Läs upp

Cookies

Den här webbplatsen använder så kallade cookies. Cookies är små textfiler som lagras i din dator och sparar information om olika val som du gjort på en webbsida – t ex språk, version och statistik – för att du inte ska behöva göra dessa val en gång till. Tekniken är etablerad sedan många år tillbaka och används idag på väldigt många webbplatser på Internet.

Du kan när som helst ändra cookieinställningarna för denna webbplats.

Fakta för förskrivare

Trafik och läkemedel

Maria D. Chermá, överläkare, RMV, avd. för rättsgenetik och rättskemi, Linköping
Marja-Liisa Dahl, professor, överläkare, Klinisk farmakologi, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm
Ove Dehlin, professor emeritus i geriatrik, Lund
Lydia Holmdahl, överläkare vid Internmedicinska kliniken, SUS, Lund
Lars Ysander, med. dr, Varberg



Inledning

Trafik ställer stora krav på uppfattningsförmåga, intellekt och motoriska funktioner. Vissa läkemedel påverkar trafikbeteendet ogynnsamt.

Trafikbrottslagen innefattar att den motorfordonsförare som intagit narkotika döms för rattfylleri om något narkotiskt ämne finns i blodet. Detta gäller inte om narkotikan intagits enligt läkares ordination. Föraren kan dock dömas för rattfylleri om han varit så påverkad av annat ämne än alkohol, att det kan antas att han inte kan framföra fordon på ett betryggande sätt, även om intaget skett enligt ordination.

Problemområdets omfattning är svårbedömd. Det föreligger emellertid en betydande förskrivning av potentiellt trafikfarliga läkemedel.

De uppgifter och synpunkter, som presenteras här, berör framför allt motorfordonsförare och utgår huvudsakligen från systematiserade litteratursökningar.

Ett antal problem måste beaktas:

  1. De aktuella läkemedlens farmakokinetik och farmakodynamik i olika åldersgrupper.

  2. Tillförlitligheten av de i studierna använda metoderna.

  3. Skillnaderna mellan bruk och blandbruk respektive missbruk, terapeutisk dos eller överdos, initiala effekter vid läkemedlets insättande, risken vid eller värdet av tillvänjning, effekter vid utsättande, interaktioner läkemedel emellan och med alkohol.

  4. Lämpligaste sätt att informera förskrivare och konsumenter om trafikfarliga läkemedel.

Farmakologiska synpunkter

Läkemedel som kan vara riskabla från trafiksäkerhetssynpunkt är framför allt de som påverkar centrala nervsystemet, vare sig detta är den avsedda terapeutiska verkan eller en biverkan. Mekanismerna härvid är många och varierande. Bensodiazepiner och bensodiazepinliknande substanser har effekter på GABA-receptorsystemet som liknar alkoholens. Många läkemedel har sederande verkan som medieras bl.a. via histaminerg transmission. Motorisk dysfunktion vid parkinsonlika biverkningar, akatisi och dystonier förorsakade av läkemedel med inverkan på dopaminsystemet är en annan möjlig riskfaktor i trafiken. Antiadrenerga effekter kan ge yrsel och ortostatisk hypotension. Indirekt påverkan på CNS-funktion kan ses t.ex. vid hypoglykemi förorsakad av diabetesmedel. Många läkemedel påverkar flera olika system i CNS och kan ha multipla potentiella mekanismer för reduktion av förarkapaciteten. Man bör även beakta att vissa läkemedel kan orsaka synstörningar. Känsligheten för läkemedelseffekter varierar mellan olika individer, men även hos samma individ, bl.a. på grund av toleransutveckling. Till den interindividuella variationen bidrar även farmakokinetiska skillnader beroende på bl.a. genetiska faktorer, ålder, kön och samtidig annan läkemedelsbehandling. Effekterna är av dos- och koncentrationsberoende karaktär, varför de ofta kan bemästras med dosjustering. Interaktionsproblem måste även beaktas.

