Cookies

Den här webbplatsen använder så kallade cookies. Cookies är små textfiler som lagras i din dator och sparar information om olika val som du gjort på en webbsida – t ex språk, version och statistik – för att du inte ska behöva göra dessa val en gång till. Tekniken är etablerad sedan många år tillbaka och används idag på väldigt många webbplatser på Internet.

Du kan när som helst ändra cookieinställningarna för denna webbplats.

FASS logotyp

Läkemedel och hälsa

Din fantastiska kropp

För detta avsnitt ansvarar LIF och distriktsläkare Christina Fabian, Gustavsbergs vårdcentral

Människokroppen är fantastisk. Ett stort antal kroppsdelar, enskilda organ och organsystem, vävnader och vätskor samverkar med varandra på ett elegant och sinnrikt sätt. Varje liten del har en specifik roll för att helheten ska fungera väl. I detta avsnitt presenteras några av dessa organsystem och enskilda organ.


Kroppen kan betraktas som ett antal system, delvis självständiga men också samverkande och beroende av varandra. Man brukar tala om följande system:

  • Nervsystemet, som består av hjärnan, ryggmärgen, nerverna och sinnesorganen.

  • Det endokrina eller inresekretoriska systemet med ett antal hormonproducerande körtlar.

  • Skelettet med ben, brosk och leder.

  • Muskulaturen med tillhörande ledband och senor.

  • Huden med hår, naglar, svett- och talgkörtlar.

  • Matsmältningsapparaten med mun, matstrupe, magsäck, tarmar och assisterande organ som salivkörtlar, lever, gallblåsa och bukspottkörtel.

  • Urinvägarna med njurar, urinledarna, urinblåsa och urinrör.

  • Hjärt- och kärlsystemet med hjärta, blod och blodkärl.

  • Lymfsystemet med lymfvätska, lymfkörtlar och lymfkärl.

  • Andningssystemet med lungor och luftrör.

  • Fortplantningssystemet med de organ som producerar fortplantningsceller hos män (spermier) och kvinnor (ägg), och de organ som transporterar och förvarar dessa celler.

Kroppen består till cirka 60 procent av vatten. Två tredjedelar av vattnet finns inne i cellerna och en tredjedel utanför. Vi tillför kroppen vätska genom mat och dryck, och vi gör oss av med vätska via urinen, svett och utandningsluft.



Matens väg genom kroppen

Bild över gastroinstestinalapparaten.

Mag-tarmkanalen

  1. Munhålan med tänder, tunga och salivkörtlar

  2. Matstrupen

  3. Magsäcken

  4. Lever, gallgångarna, bukspottkörtel

  5. Tunntarm, blindtarm och tjocktarm

  6. Ändtarm


Maten ger kroppen energi och näring som den behöver för att fungera. Matspjälknings- eller matsmältningssystemet består av tänder, tunga, mage, tarmar och ett antal körtlar. Delarna samverkar för att spjälka, dela upp, maten i allt finare beståndsdelar.


Tänderna klipper och mal sönder maten i mindre bitar. I munhålan blandas maten med saliv. Tungan är en mycket rörlig muskel. På dess ovansida finns fullt med små knölar och vårtor, smaklökarna. Olika delar av tungan känner beskt, sött, salt och surt.


Saliven innehåller bland annat vissa enzymer som bearbetar födan. Saliven gör det också lättare att svälja maten.


Matstrupen leder maten från munhålan till magsäcken. Matstrupen är ett rör kring vilket många muskelfibrer löper. Genom en reflexrörelse förs maten automatiskt ända ner i magsäcken, när den väl har svalts. Man kan faktiskt svälja mat, fastän man står på händer.


Magsäcken är en elastisk säck i vilken maten bearbetas under några timmar. Magsäcken ger ifrån sig saltsyra och matspjälkande enzymer. Den reglerar även på ett sinnrikt sätt den hastighet, med vilken födan skickas vidare ner i tarmen.


