• Behandling av essentiell hypertoni.

• Behandling av stabil, kronisk angina pectoris.

• Behandling av stabil kronisk hjärtsvikt med nedsatt systolisk vänsterkammarfunktion som tillägg till ACE-hämmare och diuretika och eventuellt hjärtglykosider (för ytterligare information se avsnitt Farmakodynamik).

• överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt Innehåll

• akut hjärtsvikt eller under episoder av hjärtinkompensation där i.v. inotrop terapi är nödvändig

• kardiogen chock

• sick-sinus-syndrom

• sinoatriellt block

• andra eller tredje gradens AV-block

• symptomatisk bradykardi

• symptomatisk hypotoni

• obehandlat feokromocytom (se avsnitt Varningar och försiktighet)

• svår bronkialastma

• allvarliga stadier av perifer arteriell ocklusiv sjukdom och Raynauds syndrom

• metabol acidos

Dosering

Dosen måste justeras individuellt.

Vuxna
Essentiell hypertoni
Dosen bör justeras individuellt. Det rekommenderas att börja med lägsta möjliga dos. Hos en del patienter kan 5 mg per dag vara tillräckligt. Beroende på klinisk respons kan dosen ökas till 10 mg en gång per dag eller till maximalt 20 mg en gång per dag. Om tillfredställande klinisk respons inte uppnås med enkelterapi kan behandlingen kombineras med andra antihypertensiva läkemedel t.ex. diuretika.

Stabil kronisk angina pectoris
Den rekommenderade dosen är 5 mg en gång per dag. Om nödvändigt kan denna dos ökas till 10 mg en gång per dag. I undantagsfall kan dosen ökas till maximalt 20 mg en gång per dag.

Stabil kronisk hjärtsvikt
Standardbehandling av kronisk hjärtsvikt består av en ACE-hämmare (eller en angiotensinreceptorblockerare vid intolerans mot ACE-hämmare), en betablockerare, diuretika och om det är lämpligt hjärtglykosider. Patienten ska vara stabil (utan akut svikt) när bisoprololbehandling inleds.

Det rekommenderas att den behandlande läkaren har erfarenhet av behandling av kronisk hjärtsvikt.

Övergående försämring av hjärtsvikt, hypotoni eller bradykardi kan förekomma under och efter titreringsperioden.

Titreringsfas
Behandlingen med bisoprololfumarat vid stabil kronisk hjärtsvikt kräver en titreringsfas.
Behandlingen med bisoprololfumarat ska startas med en gradvis upptitrering enligt följande steg:

• 1,25 mg en gång per dag under en vecka. Om detta tolereras väl, öka till

• 2,5 mg en gång per dag under ytterligare en vecka. Om detta tolereras väl, öka till

• 3,75 mg en gång per dag under ytterligare en vecka. Om detta tolereras väl, öka till

• 5 mg en gång per dag under de följande 4 veckorna. Om detta tolereras väl, öka till

• 7,5 mg en gång per dag under de följande 4 veckorna. Om detta tolereras väl, öka till

• 10 mg en gång per dag som underhållsbehandling.

Högsta rekommenderad dos är 10 mg en gång dagligen.

Noggrann kontroll av vitala tecken (hjärtfrekvens, blodtryck) och symtom på förvärrad hjärtsvikt rekommenderas under titreringsfasen. Symtom kan uppträda redan under den första behandlingsdagen.

Modifiering av behandlingen
Om den högsta rekommenderade dosen inte tolereras väl kan en gradvis dosminskning övervägas.

Vid övergående försämring av hjärtsvikt, hypotoni eller bradykardi, rekommenderas omprövning av doseringen av samtidig medicinering. Det kan också vara nödvändigt att tillfälligt minska dosen bisoprolol eller att överväga att sätta ut läkemedlet.

Återinsättande och/eller upptitrering av bisoprolol ska alltid övervägas när patientens tillstånd har stabiliserats igen.

Om utsättande övervägs, rekommenderas gradvis dosminskning, eftersom ett abrupt utsättande kan leda till akut försämring av patientens tillstånd.

Behandling av stabil kronisk hjärtsvikt med bisoprolol är vanligtvis en långtidsbehandling.

Pediatrisk population
Det finns ingen erfarenhet av behandling med bisoprolol hos barn. Användning hos patienter under 18 år kan därför inte rekommenderas.