Äldre motorfordonsförare

Äldre friska fordonsförare uppvisar ofta, jämfört med yngre, vid simulerad bilkörning mer omotiverat bromsande, sämre farthållningsförmåga och tar mer tid på sig vid vänstersvängar.

Äldre personer använder mer läkemedel än yngre och intar ofta fler läkemedel samtidigt. Interaktion dem emellan kan påverka körförmågan.

Förändrad farmakokinetik hos äldre kan leda till högre blodkoncentrationer av läkemedlen. En “normaldos“ till en yngre person av ett läkemedel kan, given till en äldre, innebära en mer uttalad och längre kvarstående reaktion.

Läkemedels påverkan på centrala nervsystemet är mer uttalad hos äldre. Den åldersrelaterade nedgången i psykomotorik, synförmåga, uppmärksamhet och koordinationsförmåga kan även öka känsligheten för olika läkemedels centralnervösa effekter.

En synergi mellan försämrad uppmärksamhet på grund av inverkan av psykofarmaka och en samtidig syndefekt tycks finnas.

Medel med antikolinerg verkan kan hos äldre ge konfusion och minnesförsämring.

Mätmetoder och jämförelser mellan olika läkemedel

Validiteten hos psykomotoriska tester, som används för studier av läkemedels inverkan på förmågan att framföra motorfordon, är inte säkerställd. Studier av läkemedels påverkan på körförmågan vid simulerad körning, eller vid vanlig bilkörning, har huvudsakligen mätt farthållning och kursstabilitet.

Jämförelser mellan olika läkemedel vid verklig bilkörning är svåra att utvärdera. Givna doser är kanske inte ekvipotenta, och försöksbetingelserna kan vara väsensskilda från trafikrealistiska situationer. Studierna är dessutom ofta gjorda på unga, friska, icke läkemedelsbehandlade personer. Undersökningar på läkemedelsbehandlade och/eller äldre personer är sparsamma.

Det är därtill svårt att bedöma relevansen av studier som visar inverkan av läkemedel på de psykiska funktioner som är nödvändiga för säkert framförande av motorfordon. En person med läkemedelsbehandlad sjukdom kan vara en bättre förare än samma person med obehandlad sjukdom, även om det använda medlet medför en viss påverkan på vederbörandes psykomotorik. Körförmågan i samband med läkemedelsintag påverkas även av överdosering och intag av andra läkemedel eller alkohol. De initiala effekterna av ett läkemedel kan skilja sig från effekterna efter längre tids behandling på grund av toleransutveckling. Utsättandet av ett läkemedel kan också medföra ogynnsamma effekter.

Värderingen av här nedan diskuterade läkemedel är gjord utifrån respektive preparats huvudindikation. Läkemedelssubstanser, inom nedan aktuella grupper, som ej är omnämnda i denna text p.g.a. att data avseende dessa och bilkörning ännu saknas eller är sparsamma kan behöva beaktas som potentiellt trafikfarliga.

Studier beträffande aktuella läkemedels­grupper

Hypnotika och anxiolytika

Allmänt: Alla typer av hypnotika torde nedsätta körförmågan under verkningstiden. Ju kortare tid efter intag desto större risk för försämrad körförmåga. Bensodiazepiner som grupp försämrar kognition och psykomotorik. Alla undersökta bensodiazepiner påverkar körförmågan omedelbart efter intagandet på ett dosrelaterat sätt. Denna negativa effekt upprepas även efter intag i flera dagar. Långverkande bensodiazepiner försämrar körförmågan dagen efter, även här dosrelaterat.

Kortverkande bensodiazepiner ger däremot mindre uttalade dagen efter-effekter.

