Förmiddagen den 2024-12-10 drabbades fass.se av en teknisk störning. Fass.se fungerar åter normalt men kan periodvis eventuellt upplevas något långsammare än vanligt. Apparna Fass Vård, Fass Allmänhet och Fass Djur kan användas vid upplevda störningar.

Vad är antidoter?

Hans Tjälve, professor emeritus, Läkemedelsverket

Inledning

I detta kapitel beskrivs kortfattat substanser av veterinärmedicinskt intresse, som kan användas som antidoter (motgifter) vid akuta förgiftningar och för att avbryta vissa läkemedels effekter. Dessutom beskrivs användningen av antiserum vid huggormsbett. I kapitlet återfinns även ett par substanser som man i initialskedet av en oral förgiftning kan använda för att inducera kräkning eller för att hindra upptaget av ännu inte absorberat gift.

Fyra kategorier av substanser används vid akuta förgiftningar. Den första kategorin utgörs av substanser som används för att avlägsna och oskadliggöra ännu inte absorberat gift. Hit hör aktivt kol och emetika. Den andra kategorin är specifika antidoter (motgifter). Det finns ganska få substanser med denna egenskap som är praktiskt användbara, men några som är av betydelse i veterinärmedicinsk terapi beskrivs i detta kapitel. Den tredje kategorin utgörs av substanser som påskyndar gifteliminationen. Dessa substanser används vid förgiftningar där sådana kinetiska förutsättningar föreligger att de skadliga medlens elimination från kroppen kan påskyndas. T.ex. kan urinutsöndringen av en del substanser påskyndas med diuretika, såsom furosemid. Påskyndad tarmpassage kan framkallas med ett saliniskt laxermedel, såsom natriumsulfat, Primperan (metoklopramid) eller med flytande paraffin. Den fjärde kategorin utgörs av substanser som används för att stödja vitala funktioner under den tid som behövs för att kroppen ska oskadliggöra det toxiska ämnet. Behandlingen riktas här mot sviktande cirkulation och respiration, kramper, rubbningar i syra-bas- och vätskebalans och andra komplikationer. Intravenös vätsketerapi finns med här. Steroider, adrenalin och lugnande medel är exempel på substanser som även tillhör denna grupp.


Medel för avlägsnande och oskadliggörande av ännu inte absorberat gift

För att avlägsna ännu inte absorberat gift kan man inducera kräkning eller utföra ventrikelsköljning. Man kan även binda giftet i mag-tarm-kanalen genom att ge aktivt kol.

Framkallande av kräkning

Framkallande av kräkning kan vara indicerat hos hund och katt. Kräkning ska inte framkallas om djuret har ett nedsatt medvetande eller efter förtäring av frätande ämnen, t.ex. syra och lut, (risk för frätskador) eller petroleumprodukter (risk för aspiration). De substanser som är aktuella för att inducera kräkning är apomorfin, xylazin och kräksirap.

Apomorfin används främst till hund.

Preparat: Apomorfin vet. APL, Injektionsvätska.

Förpackning: ampuller 10 x 1 ml.

Dosering: 0,05-0,1 mg/kg i.m. eller 0,1 mg/kg s.c. till hund.

Apomorfin kan ha en additiv effekt vid förgiftningar med opioider. Naloxon är en opioidantagonist som kan användas som motgift vid högdostillförsel av opioidanalgetika (se nedan). Naloxon motverkar emellertid inte apomorfins emetiska effekt.

Xylazin2-receptoragonist) är det emetikum som är att föredra på katt, där det är mer tillförlitligt och säkrare än apomorfin. Xylazin har även en sedativ effekt.

Preparat: Nerfacin vet, Virbac; Rompun vet, Bayer; Xylavet, Bio Vet; Xylsol vet, VM Pharma; injektionsvätska, lösning, 20 mg/ml.