Levern deltar i matspjälkningen genom att producera galla, som förs via gallgångarna till gallblåsan. I anslutning till en måltid stimuleras gallblåsan till sammandragningar och galla insöndras i tarmkanalen där den bidrar till att kroppen kan spjälka fett.


Levern, organ med många funktioner

Levern deltar i matspjälkningen, men har också andra funktioner. I levern bildas fetter, äggviteämnen och kolhydrater. Här bygger kroppen upp energireserver. I levern sker också avgiftning och nedbrytning av till exempel alkohol och läkemedel.


Genom nedre magmunnen passerar den bearbetade födan vidare ut i tolvfingertarmen, som är den första delen av tunntarmen. Från bukspottkörteln utsöndras en vätska, som dels neutraliserar saltsyran ifrån magsäcken, dels innehåller enzymer som fortsätter nedbrytningen av födan.


Tunntarmen är fyra till fem meter lång och dess inre yta är täckt av tarmludd. Även själva tarmväggen deltar i nedbrytningsarbetet genom att avsöndra ämnen som på olika sätt påverkar födan. I tunntarmens nedre del finns en mängd bakterier som hjälper till i matspjälkningsprocessen och som därigenom faktiskt är livsnödvändiga. Den sönderdelade födan transporteras vidare i tarmen genom muskelsammandragningar i tarmväggen.


Tarmluddet består av millimeterhöga luddliknande utskott. Det kan finnas ända upp till 40 sådana utskott per kvadratmillimeter och därmed blir tunntarmens näringsupptagande yta mycket stor. Utskotten innehåller blodkärl och lymfkärl som tar upp fett, äggviteämnen och kolhydrater samt andra näringsämnen som salter, vitaminer och spårämnen. En del av dessa ämnen förs direkt till levern, andra, framför allt fetterna, förs via lymfbanan till blodbanan.


Tunntarmen mynnar ut i tjocktarmen. Cirka tio centimeter av tjocktarmen sitter under inmynningen och utgör blindtarmen. Denna slutar med ett lillfingerstort utskott som kallas det maskformiga bihanget.


I tjocktarmen koncentreras tarminnehållet genom att vatten tas upp från tarminnehållet så att avföringen får en fastare konsistens. När tarmen fyllts till en viss utspänningsgrad i den nedersta delen uppstår trängningar och då pressas slutligen avföringen ut genom ändtarmen.



Blodet


Blodet består av celler, blodkroppar och en vätska, så kallad blodplasma. Blodplasman är genomskinlig och består av vatten och många andra ämnen, bland andra äggviteämnen, fetter, socker och salter. Serum är blodplasma utan fibrinogen, ett äggviteämne som deltar i blodets levring (koagulation).


Det finns två slags blodkroppar, röda och vita (erytrocyter och leukocyter) samt blodplättar (trombocyter). Blodet får sin röda färg från de röda blodkropparna.


Röda blodkroppar kan transportera syre och koldioxid. De innehåller proteinet hemoglobin, som har till uppgift att binda det syre som tas upp i lungorna och sedan förs ut till vävnaderna och avges där. Vävnadscellerna lämnar också ifrån sig slaggprodukter, främst koldioxid, från den ämnesomsättning som äger rum i cellen. Dessa ämnen förs bort av blodet.


Det finns flera typer av vita blodkroppar, till exempel granulocyter och lymfocyter, som har olika uppgifter. Bland annat spelar de en roll vid allergiska reaktioner och i kroppens försvar mot mikroorganismer.


Blodplättarna är mindre än blodkropparna och deltar tillsammans med fibrinogen i blodets levring.


Tillsammans med lungor och njurar reglerar blodet kroppens surhetsgrad, eller pH-värdet. "Syra-bas-balansen" är ett uttryck för denna komplicerade reglering. Infektioner, diarréer, kräkningar med mera, kan störa syra-bas-balansen.


Sjukdomar sätter spår i blodet. Genom att undersöka blodet kan man därför få veta mycket om kroppens hälsa. Blodbilden visar fördelningen mellan antalet olika blodkroppar, deras mikroskopiska utseende och mognadsgrad. Blodbilden kan påverkas av olika sjukdomar.