Hypnotika: Nitrazepam i dosen 5 mg till natten givet till unga, friska personer gav ringa eller ingen påverkan vid simulerad bilkörning dagen efter. Däremot gav nitrazepam i dosen 10 mg till kvällen till kvinnor med insomni signifikant försämrad körförmåga dagen efter intag. Flunitrazepam till natten försämrade signifikant reaktionstid, minnesfunktioner och körförmåga. Nitrazepam 5 mg och triazolam 0,25 mg till natten medförde båda mindre påverkan vid simulerad bilkörning dagen efter än det mer långverkande preparatet flurazepam (ej registrerat i Sverige).

Zopiklon i dosen 5 mg till natten synes inte ge någon påverkan på psykomotoriska funktioner. Enligt flera studier påverkas dock körförmågan signifikant dagen efter intag av 7,5 mg zopiklon till natten. Zolpidem 5-10 mg har i flera studier inte visat någon påverkan på psykomotoriken 8 timmar efter intag. Melatonin förefaller inte påverka körförmåga eller psykomotorik enligt tillgängliga studier.

Anxiolytika: Oxazepam 50 mg till natten försämrade bilkörning dagen efter, både efter första och andra kvällens intag. Någon försämring den andra dagens eftermiddag påvisades dock inte. Lorazepam 3 mg/dygn och diazepam 15 mg/dygn försämrade bägge körförmågan både initialt och efter en veckas behandling. Diazepam 15 mg/dygn givet i tre respektive fyra veckor påverkade körförmågan i klart negativ riktning. I två studier med unga friska män medförde intag av 7 mg respektive 14 mg diazepam inte någon säker försämring av körförmågan i simulator. Individuella skillnader inom de två dosgrupperna och en placebogrupp var större än mellan grupperna. Körförmågan var försämrad vid test 4-5 timmar efter intag av alprazolam 1 mg i singeldos, samt även efter alprazolam depottablett 1 mg.

I flera studier har man visat att buspiron inte försämrade körförmågan.


Antiepileptika

Få studier finns vad gäller antiepileptikas inverkan på körförmågan. Dock synes fenobarbital i dosen 200 mg, liksom andra barbiturater, nedsätta körförmågan. Både karbamazepin (600 mg/dag) och oxkarbazepin (900 mg/dag) hade viss negativ inverkan på körförmågan hos friska försökspersoner behandlade upp till 14 dagar. Klonazepam har i en studie efter engångsdos 4 mg visat sig påverka psykomotorisk funktion. Generellt bör försiktighet iakttagas vid insättande av antiepileptika.

Analgetika

Opioider: Prestationsförmågan reduceras generellt av opioider. Stora individuella variationer förekommer. Risk för påverkan av körförmågan finns framför allt vid insättande och dosökning. I en studie fann man dock ingen signifikant skillnad i ett antal psykomotoriska tester relaterade till körförmågan hos en grupp cancerpatienter underhållsbehandlade med morfin, jämfört med cancerpatienter utan analgetisk behandling. Enligt ett fåtal publicerade studier är påverkan på körförmågan av oxykodon svårbedömd. Detsamma gäller för tramadol. För metadon finns en undersökning där ingen säkerställd påverkan av prestationsförmågan påvisades vid underhållsdos. Fentanyl och buprenorfin i form av plåster hos patienter med kronisk icke cancerrelaterad smärta medförde ingen påtaglig påverkan av psykomotoriska kognitiva funktioner vid kontinuerlig dosering.

Övriga analgetika: I en studie gav indometacin i dosen 50 mg nedsatt psykomotorik, förstärkt av alkohol. I en annan studie har indometacin och naproxen inte givit någon försämring av kapaciteten vid simulerad bilkörning.

Narkosmedel

En patient skall avstå från bilkörning (framförande av fordon) i minst 24 timmar efter anestesi/sedering. Detta gäller både om ingreppet gjorts i generell anestesi eller regionalanestesi. Det gäller också om ingrepp/undersökning gjorts i sedering eller med premedicinering.

Undantag är ingrepp som gjorts i enbart lokalbedövning utan att farmaka med sederande effekt givits.

I preoperativ information bör det finnas tydliga uppgifter i det fall fordon inte får framföras efter ingreppet.