Dosering: 0,5-1 mg/kg i.m. till katt; 0,5-1 mg/kg i.m. eller s.c. till hund; kräkning erhålles inte lika regelbundet hos hund som hos katt. Om det skulle bli några problem finns det för xylazin en antidot att tillgå, nämligen atipamezol (α2-receptorantagonist) (se nedan).

Kräksirap (Syrupus emeticus) är ett effektivt emetikum som generellt inte medför några risker. Det har emellertid få fördelar jämfört med apomorfin och xylazin. Det kan även i sällsynta fall ge CNS-depression och även diarré. Dessutom kan man få ett dröjsmål mellan det att substansen ges till dess att kräkning erhålles.

Preparat: Kräksirap APL, oral lösning.

Förpackning: flaska 60 ml

Dosering: 1-2 ml/kg oralt till hund och katt.

Ventrikelsköljning

Det kan hos hund och katt vara indicerat att utföra ventrikelsköljning. Detta utförs på sövd patient med inlagd endotrakealtub. Efter att ventrikelsond förts ned görs aspiration av maginnehållet varefter sköljning sker med tempererad isoton koksaltlösning, alternativt tempererat kranvatten, i portioner om ca 10 ml/kg kroppsvikt tills utbytet är helt klart.

Adsorption av substanser till aktivt kol

Aktivt kol adsorberar ett stort antal toxiska ämnen och kan vara indicerat vid en potentiellt toxisk läkemedelsdos. Aktivt kol ges främst till hund och katt, men det kan någon gång vara indicerat att ge aktivt kol även till andra djurslag.

Preparat: Abigo, oral suspension 150 mg/ml; Förpackning: flaska 100ml; Carbomix BGP Products, granulat till oral suspension; Förpackningar: flaska 25 g och 50 g; fylls med vatten till respektive 150 och 300 ml.

Dosering: Hund och katt: 1,5-2 g i 10 ml vätska (oftast vatten)/kg kroppsvikt. Ges genom matning. Se även läkemedelsbeskrivningen för Kolsuspension Abigo i Fass.

Om ventrikelsköljning har utförts kan aktivt kol ges via samma ventrikelsond (dosering som ovan). Efter utförd behandling ska ventrikelsonden avlägsnas försiktigt och den bakre delen av munhålan rengöras manuellt innan endotrakealtuben avlägsnas.

Häst, nöt, svin, får, get: 1 g/kg i foder eller som skakmixtur i vatten. För närvarande finns inget preparat registrerat för användning till stora djur. Behandling av stora djur med de kolpreparat som f.n. finns att tillgå (Kolsuspension Abigo; Carbomix Abbott) blir kostsam. Bestämmelserna i LIVSFS 2009:3 medger att aktivt kol får ges till livsmedelsproducerande djur utan att karenstider behöver iakttas.

Alkoholer (etanol, metanol, etylenglykol) adsorberas dåligt till aktivt kol och det gäller även syror och lut. Då kol ges upprepat måste patienten ha en fungerande tarmmotorik.

Antidoter och relaterade ämnen

Antidoter och relaterade ämnen kan användas vid akuta förgiftningar eller för att förkorta durationen av läkemedel. Verkningsmekanismen varierar. Ibland får man en direkt bindning av antidoten man ger till den substans vars effekt man vill upphäva. Ibland kan man påverka den toxiska substansens metabolism så att man förhindrar att det bildas toxiska metaboliter. I andra fall får man effekter på receptorer eller interaktioner i fysiologiska förlopp som gör att normala kroppsfunktioner återställs. Nedan presenteras i bokstavsordning några antidoter som kan vara av betydelse i veterinärmedicinsk terapi. I presentationen har även antiserum mot huggormsbett tagits med.

