Eprosartan är indicerat för behandling av essentiell hypertoni.

Överkänslighet mot eprosartan eller mot något hjälpämne.

Gravt nedsatt leverfunktion.

Andra och tredje trimestern av graviditet (se Varningar och försiktighet samt Graviditet och Amning).

Hemodynamiskt signifikant bilateral renovaskulär sjukdom eller allvarlig stenos av en ensam fungerande njure.

Samtidig användning av Teveten och produkter som innehåller aliskiren är kontraindicerad hos patienter med diabetes mellitus eller nedsatt njurfunktion (GFR < 60 ml/min/1,73 m²) (se Interaktioner och Farmakodynamik).

Rekommenderad dos är 600 mg eprosartan en gång om dagen.

Maximal blodtryckssänkning uppnås i regel efter 2 till 3 veckors behandling.

Eprosartan kan användas ensamt eller i kombination med andra antihypertensiva läkemedel (se Kontraindikationer, Varningar och försiktighet, Interaktioner och Farmakodynamik). Särskilt tillägg av tiaziddiuretika såsom hydroklortiazid eller kalciumantagonister såsom nifedipin i depåform har visat sig ge additiv effekt i kombination med eprosartan.

Eprosartan kan intas med eller utan föda.

Behandlingstiden är inte begränsad.

Geriatriska patienter

Ingen dosjustering erfordras hos äldre.

Patienter med nedsatt leverfunktion 

Det finns begränsad erfarenhet från behandling av patienter med leverinsufficiens (se Kontraindikationer).

Patienter med nedsatt njurfunktion

Dygnsdosen 600 mg bör inte överskridas vid måttligt till gravt nedsatt njurfunktion (kreatinin­clearance <60 ml/min).

Pediatriska patienter

Behandling med Teveten rekommenderas ej för barn och ungdomar då data om effekt och säkerhet hos denna patientkategori saknas.

Nedsatt leverfunktion

När Eprosartan används till patienter med mild till måttligt nedsatt leverfunktion, bör särskild försiktighet iakttas på grund av att det finns begränsad erfarenhet hos denna patientgrupp.

Nedsatt njurfunktion

Ingen dosjustering erfordras vid lätt till måttligt försämrad njurfunktion (kreatininclearance >30 ml/min). Teveten skall användas med försiktighet till patienter med kreatininclearance <30 ml/min eller till patienter som genomgår dialys.

Patienter beroende av renin-angiotensin-aldosteronsystemet

Vissa patienter vars njurfunktion är beroende av en fortsatt aktivitet i renin-angiotensin-aldosteron-systemet (t.ex. patienter med svår hjärtsvikt [NYHA-klassificering: Klass IV], bilateral njurartärstenos eller njurartärstenos i en kvarvarande njure), löper risken att utveckla oliguri och / eller progressiv azotemi och i sällsynta fall akut njursvikt under behandling med angiotensin converting enzyme (ACE)-hämmare. Uppkomsten av detta är mer sannolikt hos patienter som samtidigt behandlas med diuretika. Angiotensin-II-blockerare t.ex. då eprosartan inte har givit tillräcklig terapeutisk erfarenhet för att avgöra om det finns en liknande risk att utveckla njurfunktions nedsättning hos dessa mottagliga patienter. När eprosartan ska användas till patienter med nedsatt njurfunktion, bör njurfunktionen utvärderas innan behandling med eprosartan och i intervaller under behandlingsperioden. Om försämring av njurfunktionen observeras under behandlingen, ska behandlingen med eprosartan omprövas.

Nedanstående försiktighetsåtgärder är baserade på erfarenhet med andra läkemedel i samma klass samt ACE-hämmare:

Hyperkalemi

Vid behandling med andra läkemedel som påverkar renin-angiotensin-aldosteron systemet kan hyperkalemi inträffa, speciellt vid nedsatt njurfunktion och/eller hjärtsvikt. Adekvat kontroll av serumkaliumnivåerna hos riskpatienter rekommenderas.

