Cookies

Den här webbplatsen använder så kallade cookies. Cookies är små textfiler som lagras i din dator och sparar information om olika val som du gjort på en webbsida – t ex språk, version och statistik – för att du inte ska behöva göra dessa val en gång till. Tekniken är etablerad sedan många år tillbaka och används idag på väldigt många webbplatser på Internet.

Du kan när som helst ändra cookieinställningarna för denna webbplats.

FASS logotyp

Läkemedel och hälsa

Olika läkemedelsformer

För detta avsnitt ansvarar LIF

Ett ämne som botar, lindrar eller förebygger en sjukdom kan som regel inte användas som det är. Ämnet måste framför allt ges i en form som gör att det kan komma till den del av kroppen där det ska verka. Det bör dessutom vara lätt att dosera och lätt att använda.



Ett läkemedel består som regel inte bara av ett eller flera verksamma ämnen utan också av olika tillsatser.

En kortisonsalva består inte bara av kortison utan också av t.ex. vaselin, paraffin och konserveringsmedel. I en tablett ingår till exempel talk, stärkelse och bindemedel förutom det verksamma ämnet.


Det finns flera olika läkemedelsformer

Tablett, salva och nässpray är exempel på olika läkemedelsformer.


Alla läkemedel har sina typiska egenskaper och användningssätt. Detta avsnitt tar upp de vanligare läkemedelsformerna, indelade i följande grupper:

  • fasta och flytande läkemedel som tas genom munnen (orala läkemedel)

  • läkemedel som ges i näsa, ögon och öron

  • läkemedel som ges till lungorna

  • läkemedel som ges genom huden

  • läkemedel för utvärtes bruk

  • läkemedel som ges i ändtarmen

  • läkemedel som ges i slidan och i livmoderhalsen

  • läkemedel som sprutas in

  • läkemedel som opereras in under huden


Fasta orala läkemedel

Läkemedel som tillförs kroppen genom munnen kallas för orala läkemedel.


Tabletter är den vanligaste läkemedelsformen. Det enklaste sättet att ta ett läkemedel är ofta att svälja en tablett. Tabletter är vanligen runda eller ovala. Vissa är försedda med skåra som gör dem delbara.


De kan också vara överdragna med socker eller något annat ämne som skyddar mot luft, fuktighet och ljus eller obehaglig smak. Tabletter som är överdragna med ett sådant skyddande hölje kallas dragerade.


I tabletter ingår, förutom verksamt ämne, olika tillsatser eller hjälpämnen. De behövs för att ge tabletten lämplig storlek och form, för att få tabletten att lösas upp efter lämplig tid i mage eller tarm, eller för att tillföra andra egenskaper.

Exempel på sådana ämnen är fyllnadsmedel för att ge tabletten rätt storlek, färgämne för att underlätta identifiering, smakämnen som gör tabletten lätt att ta, sprängmedel som underlättar att tabletten faller isär i magen, bindemedel för att ge tillräcklig hållfasthet.



Drick vatten!

Ta alltid tabletter och kapslar tillsammans med minst ett halvt glas vatten eller någon annan vätska. Drick gärna lite, innan du tar tabletten eller kapseln så att den glider ner lättare. Stå eller sitt upp när du tar läkemedel.



Brustabletter

Brustabletter ska lösas i ett glas vatten innan de tas. Detta innebär vanligtvis att man får en snabbare effekt. Denna typ av tablett kan vara ett alternativ, om du har svårt att svälja vanliga tabletter.

Brustabletter innehåller en del salt, vilket innebär att om du står på saltfattig kost eller har högt blodtryck bör du vara försiktig med brustabletter.

Är du osäker, ta kontakt med din läkare.


Bild på brustablett i ett vattenglas.

Depottabletter

Depottabletter är långtidsverkande tabletter. De kan ha effekt upp till 24 timmar eller ännu längre tid. Tabletterna görs på olika sätt. Ett av sätten innebär att läkemedlet är inlagt i ett ”plastskelett”.

Allt eftersom tiden går lämnar ”plastskelettet” ifrån sig läkemedel ut i tarmen.

En av fördelarna med detta är att effekten blir jämnare och att biverkningarna kan bli färre än när man tar det verksamma ämnet som vanliga tabletter. Det händer att ”plastskelettet ” kommer ut helt med avföringen, men det är då tomt på läkemedel.