Acetylcystein - antidot vid förgiftning med paracetamol

Acetylcystein (N-acetylcystein) är antidot vid förgiftningar med paracetamol. Paracetamol är ett analgetikum med antipyretiska egenskaper. Substansen finns i ett flertal humanmedicinska preparat, såsom Alvedon, GlaxoSmithKline Consumer Healthcare; Pamol, Takeda Pharma; Panodil, Omega Pharma, Paracetamol, Evolan och Pinex, Actavis. Både katter och hundar är känsliga för paracetamol. Den vanligaste styrkan på paracetamoltabletter är 500 mg. En enda sådan tablett kan ge en mycket allvarlig intoxikation hos katt. Paracetamol finns även som oral lösning. Även en sådan lösning kan ge allvarliga förgiftningar hos framför allt katter.

Paracetamol har ingen veterinärmedicinsk användning. Hos katt kan emellertid förgiftningar inträffa om en djurägare försöker använda preparatet som smärtstillande medel. Hos hundar kan förgiftningar inträffa om de genom olyckshändelse äter ägarens medicin. Vid förgiftning ses främst leverskada och methemoglobinemi.

För katt rekommenderas behandling om paracetamoldosen överskrider 20 mg/kg kroppsvikt; för hund 150 mg/kg kroppsvikt. Behandlingen är symptomatisk och understödjande. Dessutom ges acetylcystein som antidot. Acetylcystein är en prekursor till glutation och ökar bildningen av detta. Acetylcystein kan även direkt reagera med den reaktiva paracetamolmetaboliten. Acetylcystein kan ges oralt eller intravenöst.

Preparat: Acetylcystein Meda, lösning för nebulisator 200 mg/ml, preparatet är pyrogentestat och kan ges oralt eller intravenöst.

Dosering: Behandling av katt och hund. Ett alternativ är att först ge acetylcystein oralt i en dos på 140 mg/kg kroppsvikt. Efter 6 timmar ges 70 mg/kg kroppsvikt oralt och detta upprepas var 6-8:e timme under 36 timmar eller mer beroende på djurets kondition. Ett annat alternativ är att först ge acetylcystein som droppinfusion (i isoton infusionslösning) i en dos av 280 mg/kg under 6 timmar. Därefter ges 70 mg/kg kroppsvikt oralt var 6-8:e timme och detta upprepas under 36 timmar eller mer beroende på djurets kondition.

Huggormsbett

Det förekommer ganska ofta att husdjur blir bitna av huggormar. I en del fall kan man hos hund och katt få allvarliga lokala vävnadsreaktioner samt effekter på cirkulationen, gastrointestinalkanalen och njurarna. Tidig och hög leukocytos indikerar ett allvarligt förlopp. Det är främst aktuellt att behandla hundar; någon gång även katter. Symtomatisk behandling och noggrann observation är ofta tillräckligt men vid livshotande förgiftningar kan det vara indicerat att ge motgift (serumbehandling).

Det bitna djuret bör hållas i stillhet. En allvarlig förgiftning kan som följd av vätskeutträde till vävnaderna ge hemokoncentration och hypotension. Intravenös vätsketerapi bör därför sättas in i ett tidigt skede. Vid chockreaktion/allergisk reaktion, med symtom såsom urtikaria, angioödem och andningspåverkan, kan adrenalin vara indicerat. Kortison påverkar inte toxineffekten men kan vara indicerat vid allergiska reaktioner. Som smärtlindring kan opioider ges (t.ex. buprenorfin eller metadon). På grund av den cirkulationssvikt som kan erhållas vid ormbett bör NSAID inte ges (risk för njurtoxictet). Antibiotikaprofylax används ofta, men det är tveksamt om sådan behövs.