Äldre
Ingen dosjustering krävs på grund av ålder, om inte patienten har nedsatt lever- eller njurfunktion, se nedan.

Njur- eller leverinsufficiens
Hos patienter med mild till måttligt nedsatt lever- eller njurfunktion krävs normalt ingen dosjustering. Hos patienter med allvarlig njurinsufficiens (kreatinin clearance < 20 ml/min) och hos patienter med allvarlig leverinsufficiens bör dosen ej överstiga 10 mg en gång dagligen. Erfarenheten av användning av bisoprolol hos patienter under dialys är begränsad, det finns dock inga bevis för att dosjustering krävs.

Det saknas information om bisoprolols farmakokinetik hos patienter med kronisk hjärtsvikt och med nedsatt lever- eller njurfunktion. Upptitrering hos dessa patienter bör därför utföras med extra försiktighet.

Administreringssätt

Tabletterna ska tas på morgonen och kan intas med eller utan föda. De ska sväljas med vätska och får inte tuggas.

Avslutande av behandling
Behandlingen bör ej avslutas plötsligt, speciellt inte hos patienter med ischemisk hjärtsjukdom. Dosen bör minskas stegvis under exempelvis 1-2 veckor för att undvika att hjärtsjukdomens symtom förvärras.

Behandling med bisoprolol vid stabil kronisk hjärtsvikt ska startas med en särskild titreringsfas (se avsnitt Dosering).

Bisoprolol ska användas med försiktighet av patienter med hypertoni eller angina pectoris med åtföljande hjärtsvikt.

Det saknas erfarenhet av behandling av hjärtsvikt med bisoprolol hos patienter med följande sjukdomar och tillstånd:

• insulinbehandlad diabetes mellitus (typ I)

• gravt nedsatt njurfunktion (serumkreatinin över 300 mmol/L)

• nedsatt leverfunktion

• restriktiv kardiomyopati

• medfödd hjärtsjukdom

• hemodynamiskt signifikant klaffsjukdom

• hjärtinfarkt inom 3 månader.

Bisoprolol måste användas med försiktighet vid:

• stabil kronisk hjärtsvikt (bisoprolol är indicerat för behandling efter initial titrering)

• bronkospasm (bronkialastma, obstruktiva luftvägssjukdomar)

• diabetes mellitus med stora svängningar i blodglukosvärden då symtom på hypoglykemi (tex. takykardi, palpitation eller svettningar) kan maskeras.

• strikt fasta

• pågående desensibiliseringsterapi, bisoprolol kan liksom andra beta-blockerare öka både känsligheten för allergener och svårhetsgraden av anafylaktiska reaktioner. Adrenalinbehandling ger inte alltid förväntad terapeutisk effekt.

• första gradens AV-block

• Prinzmetals angina; fall av koronar vasospasm har observerats. Trots sin höga beta 1- selektivitet kan anginaattacker inte helt uteslutas när bisoprolol ges till patienter med Prinzmetals angina.

• perifer arteriell ocklusiv sjukdom (besvär kan intensifieras speciellt i början av terapin)

• allmän narkos.

Hos patienter som genomgår allmän narkos minskar beta-blockad förekomsten av arytmier och myokardischemier under induktion och intubation samt postoperativt. För närvarande rekommenderas att beta-blockad behålls perioperativt. Anestesiologen måste vara medveten om beta-blockad på grund av möjliga interaktioner med andra läkemedel, vilket kan leda till bradyarytmier, försvagning av reflextakykardin samt minskad reflexförmåga att kompensera för blodförlust. Om det anses nödvändigt att sätta ut beta-blockadsterapin före operation, ska detta göras gradvis och avslutas omkring 48 timmar före narkos.

Kombination av bisoprolol och kalciumantagonister av verapamil- eller diltiazemtyp, klass I-antiarytmika eller centralverkande antihypertensiva läkemedel rekommenderas generellt inte, för ytterligare information se avsnitt Interaktioner.

