FASS för förskrivare

FASS om djurläkemedel

• 
• 
• 

NYHETER KLINISKA PRÖVNINGAR

• Bipacksedel
• Patient-FASS
• Produktresumé
• FASS
• Förpackningsinfo

1 LÄKEMEDLETS NAMN

Extavia 250 mikrogram/ml, pulver och vätska till injektionsvätska, lösning.

2 KVALITATIV OCH KVANTITATIV SAMMANSÄTTNING

Extavia innehåller 300 mikrogram (9,6 miljoner IE) rekombinant interferon beta-1b/flaska.

Den färdigberedda lösningen innehåller 250 mikrogram (8,0 miljoner IE) rekombinant interferon beta-1b*/ml.

* producerat med genteknik från stammar av Escherichia coli

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.

3 LÄKEMEDELSFORM

Pulver och vätska till injektionsvätska, lösning.

Vitt till benvitt pulver.

4 KLINISKA UPPGIFTER

4.1 Terapeutiska indikationer

Extavia är indicerat för behandling av

• Patienter med en enda demyeliseringsepisod med en aktiv inflammationsprocess, om den är allvarlig nog för att motivera behandling med intravenösa kortikosteroider, om alternativa diagnoser har uteslutits, och om patienterna bedöms uppvisa hög risk för att utveckla kliniskt definitiv multipel skleros (se avsnitt 5.1).

• Patienter med skovvis förlöpande multipel skleros och två eller flera skov under de senaste två åren.

• Patienter med sekundär progressiv multipel skleros med aktiv sjukdom, som manifesterar sig genom skov.

4.2 Dosering och administreringssätt

Behandling med Extavia skall initieras av läkare med erfarenhet av behandling av sjukdomen.

Vuxna:

Rekommenderad dos Extavia är 250 mikrogram (8,0 miljoner IE), som finns i 1 ml av den färdigberedda lösningen. Den ges som subkutan injektion en gång varannan dag (se avsnitt 6.6).

Barn och ungdomar:

Det har inte gjorts några formella kliniska prövningar eller farmakokinetiska studier på barn eller ungdomar. Begränsade publicerade data tyder emellertid på att säkerhetsprofilen för ungdomar mellan 12 och 16 år som får Extavia 8,0 miljoner IE subkutant varannan dag, liknar den som har observerats hos vuxna. Det finns ingen information om användningen av Extavia hos barn som är yngre än 12 år och därför bör Extavia inte användas i denna population.

Generellt rekommenderas dostitrering i början av behandlingen.

Patienterna skall börja med 62,5 mikrogram (0,25 ml) subkutant varannan dag och dosen ska därefter långsamt höjas till en dos på 250 mikrogram (1,0 ml) varannan dag (se tabell A).

Titreringsperioden kan ändras om någon signifikant biverkning uppträder. En dos på 250 mikrogram (1,0 ml) varannan dag bör uppnås för att få adekvat effekt.

Tabell A: Schema för dostitrering*
Behandlingsdag	Dos	Volym
1, 3, 5	62,5 mikrogram	0,25 ml
7, 9, 11	125 mikrogram	0,5 ml
13, 15, 17	187,5 mikrogram	0,75 ml
≥19	250 mikrogram	1,0 ml
* Titreringsperioden kan justeras om någon signifikant biverkning uppträder.

Optimal dosering har inte fullständigt klarlagts.

Man kan för närvarande inte säga hur länge en patient skall behandlas. Det finns uppföljningsdata från kontrollerade kliniska betingelse för patienter med skovvist förlöpande multipel skleros i upp till 5 år och för patienter med sekundär progressiv multipel skleros i upp till 3 år. För patienter med skovvist förlöpande multipel skleros har behandlingseffekt påvisats för de första två åren. Tillgängliga data för de återstående tre åren är förenliga med bibehållen behandlingseffekt av Extavia under hela tidsperioden.

Hos patienter med en enda klinisk episod som tyder på multipel skleros har behandlingseffekt påvisats under en period på tre år.

Behandling rekommenderas ej för patienter med skovvis förlöpande MS som har haft mindre än två skov under de två senaste åren, eller för patienter med sekundär progressiv multipel skleros som inte har haft aktiv sjukdom under de två senaste åren.