De flesta depottabletter ska sväljas hela och får oftast inte tuggas eller krossas. En del depottabletter kan dock delas.

Enterotabletter

Vissa läkemedel verkar retande på magsäcken eller ska utöva sin effekt lokalt i tarmen. Enterotabletter (av latinets enter, ”tarm”) har ett täckande hölje som motstår den sura magsaften i magsäcken så att tabletten släpper ifrån sig sitt verksamma ämne först i tarmen. Enterotabletter ska sväljas hela.

Sublinguala resoribletter

En sublingual (av latinets sub, ”under” och lingua, ”tunga”) resoriblett är en tablett som placeras under tungan, där den löses i saliven och tas upp i kroppen via slemhinnans blodkärl.


Det är viktigt att tabletten löses upp under tungan och inte sväljes och att man inte heller sväljer ner saliven. Av hållbarhetsskäl är det dessutom viktigt, att tabletterna förvaras i originalförpackningen med väl tillslutet lock.


En annan tablett som ska lösas upp i munnen är så kallade buckaltabletter, som placeras under överläppen. De vanligaste läkemedlen i denna grupp är mot kärlkramp.

Solubletter

Solubletter är tabletter som ska lösas i lite vatten, lösningen användes sedan utvärtes eller i munnen.

Sugtabletter

Sugtabletter ska smälta i munnen. De har ofta sin effekt lokalt i mun och svalg. Men det finns även sugtabletter som har effekt i kroppen, till exempel nikotinsugtabletter.

Tuggtabletter

Vissa tuggtabletter ska tuggas sönder för att verka lokalt i munnen och sedan spottas ut. Detta gäller till exempel medel mot infektioner i munnen.

Det finns även tuggtabletter som tuggas sönder och sväljes ner. Exempel på sådana tuggtabletter är medel som neutraliserar magsyror och som används mot magbesvär.

Medicinskt tuggummi

Medicinska tuggummin ska tuggas men inte sväljas ner. De verkar lokalt i munnen eller blandas med saliv och tas upp i kroppen.

Nikotintuggummi är ett av de vanligaste medlen i denna grupp. Det är viktigt att tänka på hur man tuggar så att man inte tuggar ut allt nikotin på en gång. Var noga med att följa bruksanvisningen.

Kapslar

Kapslar innehåller läkemedel i fast eller flytande form. Kapselhöljet består oftast av gelatin. Kapslar ska sväljas hela, med minst ett halvt glas vatten. Fukta mun och svalg med lite vätska innan kapseln sväljes. Det finns annars en risk att kapseln kan fastna på vägen ner genom strupen.

Det finns olika typer av kapslar. Sådana som kan tuggas sönder och sådana som kan delas men inte får tuggas eller krossas. Depotkapslar och enterokapslar har samma egenskaper som motsvarande tabletter.

Läs på bruksanvisningen vad som gäller.


Flytande orala läkemedel

Flytande läkemedel som tas genom munnen kallas orala vätskor. Det finns två olika läkemedelsberedningar: orala vätskor och orala droppar.


Orala vätskor kan även indelas i lösningar, suspensioner och emulsioner. Lösningar är i regel vattenlösningar men kan ibland ha en mindre mängd alkohol tillsatt. Suspensioner innehåller läkemedel i finfördelad form i vätska. Emulsioner innehåller både vatten och olja.


Orala vätskor är vanligen sötade och smaksatta. Sötningsmedel kan vara sorbitol, aspartam eller sackarinnatrium.


Vissa orala vätskor har en kort hållbarhet och bereds därför på apotek vid försäljningstillfället. Exempel på sådana är orala suspensioner som användes mot infektion.


Var noga med att kontrollera om den orala vätskan ska skakas om innan den används. Skakar du inte om flaskan, kan vätskan skikta sig och du kan få för låg dos i början av behandlingen och alldeles för hög dos av läkemedlet i slutet.


Många orala vätskor fungerar bra till små barn, som kan ha svårt att svälja tabletter.


Orala vätskor är i regel dyrare än tabletter.

Bild på olika doseringsmått.

För att få i sig rätt dos oral vätska är det viktigt att använda doseringsmått. I läkemedelsförpackningen kan det finnas dosmått, annars har apoteket tre olika typer: doseringsspruta, dosbägare och dosstrut.