Även om kardioselektiva (beta1) betablockerare har mindre påverkan på lungfunktionen än icke-selektiva betablockerare, ska användning av dessa, såsom alla betablockerare, undvikas hos patienter med obstruktiv lungsjukdom om det inte föreligger viktiga kliniska skäl att använda dem. Om det föreligger sådana skäl ska bisoprolol användas med försiktighet. Hos patienter med obstruktiv lungsjukdom ska behandling med bisoprolol påbörjas med lägsta möjliga dos och patienterna bör kontrolleras noggrant med avseende på nya symtom (t.ex. dyspné, träningsintolerans, hosta). Vid bronkialastma eller andra kroniskt obstruktiva lungsjukdomar, vilka kan ge symtom, bör bronkdilaterande terapi ges samtidigt. Ibland kan en ökning av luftvägsmotståndet inträffa hos patienter med astma, därför kan dosen av beta₂-stimulerare behöva höjas.

Behandling med bisoprolol kan dölja symtom på tyreotoxikos.

Hos patienter med feokromocytom får bisoprolol administreras först efter alfareceptor-blockad.

Patienter med psoriasis eller anamnes på psoriasis ska endast ges betablockerare (t.ex. bisoprolol) efter noggrann bedömning av nytta gentemot risker.

Initiering och utsättning av behandling av stabil kronisk hjärtsvikt med bisoprolol kräver regelbunden övervakning. För dosering och administreringssätt se avsnitt Dosering.
Bisoprololbehandlingen bör inte avbrytas plötsligt hos patienter med ischemisk hjärtsjukdom om det inte är klart indicerat, eftersom detta kan leda till en övergående förvärring av hjärtsjukdomen (se avsnitt Dosering).

Hjälpämne

Natrium

Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per tablett, d.v.s. är näst intill ¨natriumfritt¨.

Ej rekommenderad kombination

Gäller endast hjärtsvikt

• klass I-antiarytmika (t.ex. kinidin, disopyramid; lidokain, fenytoin; flekainid, propafenon): Effekten på atrioventrikulär överledningstid kan förstärkas och negativ inotrop effekt ökas.

Gäller alla indikationer

• kalciumantagonister av verapamil-typ och i mindre utsträckning av diltiazem-typ: Negativ inverkan på kontraktilitet och atrioventrikulär överledning. Intravenös tillförsel av verapamil hos patienter som behandlas med beta-blockerare kan leda till allvarlig hypotoni och atrioventrikulärt block.

• centralverkande antihypertensiva läkemedel (t.ex. klonidin, metyldopa, moxonodin, rilmenidin): Samtidig användning av centralverkande antihypertensiva läkemedel kan förvärra hjärtsvikt genom en sänkning av den centrala sympatiska tonusen (sänkning av hjärtfrekvens och hjärtminutvolym, vasodilatation). Abrupt utsättning, i synnerhet om det sker före utsättning av beta-blockerare, kan öka risken för ”rebound hypertoni”.

Försiktighet ska iakttas vid följande kombinationer

Gäller endast hypertension eller angina pectoris

• klass I antiarytmiska läkemedel: Effekten på atriell överledningstid kan förstärkas och den negativa jonotropa effekten kan öka.

Gäller alla indikationer

• kalciumantagonister såsom dihydropyridinderivat med negativ inotrop effekt (t.ex. amlodipin, felodipin och nifedipin). Nifedipin minskar myokardkontraktiliteten genom att påverka mängden kalcium. Samtidig behandling hos patienter som behandlas med betablockerare kan öka risken för hypotoni och reduktion av den ventrikulära pumpfunktionen med en möjlig utveckling av hjärtsvikt hos patienter med latent hjärtinsufficiens. Nifedipins negativa inotropa effekt kan påskynda eller förvärra hjärtsvikt.

• klass III antiarytmiska läkemedel (t.ex. amiodaron): Effekten på atriell överledningstid kan förstärkas.

• sympatomimetiska medel som aktiverar både beta- och alfa-adrenoceptorer (t.ex. noradrenalin, adrenalin): Kombination med bisoprolol kan ta fram dessa medels alfa-adrenoceptor-medierade vasokonstriktionseffekter och leda till blodtrycksökning och förvärrad claudicatio intermittens. Sådana interaktioner anses mer sannolika med icke-selektiva betablockerare.

• topikala betablockerare (t.ex. ögondroppar för behandling av glaukom) kan bidra till de systemiska effekterna av bisoprolol.

• digitalisglykosider: ökad atrioventrikulär överledningstid, minskad hjärtfrekvens.

• parasympatikomimetiska läkemedel: Samtidig användning kan öka atrioventrikulär överledningstid och risken för bradykardi.

• insulin och perorala antidiabetika: Ökad blodsockersänkande effekt. Blockad av beta-adrenoreceptorer kan dölja symtom på hypoglykemi.