Hos människa har serumbehandling visats vara ett effektivt sätt att undvika allvarliga lokala vävnadsskador och systemeffekter. Huggormsserum utgörs av renframställda antikroppar från immuniserade hästar eller får och kan anskaffas från Apoteket C.W. Scheele, Stockholm. De produkter som funnits att tillgå i Sverige är European Viper Venom Antiserum, som innehåller antikroppar från häst mot toxiner från flera europeiska huggromsarter, och Viper TAb, som innehåller antikroppar från får mot toxiner endast från Vipera berus, som är den enda i Sverige förkommande huggormsarten. Tillgängligheten av huggormsserum i Sverige varierar, men för tillfället tycks Viper TAb vara det enda preparat som går att få. Varje paket Viper TAb innehåller 2 ampuller av Viper TAb med 100 mg antigen-bindande fragment (Fab från får) i varje ampull. En ampull (4 ml) späds i fys. NaCl och ges som i.v. infusion under cirka 30 minuter. Mängden motgift bör reflektera mängden gift snarare än patientens kroppsstorlek, men eftersom mängden gift är okänd bör terapiresponsen styra den individuella doseringen. I de flesta fall anges en ampull vara tillräcklig, men vid fortsatt systempåverkan eller tilltagande svullnad kan ytterligare motgift ges. Viper TAb har visats vara säkert och effektivt hos människa, men erfarenheterna av användning till djur är begränsade. Observera att Vipera TAb är ett mycket dyrt preparat: en behandling anges kosta cirka 25000 kronor.

European Viper Venom Antiserum är billigare, men preparatet finns som nämnts för närvarande inte att tillgå.


Atipamezol - läkemedel som motverkar effekterna av α2-receptoragonister

α2-Receptoragonister används som sedativa och analgetiska medel till husdjur. I Sverige finns medetomidin (Cepetor vet, Domitor vet, Dorbene vet, Sedastart och Sedator vet /till hund och katt/), dexmedetomidin (Dexdomitor /till hund och katt/ och Sileo /till hund/), detomidin (Cepesedan vet, Detonervin, Domodin vet och Domosedan vet /till häst och nöt/ och Equisedan vet /till häst/), xylazin (Nerfacin vet, Rompun vet, Xylavet och Xysol vet /till hund, katt, häst och nöt/) och romifidin (Sedivet vet /till häst).

α2-Receptorantagonister kan användas för att motverka effekterna av α2-receptoragonister. För detta ändamål finns i Sverige α2-receptorantagonisten atipamezol (Alzane vet, Antisedan vet, Atipam vet, Revertor vet och Sedastop) godkänd som antidot mot medetomidin och dexmedetomidin till hund och katt.

Atipamezol kan även ges till hund, katt och häst som antidot mot xylazin och till häst som antidot mot detomidin och romifidin.

Enligt ”hästlistan” (EU-kommissionens förordning EG nr 1950/2006) får atipamezol

ges till häst med iakttagande av att en karenstid på 6 månader skall tillämpas.


Preparat: Antisedan vet. Orion Animal Health; Alzane vet N-vet; Atipam vet. Novartis Animal Health, Revertor vet Scanvet, injektionsvätska, lösning 5 mg/ml.

Indikationer:

  • Till hund och katt som antidot mot medetomidin och dexmedetomidin. Dosering: se läkemedelsbeskrivningarna i Fass Vet.

  • Till häst som antidot mot detomidin. Dosering: 6-10 gånger detomidindosen räknat i µg/kg i.v. (doseringen av detomidin framgår av läkemedelsbeskrivningarna i Fass Vet.).

  • Till häst som antidot mot romifidin. Dosering: 1,25 gånger romifidindosen räknat i mg/kg i.m. (doseringen av romifidin framgår av läkemedelsbeskrivningarna i Fass Vet.). Om effekten är otillräcklig efter 10 minuter kan behandlingen upprepas med halva initialdosen.

  • Till hund och katt som antidot mot xylazin. Dosering: 0,1-0,2 mg/kg i.v., i.m. eller s.c.

  • Till häst som antidot mot xylazin. Dosering: 0,15 mg/kg i.v.