Blodomloppet

I blodomloppet fungerar blodkärlen som transportbanor och hjärtat som den pumpande kraften. I blodomloppet transporteras näringsämnen, avfallsprodukter, hormoner och andra ämnen.

I lilla kretsloppet pumpas blodet från hjärtat till lungorna och tillbaka till hjärtat.


I stora kretsloppet förs blodet ut till kroppens alla delar och tillbaka till hjärtat.


Blodkärlen finns i alla delar av kroppen och är av tre typer: kraftiga artärer och vener samt mycket tunna kapillärer (hårrörskärl). De förra är täta rör medan kapillärernas väggar är genomsläppliga och tillåter ämnen att passera ut till kroppens celler.


Artärerna, eller pulsådrorna, för syrerikt blod ut till olika delar av kroppen. Kroppens grövsta blodkärl är aorta. Det är 20 till 25 millimeter i diameter.


Venerna för sedan syrefattigt blod tillbaka till hjärtat. Venerna har klaffar, ventiler, som tillåter blodet att endast flöda åt ett håll, tillbaka mot hjärtat.


Kapillärerna är hårfina och mycket förgrenade rör. Genom kapillärerna kan varenda levande cell i kroppen bli ”kringfluten” av blodvätska. Kroppens celler får sitt syre, näringsämnen och annat som de behöver då blodet passerar, och lämnar ifrån sig koldioxid och andra slaggprodukter.

Schematisk bild av blodomloppet.

Schematisk bild över blodomloppet

Blodomloppet består av två flöden:

syresatt blod (2), som pumpas ut till kroppens alla vävnader och syrefattigt (1) blod, som vänder tillbaka till hjärtat (3).


Vad är blodtryck?

Det blodtryck man uppmäter är ett mått på blodets tryck mot väggarna i blodkärlen. Trycket mäts vanligtvis med en blodtrycksmanschett runt överarmen.

Blodtrycket varierar med hjärtats arbete. Det är högre när hjärtat dras samman, och lägre mellan slagen då hjärtat vilar. Det högre trycket kallas systoliskt och det lägre diastoliskt. Det mäts i millimeter kvicksilver och båda trycken anges alltid tillsammans, till exempel 120/80 mmHg.

Blodtrycket är olika för olika människor, och varierar under dygnet. Vid ansträngning och psykisk påfrestning är trycket högre. En ökning sker också med åldern. Högt blodtryck kallas hypertoni och lågt blodtryck kallas hypotoni.


Kroppens huvudförsvar mot infektioner

Det lymfatiska systemet är kroppens huvudförsvar mot infektioner. Systemet består av lymfa, lymfkörtlar och lymfkärl. Lymfa cirkulerar i lymfkärlen och har ungefär samma sammansättning som blodplasma. Cellerna i lymfan utgörs främst av lymfocyter, en grupp vita blodkroppar. De vita blodkropparna bildar antikroppar som dödar anfallande mikroorganismer.


När blodet passerar genom kapillärerna läcker vätska ut. En del återgår till venerna direkt, medan en del tas upp först i lymfkärlen för att senare föras tillbaka in i blodcirkulationen.


Lymfkörtlarna fungerar som filter för lymfan på dess väg från vävnaderna till blodomloppets vener. Körtlarna finns i halsen, i armhålorna, i bålen längs de stora blodkärlen och i ljumskarna.

Bild över lymfatiska systemet.

Lymfkörtlarnas spridning

I det lymfatiska systemet finns ett stort antal lymfkörtlar spridda i hela kroppen. Koncentrationer av körtlar finns i de inringade områdena.



Hjärtat

Hjärtat består av muskelvävnad och fungerar som en dubbelpump som samtidigt lämnar blod till de två kretsloppen. Det stora kretsloppet försörjer hela kroppen med undantag för lungorna, som får sin försörjning via det så kallade lungkretsloppet. I det stora kretsloppet är blodtrycket mycket högre än i lungkretsloppet.

Schematisk bild av hjärtat.