Droppar

Orala droppar är en oral vätska som intas i droppform. Det är viktigt att använda den droppanordning som finns med i förpackningen, annars finns det risk för att man får i sig för mycket eller för lite läkemedel. Orala droppar kan oftast blandas med olika drycker.

Pulver och granulat

Orala pulver är små korn som ska lösas i vatten. Orala pulver kan användas både mot diarré och förstoppning. Vid förstoppning är det viktigt att dricka rejält med vatten eller annan vätska. Vid diarré behöver man inte dricka lika mycket.


Orala granulat är som pulver men med lite större, jämntjocka korn. Eventuellt kan man strö dem över mat, till exempel filmjölk. Det som gäller för pulver gäller även för granulat.

Dospulver och dosgranulat

Dospulver och dosgranulat är korn färdigpackade i små påsar. Oftast är en påse lika med en dos.

Depotgranulat

Depotgranulat är korn som ska verka över en längre tid. Även depotgranulat ska tas med rikliga mängder vätska.

Enterogranulat

Enterogranulat är korn som inte ska lösas upp i magsäcken utan först i tarmen. Därför har man skyddat dem med ett ”hölje” som inte förstörs i magsäckens sura miljö.


Drick alltid vatten!

Bild på vattenglas.

Drick minst ytterligare ett glas vatten utöver, det glas vatten i vilket du har löst upp pulvret eller granulatet. Drick också minst ett glas vatten efter att du ätit granulat som du strött över till exempel filmjölk.



Andra orala medel

Gurgelvatten används för sköljning av munnen eller svalget och kan antingen vara färdigberett eller koncentrerat. Är gurgelvattnet koncentrerat måste det spädas före användning.

Några gurgelvatten eller lösningar för munsköljning ska spottas ut efter användning. Men det finns även gurgelvatten som efter gurgling spottas ut, för att sedan följas av ytterligare en dos som sväljs. Läs anvisningarna noga.


Munsalva är avsedd att appliceras inne i munnen på munslemhinnan eller runt munnen. Eftersom slemhinnan är fuktig krävs speciella egenskaper för att salvan ska fästa på den.


Dentaltråd är en tråd impregnerad med läkemedel.


Läkemedel som ges i näsa, ögon och öron

Nasala läkemedel är läkemedel som man tar genom näsan. De ges som droppar, spray eller pulver i näsborrarna, antingen för att ge effekt där eller för att påverka kroppen.


Näsdroppar tar man med pipett (dropprör) eller genom sprayning, till exempel med dospump. Snyt ur näsan innan läkemedlet tas. Tar du dropparna med pipett, ska huvudet böjas bakåt. Tar du dem som spray ska huvudet hållas upprätt. Första gången en sprayflaska används eller när den inte använts på ett tag är det bra att först spraya ett par gånger i luften tills duschstrålen blir jämn.


Bild på nässpray.


Efter det att näsdropparna kommit in i näsan, ska du sniffa in luft lätt ett par gånger.


När du ska ge näsdroppar till små barn, torkar du först försiktigt rent längst fram i barnets näsborrar. Låt barnet ligga på rygg med huvudet bakåtböjt exempelvis över en sängkant. När du gett rätt antal droppar i näsborrarna, vänder du barnets huvud försiktigt några gånger åt höger och vänster. Dropparna sprids då över slemhinnan.


Näsdroppar finns på flaska och som endospipetter. Näsdroppar på flaska innehåller konserveringsmedel medan endospipetter är fria från konserveringsmedel. Spray i flaska kan fås med eller utan konserveringsmedel.


Nasalpulver

Nasalpulver är läkemedel i pulverform som puffas eller andas in i näsan. Inblåsningen görs med en insufflator och inandningen med hjälp av en turbuhaler. Med båda följer utförliga bruksanvisningar.

Ögondroppar

Ögondroppar är alltid sterila när de lämnas ut från apotek. En öppnad ögondroppsflaska bör inte användas under längre tid än en månad, eftersom risken med bakterier i flaskan kan öka med tiden och användning.

Anteckna på flaskan den dag den öppnas!


Bild som visar hur droppstöd används.

Som hjälpmedel för att droppa kan man få ett så kallat droppstöd på apoteket – utan kostnad.