Antihistaminer

Äldre antihistaminika såsom klemastin har sederande verkan vilket bör beaktas. Vad gäller hydroxizin och difenhydramin har påverkan av körförmågan påvisats. De nyare antihistaminerna såsom loratadin, desloratadin, fexofenadin, ebastin och cetirizin har lägre sedationsfrekvens än de äldre antihistaminerna. Dessa nyare antihistaminer har i bilkörningstest ej visat någon signifikant påverkan på körförmågan vid rekommenderad dosering. Det bör dock beaktas att effekterna varierar för olika preparat och olika individer och att vid högre doser än de normalt rekommenderade kan CNS-påverkan förekomma.

Antidepressiva

Dessa preparat skiljer sig åt sinsemellan vad gäller påverkan på de psykomotoriska funktionerna. De flesta studierna är gjorda på friska försökspersoner efter en engångsdos.

Amitriptylin i engångsdos påverkade reaktionstid, minne, uppmärksamhet och körförmåga. Mindre entydiga resultat erhölls för nortriptylin.

En jämförelse mellan mianserin 30 mg/dygn, moklobemid 400 mg/dygn och placebo vid åtta dagars behandling visade att mianserin signifikant påverkade ett antal psykomotoriska tester, körning på landsväg samt subjektiva skattningar, vilket moklobemid inte gjorde.

Mirtazapin i doserna 15-30 mg till natten försämrade utfallet av tester av betydelse för bilkörning i början av behandlingen.

Paroxetin i dosen 20 mg/dygn givet till friska försökspersoner påverkade inte resultatet vid ett antal olika psykomotoriska test jämfört med placebo. Läkemedlet givet i singeldos 10 mg påverkade inte simulerad bilkörning. Sertralin givet i doser 25 mg till 100 mg till friska försökspersoner gav heller ingen försämring av utfallet vid ett antal psykomotoriska tester och vid körning i simulator. Den högsta dosen gav i en studie en subjektiv sedation, men ingen påvisbar objektiv försämring av psykomotorisk funktion. En viss försämring i psykomotoriska funktioner, men ej i körförmågan, har påvisats hos friska försökspersoner vid tillförsel av fluoxetin 20 mg per dag under tre veckor. Escitalopram i dosen 10-20 mg till friska försökspersoner påverkade inte körförmågan. Venlafaxin i doser upp till 150 mg/dygn påverkade ej körförmågan eller psykomotoriska tester jämfört med placebo. Reboxetin i singeldos 4 mg påverkar ej reaktionstiden vid inbromsning jämfört med placebo.

Neuroleptika

Korttidsstudier med friska försökspersoner har visat påtaglig inverkan av ett antal olika neuroleptika på psykomotoriska funktioner. Däremot saknas i stort sett data om påverkan på körförmågan vid långtidsbehandling. Deskriptiva studier visar emellertid att äldre neuroleptika av typ haloperidol påverkar psykomotoriska funktioner i större utsträckning än nyare medel. Känsligheten för antipsykotiska medel synes öka med åren.

Hostmediciner

Noskapin i standarddos påverkade inte körförmågan i simulator. Preparat innehållande etylmorfin och kodein kan dock innebära risker ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Antihypertensiva medel

I en studie rörande blodtryckssänkande medel jämförda med placebo och en kontrollgrupp helt utan medikamenter, gav varken propranolol eller atenolol försämrad körförmåga.

Antiparkinsonmedel

Dopaminreceptoragonister och levodopa har visats kunna utlösa plötsliga sömnattacker. Patienterna måste informeras om detta och rådas till försiktighet vid bilkörning.

Förekomst av läkemedel vid misstänkt s k drograttfylleri

Under år 2013 sändes 14 996 blodprover från motorfordonsförare till Rättsmedicinalverkets rättskemiska avdelning i Linköping för analys avseende alkohol och/eller andra medel som kan påverka förmågan att framföra motorfordon på ett betryggande sätt. 12 757 av de inskickade proverna har analyserats med avseende på andra medel än alkohol, med huvudsaklig inriktning mot förekomst av narkotika och frekvent använda läkemedel med risk för trafikfarlig påverkan.

