering. Vid hypomagnesemi ökar effekten av digitalis.

Strikt saltfattig kost bör undvikas under diuretikabehandling.

Särskild försiktighet och/eller dosminskning krävs vid

Symtomatisk blodtryckssänkning som leder till yrsel, svimning eller medvetslöshet kan förekomma hos patienter som behandlas med furosemid, i synnerhet hos äldre patienter, patienter som även står på andra läkemedel som kan orsaka blodtryckssänkning och patienter med andra medicinska tillstånd som medför risk för blodtryckssänkning.

Pediatrisk population

Hos prematura barn kan furosemid leda till nefrokalcinos/njurstenar.

Patienter som lider av något av följande sällsynta ärftliga tillstånd ska ej använda detta läkemedel: galaktosintolerans, laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.

Följande kombination med Furosemid Meda bör undvikas:

Gentamicin

Kombinationen med gentamycin bör undvikas.

Vid samtidig i.v. administrering av gentamicin (80 mg) och furosemid (40 mg) minskar clearance av gentamicin med ca 40% med förhöjda plasmakoncentrationer som följd. Samtidig i.v. administrering av dessa medel bör därför undvikas.

Cisplatin

Det finns en risk för additiva ototoxiska effekter om cisplatin och furosemid ges samtidigt. Dessutom kan nefrotoxicitet av cisplatin förstärkas om furosemid inte ges i låga doser (t.ex. 40 mg hos patienter med normal njurfunktion) och med positiv vätskebalans vid användning för att uppnå forcerad diures under cisplatinbehandling.

Följande kombinationer med Furosemid Meda kan kräva dosanpassning:

ACE-hämmare

Studier på patienter med kronisk hjärtinsufficiens visar att kaptopril (och sannolikt andra ACE-hämmare) minskar den diuretiska och natriuretiska effekten av furosemid.

Antihypertensiva medel eller andra läkemedel med blodtryckssänkande effekt

Antihypertensiva effekten ökar vid kombination med specifika antihypertensiva.

Digitalisglykosider

Inducerad hypokalemi kan förstärka digitaliseffekten (intoxikationsrisk).

Icke-steroida antiinflammatoriska/antireumatiska medel (NSAID)

Antiflogistika av NSAID-typ (indometacin, propionsyraderivat) har visats kunna motverka den diuretiska effekten av furosemid, möjligen via hämning av prostaglandinsyntesen. De kan även motverka den antihypertensiva effekten av tiazider. Denna interaktion förekommer sannolikt ej med sulindak och är möjligen betydelselös för selektiva COX-2-hämmare. Hos patienter med högt salicylatintag kan furosemid genom att hämma den renala salicylatutsöndringen förorsaka salicylatförgiftning.

Litium

Tiazider minskar njurutsöndringen av litium vilket kan medföra stigande plasmahalt vid oförändrad litiumdosering. En aktuell studie talar för att loop-diuretika (furosemid) har ringa sådan effekt.

Nefrotoxiska antibiotika (cefalotin/cefaloridin)

Vad samtidig administrering av furosemid i höga doser och cefalotin/cefaloridin har i enstaka fall en förstärkt nefrotoxisk effekt av cefalotin/cefaloridin rapporterats.

Sotalol

Hypokalemi vid tiazidterapi anses öka risken för sotalolutlöst arytmi (synkope, förlängd QT).

Tiazider, tiazidbesläktade diuretika och loop-diuretika kan passera över till fostret och kan ge upphov till elektrolytrubbningar. Med tiazider och tiazidbesläktade diuretika har fall av neonatal trombocytopeni beskrivits. Även vid användning av loop-diuretika såsom furosemid och bumetanid torde denna risk föreligga. Under sista trimestern bör preparat av denna typ ges först efter särskilt övervägande och i lägsta adekvata dos.

Furosemid passerar över i modersmjölk i sådana mängder att risk för påverkan på barnet föreligger även med terapevtiska doser. Diuretika verkar hämmande på laktationen och är därför olämpligt för ammande kvinnor.