Schematisk bild över hjärtats inre

  1. Höger förmak

  2. Höger kammare

  3. Lungpulsådern till lungorna

  4. Det syresatta blodet kommer tillbaka från lungorna

  5. Vänster förmak

  6. Vänster kammare

  7. Aorta, stora kroppspulsådern


Från kroppens alla organ strömmar syrefattigt (venöst) blod in i det högra förmaket, förs vidare till den högra kammaren och pumpas därefter via lungpulsådern ut i lungorna. Här avger blodet den koldioxid som de olika vävnaderna bildat under sin ämnesomsättning. Samtidigt tar blodet i lungorna upp syre, som binds till det röda blodfärgämnet, hemoglobin.



De olika kretsloppen

Blodet kommer från lungorna till det vänstra förmaket och förs vidare till den vänstra kammaren. Härifrån pumpas blodet via den stora kroppspulsådern, aorta, ut till alla kroppens organ för att förse dem med syrerikt (arteriellt) blod.


Hjärtats förmak är relativt små och tunnväggiga. Den högra kammaren är inte heller särskilt kraftigt utvecklad, eftersom den bara behöver föra blodet till lungorna. Den vänstra kammaren har däremot kraftig muskulatur, eftersom sammandragningarna i denna kammare ska pumpa blodet ut i hela kroppen.


För att blodet ska rinna i rätt riktning är hjärtats hålrum åtskilda med klaffar som fungerar som ventiler. Skador på dessa kan leda till hjärtfel.


Hjärtat behöver naturligtvis också blod för sin egen försörjning. Hjärtats egna blodkärl, kranskärlen, utgår ifrån aorta alldeles vid utloppet från hjärtat, sprider sig sedan över hjärtats yta och sänder in förgreningar som försörjer den underliggande hjärtmuskeln med syrerikt blod.

Bild på hjärtmuskelns blodförsörjning

Hjärtats blodförsörjning

  1. Höger kranskärl

  2. Vänster kranskärl



Elektriska impulser styr

För att samordna hjärtats pumprörelser styrs sammandragningarna via impulser i ett elektriskt retledningssystem. Impulserna alstras i högra förmaket i sinusknutan.

Olika faktorer som ansträngning, stress, sinnesrörelse eller läkemedel kan medföra att impulserna bildas mer eller mindre ofta.

Liksom ringar på vattnet sprids den elektriska impulsen i förmaksväggarna och leder till att förmaken dras samman. Impulsen fångas upp i atrioventrikulärknutan, så benämnd därför att den ligger mitt emellan förmak (atrium) och kammare (ventrikel). Härifrån leds impulsen ända ner till hjärtats spets och stimulerar då höger och vänster kammares hjärtmuskel till samtidig sammandragning. Efter en sådan sammandragning måste retledningssystemet återhämta sig innan muskulaturen är beredd att svara på nästa impuls. Återhämtningstiden är en knapp sekund.



Urinvägarna


Urinvägarna består av njurarna, urinledarna, urinblåsan och urinröret.

Via njurarna utsöndras merparten av kroppens alla avfallsprodukter. Urinen är vatten i vilket dessa slaggprodukter lösts sedan de filtrerats ut via njurarna. Urinen leds sedan ut ur kroppen via urinledarna, urinblåsan och urinröret. Om kroppen saknade ett effektivt reningsverk skulle avfallsprodukter och andra giftiga ämnen ansamlas i vävnaderna.


Kroppens blod passerar genom njurarna

Njurarna filtrerar drygt en liter blod per minut. 20% av den totala blodvolymen går varje minut genom reningsverket! Varje timme hinner allt blod i kroppen passera genom njurarna nästan tjugo gånger! Njurarna filtrerar bort olika ämnen ur blodet. En del av dessa ämnen tar de upp igen och återför till blodomloppet. Det är framför allt kemiska avfallsämnen som filtreras bort. Njurarna ser också till att en saltvattenbalans upprätthålls i kroppen.


Schematisk bild av urinvägarna.