I 73% av blodproverna påvisades annat medel än alkohol. Efter säkerställande av en illegal narkotikasubstans i blodprovet bestäms fr o m mars 2005 inga ytterligare substanser, om inte polisen begär en fullständig analys. P g a detta är de medel som vanligen missbrukas tillsammans med amfetamin, t ex cannabis och bensodiazepiner, underrepresenterade i statistiken. Vanligaste analysfynden var de illegala narkotikaklassade medlen amfetamin (32%) och tetrahydrocannabinol (cannabis) (27%). Därnäst påvisades bensodiazepiner i följande frekvensordning: diazepam (5%), alprazolam (5%), klonazepam (2%), oxazepam (2%), nitrazepam (0,5%) och flunitrazepam (0,3%). Morfin förekom i ca 2% och kodein i ca 1%. Övriga illegala narkotikaklassade medel var metamfetamin (2%) och MDPV (0,9%). Bland övriga läkemedel, som förekom i ca 1% av proverna, fanns bl a buprenorfin (2%), tramadol, zopiklon, zolpidem och metadon.

Mer än 0,2 promille etanol påvisades i 18% av de blodprover som var negativa med avseende på andra medel.

Läkemedel utan samtidig förekomst av illegal narkotika påvisades i 8% av totala antalet fall, men i 14% av dessa fanns även mer än 0,2 promille alkohol. De 10 vanligaste substanser som påvisades i läkemedelsfallen var diazepam och alprazolam i ca 30% av proverna, buprenorfin (16%), klonazepam (13%), oxazepam (10%), tramadol (6%), zopiklon (6%), zolpidem (7%), nitrazepam (4%) och metadon (5%). I läkemedelsfallen, där det ofta görs en mera fullständig analys än i narkotikafallen, var det genomsnittliga intaget 1,7 läkemedel per fall. Blandbruk var påtagligt i många fall och ofta förelåg höga blodkoncentrationer som indikerade missbruk. Detta blandbruk gör materialet svårbedömt med avseende på sambandet mellan iakttagen påverkan och uppmätt blodkoncentration av respektive läkemedel.


Studier kring läkemedel och trafikolyckor

En svårighet vid studiet av läkemedelsförekomst hos olycksförare är att finna relevant jämförelsematerial. Ofta påvisas dessutom flera läkemedel hos varje förare och/eller samtidig förekomst av alkohol.

En undersökning i Norge har jämfört de förare som varit inblandade i trafikolyckor med de övriga förare i samma material som på andra grunder misstänkts för att köra påverkade av annat än alkohol, men förblivit olycksfria. Därvid fann man att bensodiazepiner inte bara var det vanligaste analysfyndet utan också påvisades signifikant oftare hos olycksförare än hos övriga misstänkta förare.

Hos bilförare dödade i trafiken i Norge har man påvisat alkohol hos 28% och läkemedel/narkotika hos 16%. Motsvarande siffror för enbart singelolyckor var alkohol hos 42% respektive läkemedel/narkotika hos 22%.

I en svensk studie med 895 förare dödade i trafikolyckor under åren 2008–2011 fann man enbart alkohol i blodet överstigande 0,2 promille i 15% och enbart läkemedel i 18,4%. I 56% av fallen kunde varken alkohol eller läkemedel påvisas.

Försök att beräkna trafikolycksfallsrisken vid läkemedelsanvändning har, genom jämförelse med förskrivningen av läkemedel, visat att förare som intagit ”minor tranquillizers” (huvudsakligen bensodiazepiner) löpte 4,9 gånger större risk att råka ut för olyckor, liksom att tricykliska antidepressiva var överrepresenterade hos olycksförare jämfört med misstänkt påverkade förare. En studie, publicerad år 2004, bekräftar denna tidigare påvisade femfaldiga riskökning för bensodiazepiner.