Atropin - antidoter mot kolinesterashämmare

Atropin är antidot vid förgiftningar med reversibla och irreversibla kolinesterashämmare. De reversibla kolinesterashämmarna är karbamater, medan de irreversibla kolinesterashämmarna är organiska fosforföreningar. Hämningen av kolinesteras leder till ansamling av acetylkolin på de platser där denna är neurotransmittor (nerv-muskeländplattorna i skelettmuskulatur /nikotinreceptorer/, autonoma ganglier /nikotinreceptorer/, parasympatiska nervsystemets postganglionära receptorer /muskarinreceptorer/, och centrala nervsystemet /muskarinreceptorer/).


Atropin motverkar effekterna av acetylkolin vid muskarinreceptorerna i parasympatiska nervsystemet och i centrala nervsystemet genom att kompetitivt blockera acetylkolinbindningen till receptorerna. Atropindosen bör därför anpassas till förgiftningens svårighetsgrad.

Preparat: Atropin Mylan, injektionsvätska 0,5 mg/ml (humanpreparat). Atropin injektionsvätska 10 mg/ml (ex tempore-beredning).

Dosering: Alla djurslag 0,1-1 mg/kg kroppsvikt, varav 1/4 i.v. och resten i.m. eller s.c. Upprepad behandling kan vara nödvändig (1-4 timmars intervall). Observera att atropindosen i möjligaste mån bör anpassas efter förgiftningens svårighetsgrad. Detta kan ske genom att man initialt ger en låg dos och sedan titrerar fram en lämplig slutlig dosering. Atropin finns upptaget i bilaga II i MRL-förordningen. Atropin har dock ingen fastställd karenstid. För livsmedelsproducerande djur är därför karenstiden vid slakt 28 dygn och för mjölk 7 dygn (LIVSFS 2009:3, §4).

Deferoxamin - antidot vid järnförgiftning

Deferoxamin är en kelerande substans som används för att behandla järnförgiftningar. Hos husdjur förekommer järnförgiftning främst hos hund vid accidentell förgiftning av humana järnpreparat, som finns som tabletter eller kapslar med tvåvärt (Fe2+) eller trevärt (Fe 3+) järn. Behandlingen är dels symtomatisk syftande till att återställa cirkulation, hypoglykemi och syra-bas- och elektrolytrubbningar, dels specifik med tillförsel av antidoten deferoxamin.


Preparat: Desferal Novartis, pulver till injektions-/infusionsvätska, lösning, ampuller 500 mg (humanpreparat).

Dosering: 40 mg/kg som droppinfusion under 4 timmar till hund. Behandlingen kan upprepas efter ett intervall på 4-6 timmar. För snabb tillförsel av deferoxamin kan ge hjärtrubbningar och hypotension.

Vid parenteral järnbehandling av husdjur används Fe3+, som ges i form av ett komplex mellan järn-III-hydroxid och dextran eller liknande polysackarider. Oavsiktlig överdos kan kräva keleringsterapi med deferoxamin, så som beskrivits ovan. Avsaknad av MRL-värde innebär dock att deferoxamin inte kan användas till livsmedelsproducerande djur.

Etanol och 4-metylpyrazol - antidoter vid etylenglykolförgiftning

Etylenglykolförgiftning förekommer hos hundar och katter, som gärna slickar i sig vätskan p.g.a dess söta smak. Etylenglykol metaboliseras under inverkan av alkoholdehydrogenas och aldehyddehydrogenas till bl.a. glykolsyra och slutmetaboliten oxalsyra. Vid förgiftning ses en metabolisk acidos där glykolsyra är huvudorsaken. Oxalsyran bildar tillsammans med kalcium kalciumoxalat, vilket fälls ut och ger nekroser i proximala tubuli i njuren. Som antidoter används etanol eller 4-metylpyrazol (det generiska namnet är fomepizol). Etanol har en högre affinitet för alkoholdehydrogenas än vad etylenglykol har. 4-Metylpyrazol är en kompetitiv hämmare av detta enzym. Behandling med någon av dessa substanser innebär att bildningen av de toxiska etylenglykolmetaboliterna förhindras. Det anges att 4-metylpyrazol inte är effektivt hos katter.