Av vissa biverkningar (exempelvis oönskat kraftigt blodtrycksfall) kan vakenhetsgrad och reaktionstid förändras i sådan utsträckning att patienten ej på ett säkert sätt kan framföra motorfordon eller hantera maskiner.

Merparten av biverkningarna inträffar med höga doser; ca 95% av reaktionerna är dosberoende. Vanligast är elektrolytrubbningar (ca 5%), främst hos patienter med nedsatt leverfunktion samt vid användning av höga doser till patienter med njurinsufficiens. Biverkningar är listade nedan per organsystem och frekvens. Frekvenserna definieras som: vanliga (>1/100, < 1/10), mindre vanliga (>1/1000 <1/100) eller sällsynta (>1/10 000, <1/1000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Ett flertal fall av fotosensibilisering har rapporterats.

I enstaka fall har intrahepatisk kolestas, ökning av leverenzymer och akut pankreatit rapporterats.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till Läkemedelsverket, men alla kan rapportera misstänkta biverkningar till Läkemedelsverket, www.lakemedelsverket.se. Postadress

Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala

Toxicitet: 80 mg till 1-2 åringar gav lindrig, och 240-320 mg till 2-åring gav måttlig intoxikation. 600-800 mg till 14-åring gav måttlig, 420-500 mg till åldringar gav lindrig till måttlig intoxikation.

Symtom: Vätske- och elektrolytrubbningar, törst, dehydrering, metabolisk alkalos. Initialt polyuri, vid stora vätskeförluster oliguri, anuri. Sekundärt till vätske- och elektrolytförlusterna huvudvärk, förvirring, yrsel, parestesier, muskelsvaghet, ev. kramper och koma, ortostatisk hypotension, synkope, EKG-förändringar, arytmier. Illamående, kräkningar, buksmärtor.

Behandling: Om befogat ventrikeltömning, kol. Rehydrering, justering av elektrolyt- och syrabasbalans. Kontinuerlig EKG-övervakning vid kraftig dehydrering/elektrolytrubbning. Övrig symtomatisk terapi.

Furosemid är ett kortverkande diuretikum med snabbt insättande, dosberoende effekt. Furosemid är ett sulfonamidderivat, som huvudsakligen verkar genom hämning av kloridabsorptionen i den uppåtstigande delen av Henles slynga, men även i proximala och distala tubuli. Elektrolytsammansättningen i urinen efter furosemid skiljer sig från den som erhålls med tiazider, vid samma diures ger furosemid mindre kaliumförluster samt mindre bikarbonatutsöndring. Furosemid ökar även Na-, Mg- och Ca-utsöndringen.

Vid lungödem ger furosemid, innan diuresen inträder, snabbt upphov till en ökad venkapacitans, som i sin tur åstadkommer en sänkning av fyllnadstrycket i vänster kammare.

Efter intravenös tillförsel startar en diures vanligen inom 10 minuter och varar 1,5-3 timmar.

Den antihypertensiva effekten av furosemid varar längre än den diuretiska. Furosemid påverkar normalt ej njurgenomblödningen.

Efter peroral tillförsel absorberas furosemid vanligen snabbt. Den biologiska tillgängligheten är ca 65%. Maximal serumkoncentration nås efter 0,5-2 timmar och durationen uppgår till cirka 4 timmar hos friska försökspersoner respektive 6-8 timmar hos ödempatienter. Vid uttalade ödem har nedsatt biologisk tillgänglighet noterats, sannolikt som en följd av försämrad absorption i mag-tarmkanalen.

Absorptionen av furosemid kan fördröjas och reduceras något vid samtidigt födointag.

Furosemid är till ca 96% bundet till plasmaproteiner. Halveringstiden är ca 1-2 timmar vid peroral tillförsel och eliminationen är i det närmaste avslutad efter 24 timmar. Furosemid utsöndras huvudsakligen oförändrat via njurarna genom tubulär sekretion och endast en mindre del utsöndras via feces.

1 tablett innehåller: furosemid 25 mg, laktosmonohydrat 97 mg, majsstärkelse, povidon, magnesiumstearat, vattenfri kolloidal kiseldioxid.