Samtidig behandling med kaliumsparande diuretika, kaliumsupplement, saltersättningsmedel som innehåller kalium eller andra läkemedel som höjer kaliumnivåerna (t.ex. heparin, trimetoprim innehållande läkemedel) kan leda till ökade kaliumnivåer. Försiktighet bör därför iakttagas vid samtidig användning av andra läkemedel som påverkar renin-angiotensin-aldosteronsystemet.

Dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS)

Det har visats att samtidig användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren ökar risken för hypotoni, hyperkalemi och nedsatt njurfunktion (inklusive akut njursvikt). Dubbel blockad av RAAS via kombinerad användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren rekommenderas därför inte (se avsnitt Interaktioner och Farmakodynamik).

Om det anses vara absolut nödvändigt med dubbel blockad får detta endast utföras under övervakning av en specialist, och patienten ska stå under regelbunden, noggrann övervakning av njurfunktion, elektrolyter och blodtryck.

ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare bör inte användas samtidigt hos patienter med diabetesnefropati.

Primär hyperaldosteronism

Behandling med eprosartan rekommenderas inte för dessa patienter.

Hypotension

Symtomatisk hypotension kan uppträda hos dehydrerade patienter och/eller patienter med stora saltförluster (t.ex. vid behandling med höga doser diuretika). Dessa tillstånd skall korrigeras innan behandlingen påbörjas.

Koronar hjärtsjukdom

Det finns begränsad erfarenhet från behandling av patienter med koronar hjärtsjukdom.

Aorta- och mitralisklaffstenos, hypertrofisk kardiomyopati

Som vid all behandling med vasodilaterande medel skall försiktighet iakttas vid aorta- och mitralisklaffstenos eller vid hypertrofisk kardiomyopati.

Njurtransplantation

Det finns ingen erfarenhet av behandling med Teveten till patienter som nyligen njurtransplanterats.

Graviditet

Behandling med angiotensin II-receptorblockerare bör inte påbörjas under graviditet. Om inte fortsatt behandling med angiotensin II-receptorblockerare anses nödvändig, bör patienter som planerar graviditet, erhålla alternativ behandling där säkerhetsprofilen är väl dokumenterad för användning under graviditet. Vid konstaterad graviditet bör behandling med angiotensin II-receptorblockerare avbrytas direkt och, om lämpligt, bör en alternativ behandling påbörjas (se avsnitt Kontraindikationer och Graviditet).

Övriga varningar och försiktighet

Liknande observationer som för ACE-hämmare har också gjorts för eprosartan och andra angiotensin II-receptorblockerare, att de till synes sänker blodtrycket mindre effektivt hos svarta patienter. Möjligen kan det bero på högre allmän förekomst av låg renin-status i den hypertensiva populationen av denna folkgrupp.

Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.

Höjda serumkaliumnivåer har observerats i placebokontrollerade kliniska studier. Erfarenhet med andra läkemedel som påverkar renin-angiotensin-aldosteronsystemet tyder på att samtidig användning av kaliumsparande diuretika, kaliumsupplement, saltersättningsmedel innehållande kalium eller andra läkemedel som höjer serumkaliumnivåerna (t.ex. heparin, trimetoprim innehållande läkemedel) kan leda till förhöjda serumkaliumvärden.

Data från kliniska prövningar har visat att förekomsten av biverkningar som hypotoni, hyperkalemi och nedsatt njurfunktion (inklusive akut njursvikt) är högre vid dubbel blockad av renin-angiotensin- aldosteron-systemet (RAAS) genom kombinerad användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren jämfört med användning av ett enda läkemedel som påverkar RAAS (se avsnitt Kontrainteraktioner, Varningar och försiktighet och Farmakodynamik).

Den blodtryckssänkande effekten kan förstärkas vid samtidig behandling med andra blodtrycks­sänkande medel.

Toxicitet och reversibel ökning av litiumkoncentrationen i serum har rapporterats vid samtidig behandling med litiumpreparat och ACE-hämmare. Liknande effekter vid samtidig användning av eprosartan och litium kan inte uteslutas. Därför rekommenderas noggrann övervakning av litiumnivåerna vid samtidig behandling med eprosartan och litium.