Etanol-preparat: Glukos-etanol APL, infusionsvätska 50 mg/ml (5% glukos) + 100 mg/ml (10% etanol) (APL, lager-ex tempore).

Dosering: För effektiv verkan bör blodkoncentrationen av etanol hållas på 1‰ i 2 till 3 dygn. För att uppnå detta bör 10 ml/kg ges av infusionsvätskan var 4-8 timme under minst 2 dygn. Till hund och katt. Risk finns för komplikationer p.g.a. etanolens CNS-påverkan. För att undvika hjärnödem behöver även elektrolyter ges i tillräcklig utsträckning.

4-Metylpyrazol-preparat: Fomepizole EUSA Pharma, Swedish Orphan Biovitrum, koncentrat till infusionsvätska, lösning 5 mg/ml (5×20 ml).

Dosering: Initialt ges 15 mg/kg. Därefter 10 mg/kg efter 12, 24 och 36 timmar samt eventuellt även efter 48 och 60 timmar. Administreringen sker genom långsam intravenös infusion under 30-45 minuter. Den avsedda dosen löses i 100-250 ml fys. NaCl eller i 5% glukos injektionslösning. Endast till hund.

Flumazenil - läkemedel som motverkar effekterna av bensodiazepiner

Flumazenil är en bensodiazepinantagonist, som kompetitivt blockerar bensodiazepinreceptorer i CNS. Den används för att motverka terapeutiska effekter eller överdoseffekter av bensodiazepiner. Dessa substanser, som inom humanmedicinen används som antiepileptika, lugnande medel och sömnmedel, har en låg akuttoxicitet. Förgiftningar finns dock rapporterade hos hundar som ätit av ägarens medicin. Vid överdosering kan kräkning provoceras (om djurets medvetande inte är alltför nedsatt) följt av symptomatisk behandling. Man kan även ge den specifika antidoten flumazenil.

Preparat: Lanexat Cheplapharm, injektionsvätska, lösning 0,1 mg/ml (humanpreparat).

Dosering: 0,1-0,2 mg/kg i.v., i.m. eller s.c. till hund och katt. Erfarenheterna av användningen av flumazenil till djur är begränsad.

Hydroxokobalamin - antidot vid cyanidförgiftning

Cyanidförgiftning förekommer ibland både hos människor och husdjur. Cyanid i form av salter (t.ex. KCN och NaCN), som används som industrikemikalier, och cyanväte (HCN), som kan bildas i samband med bränder, kan utgöra källor för human exponering. Hos husdjur kan exponering ske vid förtäring av växter som innehåller s.k. cyanogena glykosider, d.v.s. cyanid bundet till sockermolekyler. Då de cyanogena glykosiderna når det sura maginnehållet frisätts cyanid. Cyanid kan även frisättas enzymatisk under inverkan av β-glykosidaser. Cyanogena glykosider finns i störst mängd i bittermandel och i stenfruktkärnor (körsbär, plommon), men många andra växter (t.ex. ärtväxter och lin) kan innehålla avsevärde halter. Cyanid finns normalt i kroppen som en del i vitamin B12 (cyanokobalamin), som bl.a. behövs för normal DNA-syntes.

Cyanid är toxiskt genom att det blockerar enzymer i andningskedjan (där det binder till Fe3+), vilket gör att utnyttjandet av syre i vävnaderna förhindras. En letal dos cyanid är för de flesta djurslag 2-4 mg/kg kroppsvikt. En bittermandel kan innehålla upp till 3 mg cyanid. Symptom vid akut förgiftning är svaghet, illamående, kräkningar och medvetslöshet. Vid akut cyanidförgiftning ges som antidot hydroxokobalamin, d.v.s. cyanokobalamin där cyanidgruppen (CN-) har bytts ut mot en hydroxylgrupp (OH-). Hydroxokobalamin har en mycket hög affinitet för cyanid och är dessutom relativt atoxiskt.