Schematisk bild över urinvägarna

  1. Njurarna

  2. Urinledarna

  3. Urinblåsan

  4. Urinröret

Njurarna sitter i bukens bakre del på var sin sida om ryggraden. Från den stora kroppspulsådern (aorta) leder ett blodkärl in till vardera njuren och förgrenar sig där i miljontals små kärlnystan som ligger i njurens yttre del, njurbarken. Ett sådant kärlnystan omsluts av en liten kapsel. Här filtreras blodets avfallsprodukter bort och lämnar kroppen med urinen.


Från kapseln samlas urinen upp och rinner vidare i allt större gångar, koncentreras och når slutligen njurbäckenet i njurens inre del, varifrån urinen förs vidare via urinledarna till urinblåsan. Blåsan töms sedan genom urinröret.


I urinblåsan samlas urinen från de två njurarna upp. Vid en viss fyllnadsgrad uppstår allt tätare impulser till blåstömning. Urinröret är hos kvinnan bara någon centimeter långt. Hos mannen är det betydligt längre och löper i sin översta del genom prostata och sedan genom penis.


Många läkemedel bryts först ned i levern för att därefter försvinna ur kroppen via njurarna och urinen.



Andningssystemet


Luftvägarna

Schematisk bild över andningssystemet

  1. Näshålan

  2. Munhålan

  3. Svalg och struphuvud

  4. Luftstrupe

  5. Bronker

  6. Höger lunga


Andningsorganen består av de kanaler som för luften till lungorna samt av luftvägar och blåsor i lungorna. Genom andningssystemet tas det syre i andningsluften upp som behövs i cellernas ämnesomsättning. Systemet transporterar även bort koldioxid som är en avfallsprodukt i ämnesomsättningen.


Normalt andas vi in luften genom näsan. Luften filtreras genom näshåren samtidigt som den värms och fuktas genom kontakten med nässlemhinnan. Luftrören (bronkerna) leder luften från näsgångar och svalg ner i lungorna, där huvudstammen delar upp sig i allt finare grenar, som leder fram till de minsta strukturerna, de så kallade lungblåsorna. Det finns hundratals miljoner sådana lungblåsor (alveoler). Den sammanlagda ytan är stor som en fotbollsplan. Runt varje sådan blåsa finns ett nät av blodkärl och det är i denna kontakt mellan alveol och blodkärl som utbytet av gaser äger rum.


Syre tas upp från den luft som tillförs med varje andetag. Ungefär som vatten sugs in i en tvättsvamp, så sugs luft in i alveolerna när lungorna utvidgar sig vid inandning. Koldioxid som blodet fört med sig från kroppens alla celler försvinner med utandningsluften. Lungornas totala luftinnehåll är fyra till fem liter. Ett normalt andetag i vila ger cirka en halv liter luft.


Struphuvudet och stämbanden

Övre delen av luftstrupen är utvidgad och bildar struphuvudet. I detta sitter stämbanden. Med hjälp av muskler kan stämbanden spännas och när luft pressas mellan dem vibrerar de. Vibrationerna fortplantas i luften och det är dessa vibrationer som vi uppfattar som ljud. Med tungan, munhålan och läpparna kan vi forma ljudet till tal, sång, skratt och alla andra uttrycksformer.



Skelett och muskler


Muskel- och skelettsystemet ger kroppen stadga och rörlighet. Människans skelett består av mer än 200 starka stavar och plattor som är uppbyggda av ben, dämpade med brosk och förenade med leder.


Skelettet fungerar som ett inre stödsystem, bildar hävstänger åt musklerna och skyddar viktiga organ.


Benmärgen finns främst i stora ben som bäckenben, lårben och bröstkorg. I benmärgen bildas blodkropparna. Dessa genomgår en serie mognadsstadier, innan de som färdiga röda och vita blodkroppar kan skickas ut i blodomloppet. De flesta celler i blodet produceras i benmärgen. Vissa vita blodkroppar bildas i lymfkörtlarna.


Musklerna håller skelettet upprätt, får det att röra sig och bestämmer kroppens form. Skelettet är täckt av mer än 600 muskler. 35% av kvinnors kroppsvikt och cirka 45% av mäns är muskler.