• narkosmedel: Dämpad reflextakykardi och ökad risk för hypotoni (för ytterligare information om allmän narkos se även avsnitt Varningar och försiktighet).

• icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID): NSAID kan minska den hypotensiva effekten av bisoprolol.

• beta-sympatomimetiska medel (t.ex. isoprenalin, dobutamin): Kombination med bisoprolol kan minska effekten av båda medlen.

• samtidig användning med antihypertensiva medel liksom med andra läkemedel som kan sänka blodtrycket (t.ex. tricykliska antidepressiva, barbiturater, fenotiaziner) kan öka risken för hypotoni.

• moxisylat: Orsakar möjligen allvarlig postural hypertoni.

Beakta följande kombinationer

• monoaminooxidashämmare (förutom MAO-B hämmare): förstärkt hypotensiv effekt av beta-blockerare men även risk för hypertensiv kris.

• meflokin: ökad risk för bradykardi.

• ergotaminderivat: Förvärrade perifera cirkulatoriska störningar.

• rifampicin: Lätt minskning av bisoprolols halveringstid, möjligen beroende på induktion av läkemedelsmetaboliserande enzym. Vanligtvis krävs ingen dosjustering.

Bisoprolol har farmakologiska effekter vilka kan orsaka skada under graviditeten och/eller på fostret/det nyfödda barnet. I allmänhet minskar beta-adrenoreceptorblockerare perfusionen genom placentan, vilket kan leda till tillväxthämning, intrauterin fosterdöd och abort eller för tidig förlossning. Biverkningar (t.ex. hypoglykemi och bradykardi) kan uppträda hos fostret och det nyfödda barnet. Om behandling med beta-adrenoreceptorblockerare är nödvändig, bör beta₁-selektiva adrenoreceptorblockerare användas.

Bisoprolol ska användas under graviditet endast då det är absolut nödvändigt. Om behandling med bisoprolol anses nödvändig ska det uteroplacentala blodflödet och fostrets tillväxt övervakas. Om skadliga effekter på graviditeten eller på fostret inträffar ska alternativ behandling övervägas. Det nyfödda barnet ska övervakas noggrant. Symtom på hypoglykemi och bradykardi förväntas vanligtvis inom de 3 första dagarna.

Det är inte känt om bisoprolol utsöndras i bröstmjölk hos människa. Bisoprolols effekt hos spädbarn är heller inte känd. Det rekommenderas därför inte att bisoprolol administreras till ammande kvinnor.

I en studie på patienter med kranskärlssjukdom försämrade inte bisoprolol förmågan att köra bil. Emellertid kan individuella variationer vad gäller reaktioner på läkemedlet förekomma och förmågan att framföra fordon och använda maskiner möjligen försämras. Detta ska beaktas särskilt vid behandlingens start och vid förändring av medicinering liksom i samband med alkoholintag.

Följande definitioner gäller för de frekvensangivelser som anges nedan:
Mycket vanliga (≥1/10)
Vanliga (≥1/100, <1/10)
Mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100)
Sällsynta (≥1/10 000, <1/1 000)
Mycket sällsynta (<1/10 000),

Ingen känd frekvens (kan inte beräknas utifrån tillgängliga data)

Gäller för hypertoni och angina pectoris
* dessa symtom uppträder framförallt i början av behandlingen, symtomen är vanligen milda och försvinner oftast inom 1 till 2 veckor.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till Läkemedelsverket, men alla kan rapportera misstänkta biverkningar till Läkemedelsverket, www.lakemedelsverket.se. Postadress

Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala

Symtom
Vid överdosering (t.ex. en daglig dos på 15 mg istället för 7,5 mg) har tredje gradens AV-block, bradykardi och yrsel rapporterats. Generellt är de mest förväntade tecknen vid överdosering av en betablockerare bradykardi, hypotoni, bronkospasm, akut hjärtinsufficiens och hypoglykemi. Hittills har ett fåtal fall av överdosering med bisoprolol (maximum 2 000 mg) rapporterats med bradykardi och/eller hypotoni hos patienter med hypertoni och/eller kranskärlssjukdom. Alla patienter tillfrisknade. Det finns en stor interindividuell variation i känslighet för en enda hög dos av bisoprolol och patienter med hjärtsvikt är troligtvis mycket känsliga. Därför är det obligatoriskt att börja behandlingen av dessa patienter med en stegvis upptitrering enligt schemat i avsnitt Dosering.