Preparat: Cyanokit infusionssubstans 5 g (2×1×5 g) Swedish Orphan Biovitrum (humant licenspreparat).

Dosering: 70 mg/kg kroppsvikt. Cyanokit infusionssubstans 5 g löses i fys. NaCl och ges som infusion under ca 30 minuter. Vid kvarstående symptom upprepas dosen en eller två gånger. Till hund och katt.

Naloxon - läkemedel som motverkar effekterna av opioidanalgetika

Naloxon är en opioidantagonist som inte har någon egen analgetisk effekt. Naloxon hämmar kompetitivt opioidreceptorerna (framförallt μ-receptorerna) och blockerar därigenom både de positiva effekterna och negativa effekterna av opioiderna. Substansen används framför allt för att motverka den andningsdepression och de CNS-effekter (sedation/excitation) som är förknippade med högdostillförsel av opioider. De kräkningar som opioidanalgetika kan framkalla motverkas även. Naloxon har dock ingen effekt mot den emetiska effekten av apomorfin. Exempel på opioider där naloxon kan användas som antidot är butorfanol, metadon, petidin, fentanyl och buprenorfin. Enligt "hästlistan" (EU-kommissionens förordning EG nr 1950/2006) får naloxon ges till häst med iakttagande av att en karenstid på 6 månader skall tillämpas.

Preparat: Naloxon B. Braun, Naloxon Hamela, Nexodal; injektionsvätska 0,4 mg/ml (humanpreparat).

Dosering: Hund och katt: 0,05-0,1 mg/kg i.v., i.m. eller s.c. Häst: 0,01-0,02 mg/kg i.v. En del opioidanalgetika har en längre duration än naloxon och behandlingen kan därför behöva upprepas.

Natriumkalciumedetat och dimerkaptobärnstenssyra - antidoter vid blyförgiftning och förgiftningar med andra tungmetaller

Blyförgiftning är vanlig hos nöt, genom att djuren gärna slickar på bortslängda bilbatterier eller på trä som målats med blyhaltig färg. Blyförgiftning förekommer även hos hundar och katter, som kan få i sig bly via nedsvalda blyföremål (t.ex. gardintyngder). Metallen löses sedan ut under inverkan av det sura maginnehållet. Som antidot vid blyförgiftning finns kelerande (metallbindande) ämnen. Sådana ämnen kan även användas vid förgiftningar med andra tungmetaller, såsom koppar, zink, arsenik, kadmium, kobolt, guld och oorganiskt kvicksilver. Behandlings­krävande akuta förgiftningar med andra metaller än bly förekommer dock sällan. Hos nöt behandlas blyförgiftning med natriumkalciumedetat (Na2CaEDTA), som ges subkutant.

Natriumkalciumedetat kan även användas till hund och katt, men ett alternativ här är dimerkaptobärnstenssyra (2,3-dimercaptosuccinic acid; DMSA), som ges per os.

Natriumkalciumedetat-preparat: Natriumkalciumedetat APL, injektionsvätska 100 mg/ml (d.v.s. 10-procentig lösning) (10×10 ml, APL). En speciell beredning av natriumkalciumedetat i form av en 10%-ig injektionslösning i flaskor à 750 ml kan beställas från apoteket C.W. Scheele, Stockholm.

Dosering:

Nöt: 75 mg/kg kroppsvikt (d.v.s. 75 ml/100 kg kroppsvikt) och dag s.c. i 3-4 dagar. Dagsdosen delas upp i 2 givor och kan med fördel ges på flera injektionsställen för att undvika lokala reaktioner. Natriumkalciumedetat finns upptaget i bilaga II i MRL-förordningen. Substansen har dock ingen fastställd karenstid. För nötkreatur är därför karenstiden vid slakt 28 dygn och för mjölk 7 dygn (LIVSFS 2009:3, §4).