Hormonsystemet


Bild över hormonsystemet

Hormonsystemet eller det endokrina eller inresekretoriska systemet består av ett antal körtlar inne i kroppen. De viktigaste är:


  1. Hypofysen är en körtel som sitter på hjärnans undersida. Storleken är ungefär som yttersta leden på ett lillfinger. Den producerar bland annat tillväxthormon, och ett antal hormoner som i sin tur styr andra hormonproducerande körtlar.

  2. Tallkottkörteln är ett några millimeter stort organ i mellanhjärnan. Det producerar hormonet melatonin som inverkar på växlingarna mellan vakenhet och sömn.

  3. Sköldkörteln sitter på halsens framsida. Den bildar ett hormon som påverkar ämnesomsättningen i kroppens samtliga celler.

  4. Tymus, kallas också brässen, sitter i brösthålan invid bröstbenet. Tymus har betydelse för bildandet av vissa lymfocyter och därmed för kroppens försvar mot infektioner.

  5. Binjurarna är två körtelkroppar som sitter vid vardera njurens överdel. I binjurarna produceras och lagras bland annat adrenalin, noradrenalin, androgener och östrogener. Binjurarna producerar också ämnen som är livsviktiga för kroppens omsättning av mineraler, spårämnen, kolhydrater, fett och protein.

  6. Bukspottkörteln är ett avlångt organ, cirka 20 centimeter långt, i bukhålan. Körteln producerar dels bukspott som innehåller enzymer och andra ämnen som behövs för matspjälkningen i tolvfingertarmen. I bukspottkörteln ligger särskilda celler som avger insulin som insöndras direkt till blodet.

  7. Könskörtlarna består hos kvinnor av äggstockar som producerar kvinnliga könshormoner; östrogen och progesteron, och hos män av testiklar som producerar det manliga könshormonet testosteron. Äggstockar och testiklar är också delar av fortplantningssystemet med produktion av könsceller; ägg respektive spermier.



Nervsystemet


Nervsystemet är kroppens system för styrning, kommunikation och informationslagring. Nervsystemet tar emot och samordnar all information inifrån kroppen och från dess yta och omgivning - och reagerar genom att ge signal till lämpliga muskler och körtlar så att dessa ger ett samordnat svar på den inkommande informationen.


Nerverna är sammansatta av nervceller som är ihopkopplade till ”kablar” som leder svaga elektriska signaler mellan olika kroppsdelar och hjärnan.


Nervsystemet består av tre viktiga delar

De tre delarna är:

  • det centrala nervsystemet,

  • det perifera nervsystemet som består av sensoriska (”känner av”) och motoriska (”styr rörelser”) nerver som går till och från ryggmärgen,

  • det autonoma nervsystemet.

Det centrala nervsystemet består av hjärnan med hjärnnerverna och ryggmärgen. Genom sinnesorganen för syn, lukt, smak, känsel, hörsel och balans, får hjärnan veta vad som händer i och runt omkring kroppen. Alla upplysningar samlas i hjärnan som sorterar, lagrar och tolkar vad den får veta. Hjärnan bestämmer vad kroppen ska göra, och den kommer också ihåg vad kroppen upplevt tidigare.


Hjärnan består av storhjärnshemisfärerna, mellanhjärnan, mitthjärnan, lillhjärnan och förlängda märgen som bildar övergång till ryggmärgen. Från de djupt liggande delarna i hjärnan styrs våra grundläggande behov som till exempel hunger, mättnadskänsla, temperaturreglering, sexualdrift, sömn och vakenhet.

I de yttre delarna av hjärnan, hjärnbarken, bearbetas vad vi kallar för tankar, vilket innebär samordning och jämförelse med tidigare erfarenheter och så vidare.


Hur är arbetsfördelningen?

Storhjärnan utgörs av vänster och höger hjärnhalva. Genom djupa klyftor i de båda veckade hjärnhalvorna delas dessa i sin tur upp i så kallade lober.