Eprosartan har, in vitro, visat sig inte hämma cytokrom P450-enzymerna CYP1A, 2A6, 2C9/8, 2C19, 2D6, 2E och 3A hos människa.

Liksom för ACE-hämmare kan samtidig användning av angiotensin II-receptorblockerare och NSAID leda till ökad risk för nedsättning av njurfunktionen, inklusive möjlig akut njursvikt och en ökning av serumkalium, särskilt hos patienter med redan dålig njurfunktion. Kombinationen ska ges med försiktighet, särskilt hos äldre. Patienterna ska vara adekvat hydrerade och man bör överväga att kontrollera njurfunktionen efter insättandet av samtidig behandling och därefter regelbundet.
Samtidig användning av losartan med NSAID indometacin leder till en minskning av effekten av angiotensin II-receptorblockerare, en klasseffekt kan inte uteslutas.

Epidemiologiska data rörande risk för fosterskada efter användning av ACE-hämmare under graviditetens första trimester är inte entydiga: en något ökad risk kan inte uteslutas. Kontrollerade epidemiologiska data saknas för angiotensin-II antagonister men likartade risker kan föreligga för denna läkemedelsgrupp.

Om inte fortsatt behandling med angiotensin II-receptorblockerare anses nödvändig, bör patienter som planerar graviditet, erhålla alternativ behandling där säkerhetsprofilen är väl dokumenterad för användning under graviditet. Vid konstaterad graviditet bör behandling med angiotensin II-receptorblockerare avbrytas direkt och, om lämpligt, bör en alternativ behandling påbörjas.

Det är känt att behandling med angiotensin II-receptorblockerare under andra och tredje trimestern kan inducera human fostertoxicitet (nedsatt njurfunktion, oligohydramnios, hämning av skallförbening) och neonatal toxicitet (njursvikt, hypotoni, hyperkalemi) (Se Prekliniska uppgifter).

Om exponering för angiotensin II-receptorblockerare förekommit under graviditetens andra eller tredje trimester rekommenderas ultraljudskontroll av njurfunktion och skalle.

Spädbarn vars mödrar har använt angiotensin II-receptorblockerare bör observeras noggrant med avseende på hypotoni (se Kontraindikationer samt Varningar och försiktighet).

Eftersom ingen information angående användning av Teveten under amning finns, rekommenderas inte Teveten utan i stället är alternativa behandlingar med bättre dokumenterad säkerhetsprofil att föredra under amning, speciellt vid amning av nyfödda eller prematura barn.

Effekten av eprosartan på körförmåga eller användning av maskiner har inte studerats. Grundat på de farmakodynamiska egenskaperna är det mindre troligt att eprosartan skulle kunna påverka denna förmåga. Vid bilkörning eller handhavande av maskiner bör man dock ta i beaktande att yrsel och trötthet kan uppträda under behandling av hypertoni.

De vanligaste rapporterade biverkningarna hos patienter behandlade med eprosartan är huvudvärk och ospecifika magbesvär, som förekommer hos cirka 11% respektive 8% av patienterna.

BIVERKNINGAR HOS EPROSARTANPATIENTER SOM DELTOG I KLINISKA PRÖVNINGAR (n = 2316)

* Förekommer inte i en högre frekvens än i placebogruppen.

Förutom reaktionerna som observerats under kliniska prövningar har följande biverkningar rapporterats spontant från övervakning efter det att läkemedlet godkänts för försäljning. Frekvens kan inte uppskattas utifrån tillgänliga data (inte känd).

Njurar och urinvägar

Nedsatt njurfunktion inklusive njursvikt hos riskpatienter (t.ex. njurartärstenos).

Muskuloskeletala systemet och bindväv

Artralgi

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till Läkemedelsverket, men alla kan rapportera misstänkta biverkningar till Läkemedelsverket, www.lakemedelsverket.se. Postadress

Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala

Data angående överdosering på människa är begränsade. Efter marknadsföringen har enstaka fall rapporterats där doser upp till 12000 mg intagits. De flesta patienter rapporterade inga symtom. Hos en patient uppträdde cirkulatorisk kollaps efter intag av 12000 mg eprosartan. Personen tillfrisknade fullständigt. Den troligaste effekten vid överdosering med eprosartan är hypotoni. Om symptomatisk hypotoni inträffar skall understödjande behandling insättas.