Om patienten inte svarar på behandlingen, t. ex. om man under en sexmånadersperiod ser en ihållande progress enligt Expanded Disability Status Scale (EDSS-skalan) eller om det, utöver Extavia-behandling, krävs behandling med adrenokortikotropt hormon (ACTH) eller kortikosteroider i 3 kurer eller mer under en 1-årsperiod, skall behandlingen med Extavia avbrytas.

4.3 Kontraindikationer

- Påbörjande av behandling under graviditet (se avsnitt 4.6)

- Patienter med anamnes på överkänslighet mot naturligt eller rekombinant interferon beta, humant albumin eller mot något hjälpämne

- Patienter med pågående svår depression och /eller självmordstankar (se avsnitt 4.4 och 4.8)

- Patienter med icke-kompenserad leversjukdom (se avsnitt 4.4, 4.5 och 4.8)

4.4 Varningar och försiktighet

Immunsystemet

Administrering av cytokiner till patienter med tidigare konstaterad monoklonal gammopati har associerats med utveckling av systemiskt kapillärläckagesyndrom med chockliknande symtom och dödlig utgång.

Magtarmkanalen

I sällsynta fall har pankreatit konstaterats i samband med användning av Extavia, ofta i förening med hypertriglyceridemi.

Nervsystemet

Extavia skall ges med försiktighet till patienter med tidigare eller pågående depressiva störningar, i synnerhet till de som tidigare har haft självmordstankar (se avsnitt 4.3). Det är känt att depression och självmordstankar förekommer i förhöjd frekvens i MS-populationen och i samband med användning av interferon. Patienter som behandlas med Extavia skall rådas att omedelbart rapportera symtom på depression och/eller självmordstankar till behandlande läkare. Patienter som uppvisar depressiva störningar skall följas noga under behandling med Extavia och behandlas på lämpligt sätt. Avbrytande av behandling med Extavia bör övervägas (se även avsnitt 4.3 och 4.8).

Extavia skall ges med försiktighet till patienter med anamnes på krampanfall samt till de som får behandling med antiepileptika, i synnerhet om deras epilepsi inte kan kontrolleras tillräckligt med antiepileptika (se avsnitt 4.5 och 4.8).

Denna produkt innehåller humant albumin och medför därför en potentiell risk för överföring av virussjukdomar. En risk för överföring av Creutzfeld-Jakobs sjukdom (CJD) kan inte uteslutas.

Laboratorietester

Regelbundna funktionstester av sköldkörteln rekommenderas på patienter med sjukdomshistoria eller kliniska symtom på funktionsrubbningar av sköldkörteln.

Utöver de laboratorietester som normalt krävs för monitorering av patienter med multipel skleros, rekommenderas fullständig blodstatus och differentialräkning av vita blodkroppar, trombocyträkning och blodkemi, inklusive leverfunktionstester (t.ex. aspartataminotransferas serumglutaminsyra-oxalättiksyra-transaminas (SGOT), alaninaminotransferas serumglutaminsyra-pyrodruvsyra-transaminas (SGPT) och gamma-glutamyltransferas) före påbörjande av och med regelbundna intervall efter insättandet av behandling med Extavia, och därefter periodiskt i frånvaro av kliniska symtom.

Patienter med anemi, trombocytopeni eller leukopeni (ensamt eller i någon kombination) kan kräva mer intensiv övervakning av fullständig blodstatus, med differential- och trombocyträkning. Patienter som utvecklar neutropeni skall övervakas noga med avseende på utveckling av feber eller infektion. Det har förekommit rapporter om trombocytopeni med kraftig minskning av antalet trombocyter.

Lever och gallvägar

Asymtomatisk stegring av serumtransaminaser (i de flesta fall mild och övergående) var mycket vanligt förekommande hos patienter som behandlades med Extavia i kliniska studier. Liksom för andra beta-interferoner har allvarlig leverskada, däribland fall av leversvikt, rapporterats hos ett fåtal patienter som fått Extavia. Oftast inträffade de mest allvarliga händelserna hos patienter som hade exponerats för andra känt levertoxiska läkemedel eller ämnen eller hos patienter med annan sjukdom t.ex. metastaserande malign sjukdom, svår infektion och sepsis eller alkoholmissbruk.