Behandling
Om överdosering inträffar ska behandlingen med bisoprolol avbrytas och stödjande och symtomatisk behandling ges.

Grundat på förväntad farmakologisk verkan och rekommendationer för andra betablockerare bör följande allmänna åtgärder övervägas då de är kliniskt befogade:

Bradykardi: Administrera intravenös atropin. Om svaret är otillräckligt kan isoprenalin eller annat medel med positiva kronotropa egenskaper ges med försiktighet. Under vissa omständigheter kan införande av transvenös pacemaker vara nödvändigt.

Hypotoni: Intravenösa vätskor och vasopressorer bör administreras. Intravenös glukagon kan vara lämpligt.

AV-block (andra eller tredje graden): Patienterna ska övervakas noggrant och behandlas med isoprenalininfusion eller med införande av tillfällig pacemaker (transkutan eller transvenös).

Akut försämring av hjärtsvikt: Administrera intravenösa diuretika, inotropa medel, vasodilaterande medel.

Bronkospasm: Administrera bronkdilaterande behandling som isoprenalin, beta₂-sympatikomimetiska läkemedel och/eller aminofyllin.

Hypoglykemi: Administrera intravenös glukos.

Begränsade data tyder på att bisoprolol knappast är dialyserbart.

Verkningsmekanism

Bisoprolol är en kompetitiv, starkt beta₁-selektiv adrenoreceptorblockerare, som saknar partiell egenstimulerande och membranstabiliserande effekt. Den uppvisar endast låg affinitet till beta₂-receptorn i den glatta muskulaturen i bronker och kärl, liksom till beta₂-receptorerna involverade i metabolisk reglering. Därför förväntas bisoprolol inte ha inverkan på luftvägsmotståndet och beta₂-medierade metabola effekter vid terapeutiska doser. Beta₁-selektiviteten hos bisoprolol reduceras om dosen överstiger 20 mg och blockad av beta₂-receptorer kan också inträffa. Genom blockad av hjärtats beta₁-receptorer reducerar bisoprolol sympatoadrenerg aktivitet, detta orsakar sänkning av hjärtfrekvens och slagvolym och minskar därmed hjärtminutvolymen. Som följd minskar den myokardiella syrekonsumtionen vilket är en önskvärd effekt vid behandling av ischemiska bröstsmärtor relaterade till fysisk aktivitet.

Klinisk effekt och säkerhet

I hjärtat förlängs sinusnodens funktionscykel och refraktärfas i likhet med AV-nodens funktionella refraktärfas och AV-överlednings tid. Den negativa inotropa effekten är liten. Hos patienter med hypertoni och vänster ventrikel hypertrofi är den systoliska funktionen bevarad och den diastoliska funktionen förbättrad på grund av att massan och tjockleken hos ventrikelväggarna minskar vid långvarig behandling. Bisoprolol sänker plasmarenin-nivån även om diuretika och ACE-inhibitorer används samtidigt. Den perifera resistansen minskar gradvis.

I kliniska prövningar har det fastställts att en daglig dos på 10 mg bisoprolol är jämförbart med en daglig dos 100 mg atenolol eller metoprolol, eller 160 mg propanolol. Maximal blodtryckssänkande effekt vid användning av beta-blockerare fås vanligen inom två veckor.