Vänstersidan arbetar främst med talet och det logiska tänkandet. Högerhalvan koncentreras på tredimensionella former, intuitivt tänkande och fantasi. Medvetna rörelser kontrolleras från frontalloberna. Hjässloberna övervakar kroppshållningen och känsel. Nackloben registrerar synen och tinningloberna hörseln.


Lillhjärnan har hand om finkontrollen över muskelrörelserna. Förlängda märgen utgör centrum för regleringen av viktiga kroppsmekanismer som blodtryck, hjärtats arbetstakt och andningen.


Ryggmärgen ligger innesluten i en kanal i ryggraden och utgörs av en sträng av nervceller och nervtrådar, cirka en centimeter tjock. Från ryggmärgen löper ett stort antal utåtgående nervknippen till muskulaturen i kroppen. Från känselkroppar i hud, muskler, senor och andra organ i periferin löper på motsvarande sätt inåtgående nervtrådar till ryggmärgen och vidare upp till hjärnan.


Ryggmärgen innehåller också nervceller som ingår i det autonoma nervsystemet. Det autonoma nervsystemet står utanför viljans inflytande och sköter regleringen av hjärtverksamhet och blodcirkulation, matsmältningen, körtelverksamhet och andra aktiviteter som vi inte kan styra medvetet.



Ögat

Bild på ögats uppbyggnad

Ögats uppbyggnad

  1. Hornhinna

  2. Regnbågshinna

  3. Lins

  4. Linsens upphängningstrådar

  5. Glaskropp

  6. Främre ögonkammare

  7. Synnerv

  8. Ögonlock

  9. Blodkärl


Ögat skyddas av flera hinnor.

Ytterst ligger hornhinnan som hålls fuktig av tårvätskan. Hornhinnan är känslig för beröring, vilket leder till en skyddsreflex, en blinkning.


Ljuset släpps in i ögats inre genom pupillen, vars storlek regleras av regnbågshinnan som fungerar som en bländare. Ljuset bryts sedan i linsen, vars form och därmed brytningsförmåga snabbt kan ändras med hjälp av små muskler som sitter fästade vid linsens utsida. På en tredjedels sekund kan ögat ställa om sig mellan fjärr- och närseende.


Ljuset går sedan genom glaskroppen och strålar samman på näthinnan. Glaskroppen är en geléartad, glasklar kropp som fyller större delen av ögongloben. Den består till 99% av vatten.


Näthinnan är ett mycket ljuskänsligt system av små nervändtrådar. Dessa registrerar och sorterar synintrycken, som därefter förmedlas in till hjärnans syncentrum. Näthinnan har två slags ljuskänsliga element; tappar och stavar. Tapparna är centrum för skarpseendet och färgseendet. Stavarna registrerar ljussvaga synintryck. Mellan hornhinnan och regnbågshinnan ligger den främre ögonkammaren som är fylld av en klar kammarvätska. Vätskan cirkulerar kontinuerligt och återgår till blodet.


Ögat är ett känsligt organ och skyddas på olika sätt. Ögonlock och ögonhår skyddar mot skräp och smuts. Tårvätskan från körtlar bakom övre ögonlocket sköljer hornhinnan när vi blinkar. Tårflödet ökar kraftigt om vi får skräp i ögat. Överflödig tårvätska rinner mot ögonvrån och går in i ett gångsystem som slutar i näshålan.


Örat och balansen

Schematisk bild över örats uppbyggnad.

Örats uppbyggnad

  1. Öronmussla

  2. Yttre hörselgång

  3. Trumhinna

  4. Hörselbenen

  5. Örontrumpeten

  6. Snäckan

  7. Hörselnerven

  8. Båggångarna


Örat är ett organ för både hörseln och balanssinnet. Örat består av ytteröra, mellanöra och inneröra.


Ytterörat omfattar öronmusslan och yttre hörselgången. I hörselgången finns hudkörtlar som utsöndrar ett vaxartat ämne som skyddar trumhinnan från smuts. Den inre gränsen för ytterörat är trumhinnan. Den fångar upp ljudvågorna och för dem vidare till snäckan via hörselbenen: hammaren, städet och stigbygeln.