Patienter ska följas avseende tecken på leverskada. Vid förhöjda värden av serumtransaminaser skall noggrann övervakning och undersökning genomföras och utsättande av Extavia skall övervägas om höjningarna är betydande eller om det finns kliniska symtom på t.ex. gulsot. I frånvaro av kliniska tecken på leverskada och efter normalisering av leverenzymer kan återinsättande av Extavia övervägas under noggrann uppföljning av leverfunktionen.

Njurar och urinvägar

Försiktighet skall iakttas och noggrann övervakning övervägas när interferon beta ges till patienter med allvarlig njursvikt.

Hjärtat

Försiktighet skall iakttas när Extavia ges till patienter med tidigare konstaterade hjärtsjukdomar.

Patienter med tidigare konstaterad, signifikant hjärtsjukdom, som kongestiv hjärtsvikt, kranskärlssjukdom eller arytmi, skall övervakas med avseende på försämring av hjärtsjukdomen, särskilt i början av behandlingen med Extavia.

Även om Extavia inte har någon känd direktverkande hjärttoxicitet, kan de influensaliknande symtom som är associerade med beta interferon visa sig vara påfrestande för patienter med tidigare konstaterad, signifikant hjärtsjukdom. Under uppföljningen efter marknadsföring har det kommit mycket sällsynta rapporter om försämrad hjärtstatus hos patienter med tidigare konstaterad, signifikant hjärtsjukdom som var tidsmässigt associerat till insättandet av behandling med Extavia.

Enstaka fall av kardiomyopati har rapporterats. Om kardiomyopati uppkommer och ett samband med Extavia misstänks, skall behandlingen sättas ut.

Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället

Allvarliga överkänslighetsreaktioner (sällsynta men svåra akuta reaktioner som bronkspasm, anafylaxi och urtikaria) kan uppträda. Om reaktionerna är allvarliga, skall behandlingen med Extavia sättas ut och lämplig medicinsk intervention inledas.

Nekros på injektionsstället har rapporterats hos patienter som har använt Extavia (se avsnitt 4.8). Nekrosen kan vara utbredd och omfatta såväl muskelfascia som fett, varför den kan resultera i ärrbildning. Ibland krävs debridering och mer sällan, hudtransplantation och läkningen kan ta upp till 6 månader.

Om det uppstår bristningar i huden, som kan vara associerade med svullnad eller dränering av vätska från injektionsstället, skall patienten rådas att konsultera sin läkare innan ytterligare injektioner med Extavia tas.

Om patienten har flera hudlesioner, bör Extavia-behandlingen avbrytas tills läkning skett. Patienter med enstaka lesioner kan fortsätta med Extavia under förutsättning att nekrosen inte är för omfattande, eftersom nekrosen på injektionsstället hos vissa patienter läkt även under behandling.

För att minimera risken för nekros på injektionsstället skall patienterna rekommenderas att:

– använda en aseptisk injektionsteknik

– växla injektionsställe för varje dos

Förekomst av reaktioner på injektionsstället kan minska med användning av en autoinjektor.

Majoriteten av patienterna använde autoinjektor i den pivotala studien på patienter med en enda klinisk episod som tyder på multipel skleros. I denna studie observerades både färre reaktioner och nekroser på injektionsstället jämfört med de andra pivotala studierna.

Patientens egen injektionsteknik skall regelbundet följas upp, särskilt om reaktioner på injektionsstället har uppstått.

Immunogenicitet

I likhet med alla terapeutiska proteiner finns det en risk för immunogenicitet. I kontrollerade kliniska prövningar togs serumprover var tredje månad för kontroll av utveckling av antikroppar mot Extavia.

I olika kontrollerade kliniska prövningar utvecklade mellan 23% och 41% av patienterna neutraliserande antikroppar mot interferon beta-1b i serum, bekräftad genom positiva titrar vid åtminstone två på varandra följande tillfällen. Av dessa patienter återgick mellan 43% och 55% till en stabil antikroppsnegativ status (baserat på negativa titrar vid två på varandra följande tillfällen) under den efterföljande observationsperioden i respektive studie.

Utvecklingen av neutraliserande antikroppar är förknippad med en minskad klinisk effekt, men endast med avseende på skovaktivitet. Vissa analyser tyder på att denna effekt kan vara större hos patienter med högre titernivåer av neutraliserande aktivitet.