Använd ögondroppar så här:

  • tvätta händerna

  • ligg på rygg eller luta huvudet bakåt

  • dra ner undre ögonlocket och titta uppåt

  • håll ögondroppsflaskan eller pipetten tätt intill ögat utan att vidröra ögat

  • tryck på flaskan eller slå med lätt finger på botten av flaskan för att få ut så många droppar som ordinerats

  • blunda därefter en stund så att dropparna sprids över ögat.

Använder du olika sorters ögondroppar ska du ta dem med några minuters mellanrum. Ögat rymmer inte flera droppar samtidigt.


En del ögondroppar ska förvaras svalt (se förpackningen). Den flaska som används bör emellertid stå i rumstemperatur. Då irriterar dropparna ögonen mindre, än om de är kalla.


Ögondroppar finns också i engångsförpackningar och är då utan konserveringsmedel. Kasta alltid förpackningen efter varje doseringstillfälle även om det finns droppar kvar i behållaren.

Observera att kontaktlinser i många fall kan missfärgas av ögondroppar som innehåller konserveringsmedel.

Ögonlameller

Ögonlameller är fasta eller halvfasta inlägg som placeras under ögonlocket. De innehåller ämnen som långsamt avges till ögat.

Ögonsalva

Ögonsalvor är liksom ögondroppar alltid sterila när de lämnas ut från apotek. En öppnad förpackning med ögonsalva bör inte användas under längre tid än en månad; därefter kan antalet bakterier som kommit in i förpackningen vara så stort att salvan är olämplig att använda.

Anteckna på förpackningen den dag den öppnas!


Ögonsalvor förekommer också i engångspipetter. De ska kastas efter varje doseringstillfälle även om det finns salva kvar i behållaren. Ögonsalva i engångspipetter innehåller inte konserveringsmedel.


Ögonsalvor anbringas innanför nedre ögonlocket. Gör så här:

  • tvätta händerna

  • dra det nedre ögonlocket utåt – nedåt

  • tryck försiktigt ut en risgrynsstor klick, utan att röra vid ögat eller ögonfransarna

  • blunda och blinka därefter så att salvan sprider sig över ögat.

Ögonsköljvätska

Ögonsköljvätska, eller ögonvatten, är lösningar som används för att badda eller skölja ögonen. Ögonsköljvätska bör inte sparas mer än någon månad efter det flaskan öppnats, eftersom antalet bakterier i flaskan därefter kan göra ögonsköljvätskan olämplig att använda.

Örondroppar och öronsalva

Både örondroppar och öronsalva är sterila när de lämnas ut från apotek. En öppnad örondroppsförpackning bör inte användas under längre tid än en månad; därefter kan antalet bakterier som kommit in i förpackningen vara så stort att lösningen är olämplig att använda.

Anteckna på förpackningen den dag den öppnas! En tub med öronsalva bör kasseras när behandlingen är avslutad.


Bild på örondroppar.

Sitt med lutat huvud eller ligg när du droppar in örondroppar. Dra ytterörat bakåt så blir det bättre öppning för dropparna. Behåll huvudets lutande ställning några minuter efter indroppningen. Stick inte in pipett eller flaskspets i hörselgången.


Öronsalva stryks lämpligen i hörselgången med hjälp av bomullspinne. Stick inte in denna för långt.


Läkemedel som ges till lungorna


Det finns två former för läkemedel som ges via andningsluften; inhalationsvätskor och finfördelat inhalationspulver. Inhalation innebär att läkemedlet ska inandas. Samtidigt som dosen utlöses eller sprayas in i munnen, ska man därför göra en djup inandning. Läkemedlet kommer då ner i lungorna, där det har sin verkan. Effekten kommer i regel snabbt. Läkemedel i inhalationsform finns framför allt mot astma.


Inhalationsvätskor i behållare med övertryck kallas också inhalationssprayer. En del sprayer innehåller freoner som drivgas. Ett branschgemensamt arbete pågår för att byta ut drivgasen till gaser som inte bryter ner ozonskiktet och som har mindre klimatpåverkan.


Många hjälpmedel finns

Det finns en mängd olika hjälpmedel för att underlätta inhalation.

Inhalationsvätska kan inandas med hjälp av en särskild apparat (nebulisator), som finfördelar vätskan. Inhalationspulver förekommer som kapslar eller dosskivor. Även inandning av pulver fordrar särskilda hjälpmedel. Läkare och apotekspersonal ger råd om dessa hjälpmedel.