Mellanörat består av trumhålan med de tre små hörselbenen och örontrumpeten. Örontrumpeten är ett smalt, tre centimeter långt rör som förbinder mellanörat med svalgets översta del. Varje gång vi gäspar eller sväljer kan luft komma till och från mellanörat vilket gör att lufttrycket är det samma på båda sidor om trumhinnan.


I innerörat finns den så kallade hinnlabyrinten med de egentliga hörsel- och balansorganen; snäckan och båggångarna. Det innersta hörselbenet, stigbygeln, sitter fast på snäckan i en tunn hinna, det ovala fönstret. Genom att denna hinna är mycket mindre än trumhinnan förstärks ljudet. Snäckan är fylld med vätska (lymfa) och har ett stort antal hörselceller som är förbundna med hjärnan genom hörselnerven.


Balansorganet har till uppgift att bevaka kroppens alla rörelser och lägesförändringar. Det har tre halvcirkelformade rör som kallas båggångarna. De sticker ut från en oval säck. Både säck och gångar innehåller en vätska och på väggarna sitter mycket fina sinnesceller.

När vi rör huvudet rör sig också vätskan i rören, men med en liten eftersläpning. Den relativa rörelsen retar sinnes­cellerna som skickar signaler via balansnerven till hjärnan. Hörsel- och balansorgan skyddas av tinningbenet.


Huden

Schematisk bild över hudens uppbyggnad.

Hudens uppbyggnad

  1. Överhud

  2. Läderhud

  3. Underhud

  4. Nerv

  5. Hornlager

  6. Hårstrå

  7. Hårsäck

  8. Muskel

  9. Talgkörtel

  10. Svettkörtel med gång upp till poröppning


Huden skyddar kroppen mot uttorkning, slag, bakterier och annan skadlig påverkan. Huden består av tre lager: överhud, läderhud och underhud.


Blodkärlen i huden hjälper till att reglera kropps­temperaturen. När vi fryser drar blodkärlen ihop sig och mindre blod kommer ut i huden. Blir vi för varma släpps mycket blod fram och värme kan stråla ut. Känselkroppar och nerver i huden uppfattar beröring, tryck, värme och kyla.


Den yttersta delen av huden kallas överhud och består av ett tunt skikt av tättliggande celler, varav de översta lagren är förhornade. I handflator och fotsulor är hornlagret extra tjockt för att kunna stå emot belastningen och förslitningen där. Hornlagret består av döda celler som nöts bort efterhand och ersätts av nya underifrån.


Läderhuden består av en blandning av elastiska och oelastiska trådar som gör att vävnaden är töjbar men också stark nog att skydda de underliggande organen.


I underhuden finns fett i varierande mängd. Fettet skyddar mot tryck och stötar utifrån och värmeisolerar kroppen.


Hår finns på de flesta ställen av huden i växlande mängd och grovlek. Varje enskilt hårstrå sitter i en hårsäck. Varje hårstrå är också försett med en liten muskel som reser håret när vi fryser eller blir rädda.


I huden finns dessutom talgkörtlar. Körtlarna sitter i läderhuden vid hårsäcken. Talg pressas ut kring hårstrået och sprids över huden. Talgen smörjer huden, håller den mjuk och smidig och skyddar mot bakterier och infektioner.


I underhuden finns svettkörtlar. De mynnar ut i en svettpor på hudytan. Svett består av 99,5% vatten och däri lösta ämnen, till exempel koksalt. Svett­avsöndringen är viktig för kroppens temperatur­reglering. I vila avsöndras cirka en halv liter per dygn.


När huden utsätts för solens strålar eller andra ultravioletta strålar blir den brun. Det beror på att särskilda celler tillverkar extra mycket av det färgämne, pigment, främst melanin som normalt finns i huden, i ögats regnbågshinna och i hår. Ett tätt pigmentlager hindrar solstrålarna att tränga in och skada kroppens celler.


Publiceringsdatum: 2013-09-24