I studien på patienter med en enda klinisk episod som tyder på multipel skleros observerades neutraliserande aktivitet, mätt var 6:e månad, vid minst ett tillfälle hos 32% (88) av de patienter som omedelbart behandlades med Extavia. Av dessa återgick 47% (41) till negativ status under en treårsperiod. Under denna studieperiod var utvecklingen av neutraliserande aktivitet inte förenad med minskad klinisk effekt (vad avser tid till kliniskt definitiv multipel skleros (CDMS) och tid till bekräftad EDSS-progress).

Inga nya biverkningar har kopplats till utvecklingen av neutraliserande aktivitet.

In vitro har det påvisats att Extavia korsreagerar med naturligt interferon beta. Detta förhållande har dock inte undersökts in vivo och den kliniska relevansen av fyndet är oklar.

Det föreligger begränsade och inkonklusiva data för patienter som har utvecklat neutraliserande aktivitet och därefter fullföljt Extavia-behandling.

Beslutet att fortsätta eller avbryta behandlingen skall baseras på den kliniska sjukdomsaktiviteten snarare än på status för neutraliserande antikroppar.

4.5 Interaktioner med andra läkemedel och övriga interaktioner

Inga interaktionsstudier har utförts.

Effekten av behandling med 250 mikrogram (8,0 miljoner IE) Extavia varannan dag på läkemedelsmetabolismen hos MS-patienter är inte känd. Kortikosteroid- eller ACTH-behandling av skov under upp till 28 dagar tolererades väl av patienter som samtidigt erhöll Extavia.

Då klinisk erfarenhet saknas hos MS-patienter, kan användningen av Extavia tillsammans med andra immunomodulatorer än kortikosteroider och ACTH ej rekommenderas.

Interferoner har rapporterats orsaka en reduktion av aktiviteten hos cytokrom P450-beroende enzymer i levern hos människor och djur. Försiktighet bör därför iakttas när Extavia administreras tillsammans med läkemedel som har ett smalt terapeutiskt index och som i hög grad är beroende av det cytokrom P450-systemet i levern för clearance, t ex. anti-epileptika. Ytterligare försiktighet skall iakttas vid samtidig medicinering som påverkar de blodbildande organen.

Inga interaktionsstudier har utförts med antiepileptika.

4.6 Graviditet och amning

Graviditet

Erfarenhet om användning av Extavia under graviditet är begränsad. Tillgänglig data indikerar att det kan finnas en ökad risk för spontana aborter. Inledning av behandling under graviditeten är kontraindicerat (se avsnitt 4.3).

Kvinnor i fertil ålder

Kvinnor i fertil ålder bör använda lämpliga preventivmedel. Blir patienten gravid eller planerar att bli gravid under behandlingen med Extavia, skall hon upplysas om de potentiella riskerna och det bör övervägas att avbryta behandlingen (se avsnitt 5.3). I händelse av graviditet hos patienter med en hög återfallsfrekvens innan påbörjad behandling skall risken för ett svårare återfall till följd av att Extavia-behandlingen avbryts noga avvägas mot en möjlig förhöjd risk för spontan abort.

Amning

Det är inte känt om interferon beta-1b utsöndras i modersmjölk. På grund av risken för allvarliga biverkningar på diande barn bör man bestämma sig för att avbryta antingen amningen eller Extavia-behandlingen.

4.7 Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner

Inga studier har utförts.

CNS-relaterade biverkningar som har samband med behandling med Extavia kan hos känsliga patienter påverka förmågan att köra eller använda maskiner.

4.8 Biverkningar

a) Det är vanligt med biverkningar i början av behandlingen, men i allmänhet avtar de under behandlingens gång. De vanligaste biverkningarna är ett influensaliknande symtomkomplex (feber, frossa, ledvärk, sjukdomskänsla, svettningar, huvudvärk eller muskelvärk,) som huvudsakligen beror på läkemedlets farmakologiska effekter. Reaktioner på injektionsstället uppträdde ofta efter administrering av Extavia. Rodnad, svullnad, missfärgning, inflammation, smärta överkänslighet, nekros och diffusa reaktioner var signifikant associerade med behandling med Extavia 250 mikrogram (8 miljoner IE).