Bild på barn som får hjälp att använda inhalator.

Det är viktigt att inhalera rätt för att få avsedd effekt. Följ därför noga instruktionen i förpackningen. När det gäller kortisonpreparat för inhalation är det viktigt att skölja munnen efter varje användning. Kvarblivet kortison kan befrämja växt av svamp i munnen.

En del inhalationsmedel innehåller relativt stora mängder laktos (mjölksocker) som innebär ökad kariesrisk. Borsta tänderna eller skölj munnen efter varje intag.



Pulvren är fuktkänsliga, andas därför inte ut genom inhalatorn, och förvara den inte på fuktiga ställen, till exempel i badrummet.


Läkemedel som ges genom huden

Depotplåster är plåster som innehåller ett eller flera verksamma ämnen. När ett depotplåster har fästs på huden, avger det sitt innehåll, exempelvis ett hormon, i jämn takt under en viss tid. Ibland kan den verksamma tiden vara 24 timmar, ibland ännu längre. Läkemedlet tränger igenom huden och tas upp av blodet.


Innan plåstret sätts fast på huden ska en skyddsplast tas bort. Värm gärna plåstret i handen, då fäster det bättre. Fäst plåstret enligt bruksanvisning på ett ställe på huden som är torrt och ej hårigt. Risken för irritation av huden minskar om du sätter plåstret på olika ställen varje gång du byter det. Det bör gå ungefär en vecka innan samma ställe används igen.


Även använda depotplåster innehåller läkemedelsrester. Återlämna därför överblivna plåster, både använda och oanvända, till apoteket.


Gel

Gel är medel som har gelékonsistens och som masseras in på ett hudområde. Läkemedlet tränger via gelen genom huden.


Läkemedel för utvärtes bruk

Kutana läkemedel appliceras på huden. Avsikten är i regel att åstadkomma lokal effekt. Vanliga beredningsformer för kutana läkemedel är kutan vätska, gel, kräm, salva, kutan pasta, kutana stift, puder samt shampo.


Kutan lösning

Kutan lösning (kallades tidigare liniment) är flytande läkemedel som används på huden. Kutan lösning kan sprayas från övertrycksbehållare och kallas då hudspray eller skum. Vid sprayning riktas sprayduschen rakt mot den yta som ska behandlas.

Puder

Puder är pulver som strös på hud, slemhinnor eller sår. De kallas också ströpuder eller ströpulver. Puder som sprayas från en övertrycksbehållare kallas aerosolpuder.

Sprayer får aldrig användas i närheten av öppen eld. Vid sprayning ska sprayduschen riktas rakt mot den yta som ska behandlas.

Salvor, krämer och pastor

Salvor, krämer och pastor skiljer sig åt genom sin konsistens och sitt användningsområde.

Pastor är relativt fasta, salvor är huvudsakligen feta, och krämer är lösa (innehåller alltid vatten) och ofta lätta att tvätta av. Det finns också fet kräm. Det är en kräm med mycket fett och lite vatten.


Typ av hudåkomma, vilken del av kroppen som behandlas, vilken effekt och varaktighet som önskas, natt- eller dagbruk avgör om man använder salva, kräm eller pasta. En fet salva kan förhindra avdunstning från huden, medan en kräm släpper igenom hudens fuktighet.


Normalt ska en salva eller kräm strykas på tunt.


Ibland ska en salva täckas med ocklusionsförband. Det innebär att den täcks över för att det aktiva ämnet bättre ska tränga in i huden.

Övriga läkemedelsformer

Geler ger i en del fall bättre möjligheter för ett ämne att tränga in i eller genom huden än till exempel salvor och krämer.


Salvkompresser, våtkompresser och zinklimbinda är kompresser eller bindor impregnerade med ett verksamt ämne.


Schampon i flytande form används för att behandla åkommor i hårbotten. De masseras in, får verka den tid som anges på förpackningen och sköljs sedan bort. Det finns schampon mot till exempel mjäll och huvudlöss. För god effekt är det viktigt att noga följa förpackningens anvisningar.


Stift av typen cerat är läkemedel i fast form som används lokalt på huden.


Medicinskt nagellack används för behandling av nagelsvamp.