Eprosartan är en syntetisk, peroralt verkande, icke-bifenyl, icke-tetrazol angiotensin II-receptorblockerare.

Angiotensin II, som är det primärt aktiva hormonet i renin-angiotensin-aldosteronsystemet och en potent vasokonstriktor, har en central roll i patofysiologin vid hypertoni.

Eprosartan motverkar effekten av angiotensin II på blodtryck, renalt blodflöde och aldosteron­sekretion hos friska försökspersoner. Blodtrycket ligger kvar på en jämn nivå under 24 timmar utan postural hypotension eller reflextakykardi av första dosen. Avbruten behandling med eprosartan leder inte till en snabb ”rebound” ökning av blodtrycket.

Eprosartan har studerats hos patienter med mild till måttlig hypertoni (diastoliskt blodtryck >95 mmHg och <115 mmHg, sittande) och svår hypertoni (diastoliskt blodtryck >115 mmHg och <125 mmHg, sittande).

Doser upp till 1200 mg per dag i 8 veckor har i kliniska studier visat effekt utan något uppenbart dossamband vad beträffar incidensen av biverkningar.

Hos patienter med hypertoni medför blodtryckssänkningen inte någon förändring i hjärtfrekvens.

I MOSES-studien (morbiditet och mortalitet efter stroke, eprosartan jämfört med nitrendipin för sekundärprevention) behandlades 1405 hypertonipatienter med cerebrovaskulära händelser i anamnesen med antingen eprosartan eller nitrendipin. Studien hade en prospektiv, randomiserad och öppen studiedesign med blindad observatör. I eprosartangruppen fick 78 % av patienterna 600 mg dagligen; 12 % fick upp till 800 mg per dag. I nitrendipingruppen fick 47 % 10 mg dagligen och 42 % 20 mg per dag (11 % fick upp till 40 mg dagligen). Det primära resultatmåttet inkluderade mortalitet oavsett orsak, cerebrovaskulära händelser (TIA, PRIND, Stroke) och kardiovaskulära händelser (instabil angina, hjärtinfarkt, hjärtsvikt, pulmonell embolism och dödlig hjärtarytmi) inklusive upprepade händelser. Det avsedda blodtrycksmålet uppnåddes väl för båda behandlingsgrupperna och bibehölls under hela studien.

Eprosartangruppen visade signifikant bättre resultat vad gäller det primära effektmåttet (risken reducerades med 21 %). Vid första-händelse-analys var den numeriska riskreduktionen 12 % för cerebrovaskulära händelser och 30 % för kardiovaskulära händelser. Dessa resultat beror huvudsakligen på en minskning i incidensen av TIA/PRIND, instabil angina och hjärtsvikt. Den totala mortaliteten visade en numerisk fördel för nitrendipin; i eprosartangruppen dog 57 av 681 patienter jämfört med 52 av 671 i nitrendipingruppen (riskkvot 1,07; 95 % CI 0,73 – 1,56, p=0,725). Dödlig och icke-dödlig hjärtinfarkt inträffade i 18 respektive 20 fall och stroke i 36 respektive 42 fall, det vill säga numeriskt till fördel för eprosartan. Vad gäller det primära effektmåttet så verkar effekten av eprosartan vara mer uttalad hos patienter som inte står på betablockare.

Eprosartan påverkar inte mekanismen för renal autoregulation. Hos friska vuxna män har eprosartan visat sig öka det genomsnittliga renala plasmaflödet. Inga skadliga effekter på njurfunktionen har observerats hos patienter med essentiell hypertoni och patienter med njurinsufficiens. Eprosartan reducerar ej den glomerulära filtrationshastigheten hos friska män, hos patienter med hypertoni eller hos patienter med varierande grad av njurinsufficiens. Eprosartan har en natriuretisk effekt hos friska försökspersoner med saltreducerad kost. Eprosartan kan ges utan risk för natriumretention eller försämring av njurfunktionen till patienter med essentiell hypertoni och till patienter med varierande grad av njurinsufficiens.