Generellt rekommenderas dostitrering i början av behandlingen för att öka tolerabiliteten för Extavia (se avsnitt 4.2). Influensaliknande symtom kan också lindras genom administrering av ickesteroida antiinflammatoriska medel. Förekomst av reaktioner på injektionsstället kan minskas med användning av en autoinjektor.

b) Nedanstående lista med biverkningar grundar sig på rapporter från kliniska prövningar med Extavia (Tabell 1, biverkningar och laboratorieavvikelser) och från uppföljning efter marknadsföring (Tabell 2, inrapporterade incidenser baserade på spontana rapporter av biverkningar med klassificeringen mycket vanliga ≥ 1/10, vanliga ≥ 1/100 to < 1/10, mindre vanliga ≥ 1/1,000 to < 1/100, sällsynta ≥ 1/10,000 to < 1/1,000, och mycket sällsynta < 1/10,000). Erfarenheten av Extavia-behandling av patienter med multipel skleros (MS) är begränsad och följaktligen har biverkningar som uppträder mycket sällan eventuellt ännu ej observerats:

Tabell 1 Biverkningar och laboratorieavvikelser med incidenser ≥ 10% och respektive incidens med placebo; signifikant associerade biverkningar < 10%

Organsystem Biverkning och laboratorie­avvikelser	Enstaka episod som tyder på multipel skleros (BENEFIT)	Sekundär progressiv MS (europeisk studie)	Sekundär progressiv MS (nordamerikansk studie)	Skovvis förlöpande MS
	Extavia 250 mikrogram (placebo) n=292 (n=176)	Extavia 250 mikrogram (placebo) n=360 (n=358)	Extavia 250 mikrogram (placebo) n=317 (n=308)	Extavia 250 mikrogram (placebo) n=124 (n=123)
Infektioner och infestationer
Infektion	6% (3%)	13% (11%)	11% (10%)	14% (13%)
Bölder	0% (1%)	4% (2%)	4% (5%)	1% (6%)
Blodet och lymfsystemet
Sänkt lymfocyttal (<1500/mm³) ×Λ°	79% (45%)	53% (28%)	88% (68%)	82% (67%)
Sänkt absolut neutrofiltal (<1500/mm³) ×Λ*°	11% (2%)	18% (5%)	4% (10%)	18% (5%)
Sänkt leukocyttal (<3000/mm³) ×Λ*°	11% (2%)	13% (4%)	13% (4%)	16% (4%)
Lymfadenopati	1% (1%)	3% (1%)	11% (5%)	14% (11%)
Metabolism och nutrition
Sänkt blodglukos (<55 mg/dl) ×	3% (5%)	27% (27%)	5% (3%)	15% (13%)
Psykiska störningar
Depression	10% (11%)	24% (31%)	44% (41%)	25% (24%)
Ångest	3% (5%)	6% (5%)	10% (11%)	15% (13%)
Centrala och perifera nervsystemet
Huvudvärk Λ	27% (17%)	47% (41%)	55% (46%)	84% (77%)
Yrsel	3% (4%)	14% (14%)	28% (26%)	35% (28%)
Sömnlöshet	8% (4%)	12% (8%)	26% (25%)	31% (33%)
Migrän	2% (2%)	4% (3%)	5% (4%)	12% (7%)
Parestesi	16% (17%)	35% (39%)	40% (43%)	19% (21%)
Ögon
Konjunktivit	1% (1%)	2% (3%)	6% (6%)	12% (10%)
Synrubbningar Λ	3% (1%)	11% (15%)	11% (11%)	7% (4%)
Öron och balansorgan
Öronvärk	0% (1%)	<1% (1%)	6% (8%)	16% (15%)
Hjärtat
Hjärtklappning *	1% (1%)	2% (3%)	5% (2%)	8% (2%)
Blodkärl
Vasodilatation	0% (0%)	6% (4%)	13% (8%)	18% (17%)
Hypertension °	2% (0%)	4% (2%)	9% (8%)	7% (2%)
Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum
Övre luftvägsinfektion	18% (19%)	3% (2%)
Sinuit	4% (6%)	6% (6%)	16% (18%)	36% (26%)
Ökad hosta	2% (2%)	5% (10%)	11% (15%)	31% (23%)
Dyspné *	0% (0%)	3% (2%)	8% (6%)	8% (2%)
Magtarmkanalen
Diarré	4% (2%)	7% (10%)	21% (19%)	35% (29%)
Förstoppning	1% (1%)	12% (12%)	22% (24%)	24% (18%)