Kutis eller derma

Kutis eller cutis är latin och betyder hud. Derma är grekiska för hud, kroppens yttre beklädnad. Den består av tre lager. Ytterst finns överhuden eller epidermis, under den finns läderhuden eller korium, och innerst finns underhuden eller subkutis.



Läkemedel som ges i ändtarmen

Läkemedel som ska införas i ändtarmen finns som salva, stolpiller och rektalvätska (rektalis, ”som hör till eller avser ändtarmen”).


Rektalvätska

Rektalvätska (kallades tidigare klysma och lavemangvätska) är vätska i en behållare som töms i ändtarmen. Förr gavs lavemang för att åstadkomma tarmtömning och då i vätskemängder på cirka en liter till en vuxen person. De rektalvätskor för lavemang som idag finns färdiga på apotek består av mindre mängder. I några fall rör det sig bara om några milliliter, så kallade mikrolavemang.


Rektalvätskor används också som alternativ till stolpiller för att ge läkemedel genom ändtarmsöppningen.


När du tar en rektalvätska ska du ligga på sidan med böjda ben. När vätskan har sprutats in i ändtarmen ska du fortsätta att hålla behållaren hoptryckt medan spetsen dras ut, annars kan vätskan sugas tillbaka i behållaren.

När du ger mikrolavemang till barn yngre än tre år, ska du bara föra in halva spetsen in i ändtarmsöppningen.

Rektalsalva

En rektalsalva används utanför eller innanför ändtarmsöppningen. När salvan ska tas innanför ändtarmsöppningen använder man en lång tubspets, som medföljer förpackningen och som skruvas på salvtuben. Det går lättare att föra in tubspetsen om man sitter på huk eller ligger på sidan med böjda ben. Smörj först in tubspetsen med lite salva.

Bild på rektal administrering.

Stolpiller

Stolpiller, eller suppositorier, är avsedda att införas i ändtarmen. Det verksamma ämnet är vanligen blandat med fett eller vax, som smälter i ändtarmen. Där tas antingen ämnet upp i blodet eller verkar på plats (till exempel vid hemorrojder).


Stolpiller kan vara ett alternativ när det är svårt att ta medel genom munnen, till exempel vid illamående och kräkning.


Man bör gå på toaletten och försöka tömma tarmen innan stolpillret förs in. Det är lättare att föra in ett stolpiller om det först fuktas lätt i ljummet vatten. Det går lättast att ta stolpiller om du ligger på sidan med böjda ben eller sitter på huk.


Läkemedel som ges i slidan och i livmoderhalsen

Vaginala läkemedel ska införas i slidan (vagina) och används ofta vid svamp- och bakterieinfektioner eller som hormontillskott. Dessa läkemedel finns som vätskor, halvfasta beredningar (kräm, gel, salva och skum) eller fasta beredningar (vagitorier, tabletter, kapslar). Dessutom finns vaginaltamponger och vaginalinlägg.


Vaginalkräm och gel

Vaginalkräm och vaginalgel förs in i slidan med särskild införare (applikator) som medföljer förpackningen. Där finns också anvisningar om hur den ska användas.

För applikatorn försiktigt djupt in i slidan. Vid graviditet ska du inte använda applikator. När du har tömt applikatorn tar du ut och rengör den (om den inte är av engångstyp) enligt tillverkarens anvisning.

Eftersom det finns risk för att medlet kan rinna ur slidan, bör du använda binda för att skydda kläderna.

Vagitorier, tabletter och kapslar

Vagitorier (slidpiller) är avsedda att föras in i slidan. Där löses de upp eller smälter och avger det verksamma ämnet. Förpackningar med vagitorier innehåller ofta en särskild införare (applikator), som används enligt tillverkarens anvisning. Fukta gärna vagitorier i lite varmt vatten innan de förs in. För applikatorn försiktigt djupt in i slidan. Vid graviditet ska du inte använda applikator.

När du har tömt applikatorn tar du ut och rengör den (om den inte är av engångstyp) enligt tillverkarens anvisning. Eftersom vagitoriet smälter i slidan, och det då finns risk för att det börjar rinna ur slidan, bör man använda binda för att skydda kläderna.

Bild på vaginal administrering.

Vaginalinlägg

Vaginalinlägg, som är ringformade, är en form av depåpreparat. Inlägget förs djupt in i slidan. Det bärs under en längre tid och avger under denna tid läkemedlet successivt.