Eprosartan påverkar ej nämnvärt utsöndringen av urinsyra i urinen.

Eprosartan potentierar ej bradykininrelaterade effekter (ACE-medierade), t.ex. hosta. I en studie som var speciellt designad för att jämföra incidensen hosta hos patienter behandlade med eprosartan och en ACE-hämmare, var incidensen torr ihållande hosta hos patienter behandlade med eprosartan (1,5%) signifikant lägre (p<0,05) än hos de patienter som behandlades med en ACE-hämmare (5,4%). I en annan studie där man undersökte incidensen av hosta hos patienter som tidigare hade haft hosta då de intog en ACE-hämmare, var incidensen torr ihållande hosta hos patienter behandlade med eprosartan 2,6%, hos patienter behandlade med placebo 2,7% och hos de patienter som behandlades med en ACE-hämmare 25% (p<0,01, eprosartan jämfört med ACE-hämmare).

I tre kliniska studier (n=791) har eprosartan visat minst likvärdig blodtryckssänkande effekt som ACE-hämmaren enalapril. En av dessa studier, där patienter med svår hypertoni ingick, visade att eprosartan i jämförelse med enalapril gav statistiskt signifikant större sänkning av det systoliska blodtrycket i sittande och stående ställning.

Två stora randomiserade, kontrollerade prövningar (ONTARGET (ONgoing Telmisartan Alone and in combination with Ramipril Global Endpoint Trial) och VA NEPHRON-D (The Veterans Affairs Nephropathy in Diabetes)) har undersökt den kombinerade användningen av en ACE-hämmare och en angiotensin II-receptorblockerare.

ONTARGET var en studie som genomfördes på patienter med en anamnes av kardiovaskulär och cerebrovaskulär sjukdom, eller typ 2-diabetes mellitus åtföljt av evidens för slutorganskada. VA NEPHRON-D var en studie på patienter med typ 2-diabetes mellitus och diabetesnefropati.

Dessa studier har inte visat någon signifikant nytta på renala och/eller kardiovaskulära resultat och mortalitet, medan en ökad risk för hyperkalemi, akut njurskada och/eller hypotoni observerades jämfört med monoterapi. Då deras farmakodynamiska egenskaper liknar varandra är dessa resultat även relevanta för andra ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare.

ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare bör därför inte användas samtidigt hos patienter med diabetesnefropati.

ALTITUDE (Aliskiren Trial in Type 2 Diabetes Using Cardiovascular and Renal Disease Endpoints) var en studie med syfte att testa nyttan av att lägga till aliskiren till en standardbehandling med en ACE-hämmare eller en angiotensin II-receptorblockerare hos patienter med typ 2-diabetes mellitus och kronisk njursjukdom, kardiovaskulär sjukdom eller både och. Studien avslutades i förtid eftersom det fanns en ökad risk för oönskat utfall. Både kardiovaskulär död och stroke var numerärt vanligare i aliskiren-gruppen än i placebo-gruppen och oönskade händelser och allvarliga oönskade händelser av intresse (hyperkalemi, hypotoni och njurdysfunktion) rapporterades med högre frekvens i aliskiren-gruppen än i placebo-gruppen.

Den absoluta biotillgängligheten efter en oral engångsdos av 300 mg eprosartan är cirka 13%, beroende på begränsad absorption. Maximal plasmakoncentration uppnås efter 1-2 timmar efter en oral dos, intagen fastande. Plasmakoncentrationen ökar proportionellt mot dosen från 100 mg till 200 mg, men för doserna 400 mg och 800 mg ökar plasmakoncentrationen mindre än proportionellt mot dos. Den terminala halveringstiden för elimination av eprosartan efter oral administrering är vanligen 5-9 timmar. Eprosartan ackumuleras inte i någon högre grad vid långtidsanvändning. Föda fördröjer absorptionen av eprosartan något med små förändringar i C_max och AUC (<25%), som dock ej är av klinisk betydelse.