Illamående	3% (4%)	13% (13%)	32% (30%)	48% (49%)
Kräkningar Λ	5% (1%)	4% (6%)	10% (12%)	21% (19%)
Buksmärtor °	5% (3%)	11% (6%)	18% (16%)	32% (24%)
Lever och gallvägar
Förhöjt alanin­amino­transferas (SGPT>5ggr baslinjen) ×Λ*°	18% (5%)	14% (5%)	4% (2%)	19% (6%)
Förhöjt asparta­tamino­transferas (SGOT >5 ggr baslinjen) ×Λ*°	6% (1%)	4% (1%)	2% (1%)	4% (0%)
Hud och subkutan vävnad
Hudsjukdomar	1% (0%)	4% (4%)	19% (17%)	6% (8%)
Utslag Λ°	11% (3%)	20% (12%)	26% (20%)	27% (32%)
Muskuloskeletala systemet och bindväv
Förhöjd muskeltonus (Hypertoni) °	2% (1%)	41% (31%)	57% (57%)	26% (24%)
Muskelvärk *°	8% (8%)	23% (9%)	19% (29%)	44% (28%)
Muskelsvaghet	2% (2%)	39% (40%)	57% (60%)	13% (10%)
Ryggvärk	10% (7%)	26% (24%)	31% (32%)	36% (37%)
Värk i extremiteter	6% (3%)	14% (12%)		0% (0%)
Njurar och urinvägar
Urinretention	1% (1%)	4% (6%)	15% (13%)	-
Proteinpositiv urin (>1+) ×	25% (26%)	14% (11%)	5% (5%)	5% (3%)
Miktionsfrekvens	1% (1%)	6% (5%)	12% (11%)	3% (5%)
Inkontinens	1% (1%)	8% (15%)	20% (19%)	2% (1%)
Urinträngningar	1% (1%)	8% (7%)	21% (17%)	4% (2%)
Reproduktionsorgan och bröstkörtel
Menstruations­smärtor	2% (0%)	<1% (<1%)	6% (5%)	18% (11%)
Oregelbundna menstruationer *	1% (2%)	9% (13%)	10% (8%)	17% (8%)
Metrorragi	2% (0%)	12% (6%)	10% (10%)	15% (8%)
Impotens	1% (0%)	7% (4%)	10% (11%)	2% (1%)
Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället
Reaktioner på injektionsstället (av olika slag) Λ*°§	52% (11%)	78% (20%)	89% (37%)	85% (37%)
Nekros på injektions­stället *°	1% (%)	5% (0%)	6% (0%)	5% (0%)
Influensa­liknande symtom­komplex &Λ*°	44% (18%)	61% (40%)	43% (33%)	52% (48%)
Feber Λ*°	13% (5%)	40% (13%)	29% (24%)	59% (41%)
Värk	4% (4%)	31% (25%)	59% (59%)	52% (48%)
Ont i bröstet °	1% (0%)	5% (4%)	15% (8%)	15% (15%)
Perifert ödem	0% (0%)	7% (7%)	21% (18%)	7% (8%)
Asteni *	22% (17%)	63% (58%)	64% (58%)	49% (35%)
Fross­brytningar Λ*°	5% (1%)	23% (7%)	22% (12%)	46% (19%)
Svettningar *	2% (1%)	6% (6%)	10% (10%)	23% (11%)
Allmän sjukdoms­känsla *	0% (1%)	8% (5%)	6% (2%)	15% (3%)
× Laboratorieavvikelse Λ Signifikant kopplad till Extavia-behandling av patienter med en första episod som tyder på MS, p<0,05 * Signifikant kopplad till Extavia-behandling för skovvis förlöpande MS, p<0,05 ° Signifikant kopplad till Extavia-behandling för sekundär progressiv MS, p<0,05 § Reaktion på injektionsstället (av olika slag) omfattar alla biverkningar som uppträder på injektionsstället, dvs. följande termer: blödning på injektionsstället, överkänslighet på injektionsstället, inflammation på injektionsstället, knöl på injektionsstället, nekros på injektionsstället, smärta på injektionsstället, reaktion på injektionsstället, ödem på injektionsstället och atrofi på injektionsstället & ”Influensaliknande symtomkomplex” står för influensasyndrom och/eller en kombination av minst två av biverkningarna: feber, frossbrytningar, muskelvärk, allmän sjukdomskänsla, svettningar.

Den lämpligaste MedDRA-termen har använts för att beskriva en viss reaktion och dess synonymer och relaterade tillstånd.