Hund och katt: Späd den 10-procentiga lösningen (100 mg/ml) till 1% (10 mg/ml) i fys. NaCl eller 5% glukos injektionslösning. Ge 50 mg/kg (d.v.s. 5 ml/kg) per dag s.c. i 3-5 dagar. Dagsdosen delas upp i 2 givor. Före behandlingen ska ev. nedsvalda blyföremål som är kvar i ventrikeln avlägsnas.

Dimerkaptobärnstenssyra-preparat: Succicaptal, kapsel, mjuk 200 mg (humant licenspreparat).

Dosering: 10 mg/kg kroppsvikt peroralt var 8:e timme i 5-10 dagar. Till hund och katt.


Vitamin K1 - antidot mot rodenticider med antikoagulationseffekt

Vitamin K1 (fytomenadion) används som antidot vid förgiftningar med rodenticider med antikoagulationseffekt, vilka är de i särklass mest använda rodenticiderna. Förutom de äldre typerna av substanser inom denna grupp (t.ex. warfarin och kumatetralyl) finns även nya varianter, de s.k. superwarfarinerna (t.ex. brodifakum, bromadiolon, difenakum och flokumafen) med mycket mer långvarig effekt. Dessa substanser hämmar kompetitivt enzymet vitamin K1-epoxid-reduktas, vilket leder till en minskad bildning av reducerat vitamin K1, som i sin tur är nödvändigt för aktivering av vissa blodkoagulationsfaktorer (faktor II /protrombin/, VII, IX och X). Från den 1 januari 2015 får användning av rodenticider mot råttor endast göras av yrkesmässiga användare (gäller superwarfarinerna). Användning av kumatetralyl mot möss får även i fortsättningen göras av allmänheten.

Förgiftningar förekommer främst hos hund och katt, men även hos andra djurslag.

Preparat: Konakion Novum Roche, injektionsvätska, lösning 10 mg/ml; Konakion Roche, tuggtabletter 10 mg.

Dosering, alla djurslag: 1-5 mg/kg i.v. eller s.c. På grund av risk för anafylaxi ska i.v.-injektion ges mycket långsamt. Behandlingen upprepas 3-6 gånger per dag vid behov. Vid förgiftning med superwarfariner kan behandling vara aktuell upp till en månad eller längre. Till hund och katt kan oral tillförsel av tabletter komma ifråga efter de 2-3 första behandlingarna. För kontroll av koagulationsstatus under behandlingen undersöks protrombintiden. Vitamin K1 finns upptaget i bilaga II i MRL-förordningen. Bestämmelserna i LIVSFS 2009:3 medger att vitamin K1 får ges till livsmedelsproducerande djur utan att karenstider behöver iakttas.

Litteratur

Bailey, E.M. & Gardland, T.: Toxicological emergencies, In: Murtaugh, R.J, & Kaplan, P.M. (eds.) Veterinary Emergency and Critical Medicine, Moseby Year Book, 1992, 427-452.

Campbell, A. & Chapman, M.: Handbook of Poisoning in Dogs and Cats, Blackwell Science Ltd, 2000.

Dorman, D. (ed.): Toxicoses in Dogs and Cats, Part 1, Veterinary Medicine 1997, February, 139-181; Part 2, Veterinary Medicine 1997, March, 259-282.

Hackett, T.: Emergency approach to intoxications, Clin. Techniques Small Anim. Pract., 2000, 15, 82-87.

Murphy, M.J. (consulting ed.): Toxicological Disorders. In: Kirk's Current Veterinary Therapy, XIII, Small Animal Practice, W.B. Saunders Company, 2000, 205-242.

Personne, M.: Akuta förgiftningar – Initial bedömning och behandling. Läkemedelsboken 2018.

Plumb, D.C.: Veterinary Drug Handbook, 7th Edition, Iowa State University Press, 2011.


Texten reviderades senast: 2020-05-18


Publiceringsdatum: 2021-01-15