I en studie av bilförare äldre än 65 år har man, genom kontroll av samtliga patienter i åldersgruppen som var körkortsinnehavare, visat en ökad olycksrisk med 1,5 gånger för bensodiazepiner (höga doser 2,4 gånger) och med 2,2 gånger för tricykliska antidepressiva (höga doser 5,5 gånger). I en stor epidemiologisk studie från Skottland med s k case-crossover-metod medförde intag av zopiklon, liksom av bensodiazepiner, en ökad risk för trafikolyckor.

En epidemiologisk studie från Norge från 2007 bekräftade en ökad olycksrisk beträffande opiater och bensodiazepiner. Två ytterligare studier från samma land 2008 påvisade ökad risk hos förare med förskrivning av hypnotika respektive antidepressiva.

Slutomdöme

Nedanstående bedömning avser enbart terapeutiska doser och för sömnmedel endast dagen efter-effekter.

Långverkande bensodiazepiner, sederande antidepressiva och äldre antihistaminer kan innebära måttlig till stor risk i trafiken. Opioider, kortverkande bensodiazepiner, kortverkande sömnmedel och icke-sederande antidepressiva samt nyare antihistaminer innebär mindre risk, men som alltid måste doser, tid efter sista dos, behandlingstidens längd samt eventuella interaktioner beaktas, liksom de individuella faktorer som styr läkemedelsomsättningen.

Informationsbehov

Patienter har rätt till adekvat information om läkemedlens risker från trafiksäkerhetssynpunkt av förskrivande läkare, apotek och producent.

Därvid är det väsentligt att patienten även informeras om huruvida förskrivet läkemedel innehåller någon narkotikaklassad substans med tanke på den skärpning av trafikbrottslagen som beskrivs i inledningen.

Ny kunskap om många läkemedels effekter på förmågan att framföra motorfordon har vuxit fram. Reaktionerna på läkemedel är, som känt, mycket varierande, komplexa och individuella, vilket framgår av redovisningen här ovan. Den nödvändiga trafikvarningsinformationen skall tydligt framgå genom utförlig varningstext på bipacksedeln (LVFS 2005:11).

Denna trafiksäkerhetsvarning innebär ett ökat ansvar för den förskrivande läkaren att informera sig om huruvida hans patient är fordonsförare och i sådant fall upplysa patienten om såväl läkemedlets effekter som dess biverkningar ur trafiksäkerhetssynpunkt, interaktioner och andra eventuella risker. Studier har visat att patienter under pågående medicinering kan ha svårt att själva bedöma sin förmåga att framföra motorfordon.

Litteratur


Ahlner J, Holmgren A, Wayne Jones, A. Prevalence of alcohol and other drugs and the concentrations in blood of drivers killed in road traffic crashes in Sweden. Scand J Pub Health 2014;42:177-183.

Awad IT, Chung F. Factors affecting recovery and discharge following ambulatory surgery. Can J Anasth. 2006;53:858-72.

Beermann B, Liliemark J, Johansson K. Utökad information på bipacksedeln och rådgivning ersätter varningstriangeln. Läkartidningen 2005;102:1918-1921.

Bocca ML, Le Doze F, Etard O, Pottier M, L’Hoste J, Denise P. Residual effects of zolpidem 10 mg and zopiclone 7,5 mg versus flunitrazepam 1 mg and placebo on driving performance and ocular saccades. Psychopharmacology 1999;143:373-379.

Bogstrand ST, Gjerde H. Which drugs are associated with highest risk for being arrested for driving under the influence? A case-control study. Forensic Science Int 2014;240:21-28.

Brunnauer A, Laux G. The effects of most commonly prescribed second generation antidepressants on driving ability: a systematic review: 70th Birthday Prof. Riederer. J Neural Transm. 2012 Jun 9.