Det finns även preventivmedel i form av spiraler som sätts in i livmodern och verkar under lång tid.

Endocervikalgel

Endocervikalgel är medel som ges i livmoderhalsen. Man använder en speciell applikator (spruta) enligt fabrikantens anvisning för att ta medlet.


Läkemedel som sprutas in

Läkemedel kan injiceras (sprutas in) på tre sätt; djupt i en muskel (intramuskulärt), under huden (subkutant) och i ett blodkärl (intravenöst). Injektionsläkemedel hanteras av sköterska eller läkare, med några få undantag, till exempel insulin som injiceras av patienten själv.


Bild på injektion.


Läkemedel som sprutas in ger i allmänhet effekt snabbare än läkemedel som tas i andra former. Genom att injicera ett ämne undviker man också att det till en del kan förstöras i mage och tarm och vid upptagningen i blodet.

När stora mängder flytande läkemedel tillförs under längre tid genom injektion talar man om infusion ("dropp"). Man använder sig då av infusionsvätskor.


Många hjälpmedel finns

Här är några exempel på hjälpmedel vid injicering:

  • Injektionssprutor färdigfyllda med injektionsvätska, till exempel så kallade pennor. Utförliga anvisningar medföljer förpackningen.

    Särskilt för diabetiker finns flera hjälpmedel för att underlätta injicering.

  • Läkemedlet kan fås i en flaska för uppdragning i en spruta.

  • Det kan fås i form av en cylinderampull, Penfill, för att ges med en penna.

  • PenSet är färdigfyllda pennor där dosen dras fram genom att vrida på pennan.

Allt insulin ska förvaras kallt; +2 till +8 grader, samt i skydd för frost och solljus. Påbörjad flaska eller penna bör förvaras i rumstemperatur. Använd inte insulin som har varit fryst!


Läkemedel som opereras in under huden

Implantattabletter är läkemedel som opereras in under huden. Det verksamma ämnet avges gradvis under lång tid, två till tre månader. Dessa läkemedel opereras in eller injiceras av läkare eller sköterska.



Uttryck i samband med läkemedelsnamn

Läkemedelsnamn är ibland sammansatta av två ord, där det sista ordet har en mer allmän betydelse. Exempel på sådana ord är retard, prolongatum och depot. Dessa ord innebär att läkemedlet har långvarig effekt. Gäller det tabletter och kapslar, räcker det att ta medlen en eller två gånger per dygn. Gäller det injektionsläkemedel räcker det kanske att ta medlet en gång i månaden.


Comp (komp., compositum) i ett läkemedelsnamn betyder, att läkemedlet är sammansatt av flera verksamma ämnen och man vill särskilja det från ett medel som innehåller färre eller endast ett verksamt ämne.


Styrka/mängd anges på olika sätt

Om ett läkemedel förekommer i flera olika styrkor brukar det anges genom mängden verksamt ämne i varje tablett eller varje milliliter. Ett exempel är Inderal tabletter 10 mg, Inderal tabletter 40 mg, Inderal tabletter 80 mg och Inderal tabletter 160 mg.

Ett annat sätt att markera olika styrkor är att lägga till orden mite eller forte efter läkemedelsnamnet. Mite innebär svagare och forte starkare tabletter.


Det går vanligtvis inte att jämföra olika läkemedel mängd för mängd. Olika ämnen kan ge liknande effekter när de tas i sinsemellan helt olika doser. 10 milligram av ett ämne kanske motsvaras av 200 milligram av ett annat. På samma sätt kan en liten tablett av ett ämne vara mer verksam än en större tablett av ett annat. Jämför därför inte olika läkemedel i mängd verksamt ämne och storlek.


Ett läkemedels styrka anges förutom i g (gram), mg (milligram) och µg (mikrogram) även i E eller IE som betyder internationella enheter. Även den engelska termen IU, international units, förekommer. Dessa beteckningar ses framför allt i samband med vitamin- och hormonpreparat. IE är en internationellt överenskommen mängd av ett ämne som åstadkommer en viss typ av effekt. IE för olika ämnen är alltså inte mängder som går att jämföra. För något läkemedel anges styrkan i NIH-enheter (National Institute of Health). Detta kan sägas vara ett mått på läkemedlets förmåga att stoppa en blödning.



Publiceringsdatum: 2013-05-14