Totalt inkluderades 2 647 patienter i CIBIS II-studien. 83 % var i NYHA klass III och 17 % var i NYHA klass IV. De hade stabil symtomatisk systolisk hjärtsvikt (ejektionsfraktion ≤35 % baserat på ekokardiografi). Den totala mortaliteten reducerades från 17,3 % till 11,8 % (relativ reduktion 34 %). En minskning av plötslig död (3,6 % mot 6,3 %, relativ reduktion 44 %) och ett minskat antal episoder av hjärtsvikt vilka krävde intagning på sjukhus (12 % mot 17,6 %, relativ reduktion 36 %) observerades. En signifikant förbättring av funktionsstatus enligt NYHA-klassificeringen har påvisats. Vid insättning och under titreringsfasen av bisoprolol noterades bradykardi (0,53 %), hypotoni (0,23 %) och akut hjärtdekompensation (4,97 %), men dessa var ej vanligare än i placebogruppen (0 %, 0,3 % och 6,74 %). Antal fatala och invalidiserande strokes under den totala studietiden var 20 i bisoprololgruppen och 15 i placebogruppen.
I CIBIS III-studien undersöktes 1 010 patienter i åldern 65 år med mild till måttlig kronisk hjärtsvikt (NYHA-klass II eller III) och vänsterkammarejektionsfraktion 35 %, som inte tidigare hade behandlats med ACE-hämmare, betablockerare eller angiotensinreceptorblockerare. Patienterna behandlades med en kombination av bisoprolol och enalapril under 6 till 24 månader efter en inledande 6 månadersbehandling med antingen bisoprolol eller enalapril. När bisoprolol användes under den inledande 6-månadersbehandlingen sågs en trend mot ökad förekomst av försämring av den kroniska hjärtsvikten. I per-protokollanalysen kunde man inte visa att bisoprolol som inledande behandling var likvärdig med enalapril som inledande behandling trots att frekvensen för den primära kombinerade effektvariabeln, dödsfall och sjukhusvård, vid studieslut var likartad för de två strategierna för behandlingsstart vid kronisk hjärtsvikt (32,4 % i den grupp som fick bisoprolol först jämfört med 33,1 % i den grupp som fick enalapril först, per-protokollpopulation). Studien visar att bisoprolol också kan användas hos äldre hjärtsviktspatienter med kronisk, mild till måttlig sjukdom.

Bisoprolol används redan för behandling av hypertoni och angina. Som med andra beta₁-blockerande medel är verkningsmekanismen vid hypertoni inte känd men det är känt att bisoprolol markant sänker plasmanivåer av renin.

Vid akut administrering till patienter med kranskärlssjukdom utan kronisk hjärtsvikt, minskar bisoprolol hjärtfrekvensen och slagvolymen och därmed hjärtminutvolymen och hjärtats syrekonsumtion. Vid kronisk administrering minskar den initialt höjda perifera resistensen. Därför är bisoprolol effektivt för att eliminera eller minska symtomen.

Absorption

Bisoprolol absorberas med en biotillgänglighet på cirka 90 % efter peroral tillförsel.

Distribution

Plasmaproteinbindningen av bisoprolol är cirka 30 %. Distributionsvolymen är 3,5 l/kg.

Metabolism och eliminering

Total clearance är cirka 15 l/timme. Halveringstiden i plasma på 10–12 timmar ger 24 timmars effekt efter doseringen en gång per dag. Bisoprolol utsöndras från kroppen på två sätt. 50 % metaboliseras till inaktiva metaboliter i levern och utsöndras sedan via njurarna. Återstående 50 % utsöndras via njurarna i oförändrad form. Eftersom elimineringen sker till lika stor del via njurarna och levern behövs ingen dosjustering hos patienter med nedsatt lever- eller njurfunktion. Farmakokinetiken hos patienter med stabil kronisk hjärtsvikt och med nedsatt lever- eller njurfunktion har inte studerats.

Linjäritet/icke-linjäritet

Kinetiken för bisoprolol är linjär och oberoende av ålder.

Hos patienter med kronisk hjärtsvikt (NYHA klass III) är plasmanivåerna av bisoprolol högre och halveringstiden längre än hos friska personer. Maximal plasmakoncentration vid steady-state är 64±21 ng/ml vid en daglig dos på 10 mg, och halveringstiden är 17±5 timmar.

Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, allmäntoxicitet, gentoxicitet och karcinogenicitet visade inte några särskilda risker för människa. I likhet med andra betablockerare orsakade bisoprolol i höga doser toxiska effekter på modern (minskat födointag och sänkt kroppsvikt) och hos embryo/foster (ökat antal resorptioner, sänkt födelsevikt och tillväxthämning) men var inte teratogent.

Kvalitativ och kvantitativ sammansättning

Varje tablett innehåller 1,25 mg bisoprololfumarat.

Varje tablett innehåller 2,5 mg bisoprololfumarat.

Varje tablett innehåller 3,75 mg bisoprololfumarat.

Förteckning över hjälpämnen

Mikrokristallin cellulosa
Kiseldioxid, kolloidal vattenfri
Kroskarmellosnatrium
Natriumstärkelseglykolat (typ A)
Magnesiumstearat

Ej relevant.

Hållbarhet

3 år

Särskilda förvaringsanvisningar

Inga särskilda förvaringsanvisningar.

Särskilda anvisningar för destruktion

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.