Bukten A, Herskedal A, Skurtveit S, Bramness J, Clausen T. Driving under the influence among patients in opioid maintenance treatment: a registry-based national cohort study. Addiction 2013;108:1954-1961.

Dassanayake T, Michie P, Carter G, Jones A. Effects of benzodiazepines, antidepressants and opioids on driving: a systematic review and meta-analysis of epidemiological and experimental evidence. Drug Saf 2011;34:125-156.

Engeland A, Skurtveit S, Mörland J. Risk of Road Traffic Accidents Associated With the Prescription of Drugs: A Registry-Based Cohort Study. AEP 2007;17:597-602.

Hetland A, Carr DB. Medications and Impaired Driving. Annals of Pharmacotherapy 2014; 48: 494-506.

Jones AW, Holmgren A, Kugelberg FC. Concentrations of Scheduled Prescription Drugs in Blood of Impaired Drivers: Considerations for Interpreting the Results. Ther Drug Monit 2007;29:248-260.

Kaussner Y, Kenntner-Mabiala R, Hoffmann S, Klatt J, Tracik F, Krüger H-P. Effects of oxcarbazepine and carbamazepine on driving ability: a double-blind, randomized crossover trial with healthy volunteers. Psychopharmacology 2010; 210: 53-63.

Kriikku P, Wilhelm L, Rintatalo J, Hurma J, Kramer J, Ojanperä I. Pregabalin serum levels in apprehended drivers. Forensic Science Int 2014; 243: 112-116.

Movig KLL, Mathijssen MPM, Nagel PHA, van Egmond T, de Gier JJ, Leufkens HGM, Egberts ACG. Psychoactive substance use and the risk of motor vehicle accidents. Accident Analysis and Prevention 2004;36:631-636.

Perttula A, Pitkäniemi J, Heinonen O-P, Finkle W, Triche JR T, Gergov M, Vuori E. Second-Generation Antihistamines Exhibit a Protective Effect on Drivers in Traffic – A Preliminary Population-Based Case-Control Study. Traffic Injury Prevention 2014; 15: 551-555.

Ramaekers JG, Lamers CTJ, Verhey F, Muntjewerff ND, Mobbs E, Sanders N, Lewis JM, Lockton JA. A comparative study of the effects of carbamazepine and the NMDA receptor antagonist remacemide on road tracking and car-following performance in actual traffic. Psychopharmacology 2002;159:203-210.

Rapoport MJ and Banina MC: Impact of psychotropic medications on simulated driving: a critical review. CNS Drugs. 2007;21:503-19.

Roth T, Eklov S.D, Drake C.L, Verster J.C. Meta-Analysis of On-The-Road Experimental Studies of Hypnotics: Effects of Time After Intake, Dose, and Half-Life. Traffic Injury Prevention 2014; 15: 439-445.

Sabatowski R, Mordenti G. Opioids and driving ability: current data do not support one opioid being more favorable than another. Pain Practice 2014; 14:196-197.

Smink BE, Egberts ACG, Lusthof KJ, Uges DRA, de Gier JJ. The relationship between benzodiazepine use and traffic accidents. A systematic literature review. CNS Drugs 2010; 24: 639-653

Tashiro M, Horikawa E, Mochizuki H, Sakurada Y, Kato M, Inokuchi T, Ridout F, Hindmarch I, Yanai K. Effects of fexofenadine and hydroxizine on brake reaction time during car-driving with cellular phone use. Hum Psychopharmacol Clin Exp 2005; 20: 501-509.

Verster JC, Mets MA. Psychoactive medication and traffic safety. Int J Environ Res Public Health 2009;6:1041-54.

Verster JC, Veldhuijzen DS, Volkerts ER. Is it safe to drive a car when treated with anxiolytics? Evidence from on-the-road driving studies during normal traffic. Current Psychiatry Reviews 2005;1:215–225.

Vägverket, Trafikmedicinska rådet. Trafikmedicin 2001:92.



Publiceringsdatum: 2014-11-10