Graden av plasmaproteinbindning är hög (cirka 98%) och är konstant i det koncentrationsområde som erhålles vid terapeutiska doser. Plasmaproteinbindningsgraden påverkas ej av kön, ålder, försämrad leverfunktion eller lätt till måttlig nedsatt njurfunktion. Den har dock visat sig vara minskad hos ett litet antal patienter med allvarligt nedsatt njurfunktion.

Efter intravenös administrering av [¹⁴C]eprosartan återfanns 61% av radioaktiviteten i feces och 37% i urinen. Efter oral en dos av [¹⁴C]eprosartan återfanns 90% av radioaktiviteten i feces och 7% i urinen.

Efter oral och intravenös administrering av [¹⁴C]eprosartan hos människa återfanns endast eprosartan i plasma och feces. I urinen utsöndras 20% av radioaktiviteten som acylglukuronid av eprosartan och de återstående 80% som oförändrat eprosartan.

Distributionsvolymen är cirka 13 liter. Total plasmaclearance är cirka 130 ml/min. Elimination av eprosartan sker genom utsöndring via gallan och njurarna.

Både AUC och C_max är förhöjda hos äldre (i genomsnitt en fördubbling) men dosjustering erfordras ej.

Efter en engångsdos på 100 mg av eprosartan ökar AUC (men ej C_max) med i genomsnitt 40% hos patienter med nedsatt leverfunktion.

Jämfört med patienter med normal njurfunktion är genomsnittlig AUC och C_max cirka 30% högre hos patienter med måttligt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance 30-59 ml/min), cirka 50% högre studerat hos ett litet antal patienter med gravt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance 5-29 ml/min) och cirka 60% högre hos dialyspatienter.

Det föreligger ingen skillnad i farmakokinetiken av eprosartan mellan män och kvinnor.

Akut toxicitet

Ingen mortalitet sågs hos råtta och mus vid doser upp till 3000 mg/kg kroppsvikt eller hos hund vid doser upp till 1000 mg/kg kroppsvikt.

Kronisk toxicitet

I de kroniska toxicitetsstudierna kunde inga toxiska effekter visas hos råtta (efter oral administrering av doser upp till 1000 mg/kg kroppsvikt/dag i upp till 6 månader). Oral administrering av eprosartan till hund ledde efter 6 månader till en minskning av erytrocytantal, hemoglobinkoncentration och hematokrit vid doser på 30 mg/kg kroppsvikt/dag eller högre. Dessa värden normaliserades efter ett år, trots kontinuerlig administrering.

Reproduktions- och utvecklingstoxicitet

Eprosartan, givet i en dos av 10 mg/kg kroppsvikt per dag till dräktiga kaniner under senare delen av dräktigheten, ledde till mortalitet hos både moder och foster. Toxiska effekter på modern observerades vid en dos av 3 mg/kg kroppsvikt per dag men några effekter på fostret observerades inte vid denna dosnivå.

Genotoxicitet

Genotoxicitet har inte observerats vid undersökning med ett flertal in vitro och in vivo test.

Karcinogenicitet

Karcinogenicitet har inte observerats hos råtta eller mus i doser upp till 600 resp 2000 mg/kg kroppsvikt och dag under 2 år.

Kvalitativ och kvantitativ sammansättning

Varje filmdragerad tablett innehåller eprosartanmesylat motsvarande 600 mg eprosartan.

Hjälpämne med känd effekt:

Varje filmdragerad tablett innehåller 43,3 mg laktos (som laktosmonohydrat).

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt Hjälpämnen.

Förteckning över hjälpämnen

Tablettkärna

krospovidon

laktosmonohydrat

magnesiumstearat

mikrokristallin cellulosa

pregelatiniserad stärkelse

vatten, renat

Dragéhölje

hypromellos (E464)

makrogol 400

polysorbat 80 (E433)

titandioxid (E171)

Ej relevant.

Hållbarhet

3 år.

Särskilda förvaringsanvisningar

Förvaras vid högst 25^oC.

Särskilda anvisningar för destruktion

Inga särskilda anvisningar.

Filmdragerad tablett.

Teveten 600 mg är en vit, kapselformad filmdragerad tablett märkt ”5046” på den ena sidan.