Tabell 2 Inrapporterade incidenser (mycket vanlig ≥ 1/10, vanlig ≥ 1/100 till < 1/10, mindre vanlig ≥ 1/1 000 till < 1/100, sällsynt ≥ 1/10 000 till < 1/1 000, mycket sällsynt < 1/10 000) baserade på spontanrapporter om biverkningar av läkemedlet

Organsystem	Mycket vanlig ≥ 1/10	Vanlig ≥ 1/100 till < 1/10	Mindre vanlig ≥ 1/1 000 till < 1/100	Sällsynt ≥ 1/10 000 till < 1/1 000
Blodet och lymfsystemet			Anemi Trombocytopeni Leukopeni	Lymfadeno­pati
Immunsystemet				Anafylaktiska reaktioner
Endokrina systemet				Hyper- tyroidism Hypo- tyroidism Sköldkörtel­rubbning
Metabolism och nutrition				Förhöjda triglycerider i blodet Anorexi
Psykiska störningar			Depression (se även avsnitt 4,4)	Förvirring Ångest Emotionell labilitet Självmords- försök (se även avsnitt 4,4)
Centrala och perifera nervsystemet				Konvulsioner
Hjärtat				Kardiomyopati Takykardi Palpitationer
Blodkärl			Hypertension
Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum				Bronkospasm Dyspné
Magtarmkanalen			Illamående Kräkningar	Pankreatit
Lever och gallvägar			Förhöjt alanin­amino­transferas Förhöjt aspartat­amino­transferas	Förhöjt bilirubin Förhöjt gammaglutamyl- transferas Hepatit
Hud och subkutan vävnad			Urtikaria Utslag Pruritus Alopeci	Missfärgning av huden
Muskuloskele­tala systemet och bindväv			Muskelvärk Förhöjd muskeltonus (Hypertoni)
Reproduktions­organ och bröstkörtel				Menstruations- rubbningar
Allmänna symtom och/eller symtom vid administrerings­stället	Influensaliknande symtom* Frossbrytningar* Feber* Reaktioner vid injektionsstället* Inflammation vid injektionsstället* Smärta vid injektionsstället*	Nekros på injektions­stället		Ont i bröstet, Allmän sjukdoms­känsla, svettningar
Under­sökning­ar				Viktminskning
* frekvenserna baserade på kliniska prövningar

Den lämpligaste MedDRA-termen har använts för att beskriva en viss reaktion och dess synonymer och relaterade tillstånd.

Biverkningarna presenteras inom varje frekvensområde efter fallande allvarlighetsgrad.

4.9 Överdosering

Interferon beta-1b har getts i individuella doser upp till 5 500 mikrogram (176 miljoner IE) intravenöst, 3 ggr per vecka, till vuxna cancerpatienter utan allvarliga biverkningar avseende vitalfunktioner.

5 FARMAKOLOGISKA EGENSKAPER

5.1 Farmakodynamiska egenskaper

Farmakoterapeutisk grupp: Interferoner, ATC-kod: L03AB08

Interferoner tillhör en grupp naturligt förekommande proteiner: cytokinerna. Interferonerna har en molekylvikt på mellan 15 000 och 21 000 dalton. Tre större grupper av interferoner är identifierade – alfa, beta och gamma. Interferon alfa, interferon beta och interferon gamma har överlappande men likväl skilda biologiska funktioner. Verkningarna av interferon beta-1b är artspecifika, varför den mest relevanta farmakologiska kunskapen om interferon beta-1b härrör från studier av humanceller in vitro och från humanstudier in vivo.

Interferon beta-1b har visat sig ha både antivirala och immunreglerande egenskaper. Verkningsmekanismerna vid behandlingen av multipel skleros är inte helt klarlagda. Det är emellertid känt att de biologisk responsmodifierande egenskaperna hos interferon beta-1b förmedlas genom dess interaktioner med specifika cellreceptorer på ytan av humana celler. Bindningen av interferon beta-1b till dessa receptorer leder till uttryck av ett antal genprodukter som antas mediera den biologiska effekten av interferon beta-1b. Ett antal av dessa substanser har återfunnits i serum och cellfraktioner från blod från patienter behandlade med interferon beta-1b. Interferon beta-1b minskar bindningsaffiniteten och ökar internaliseringen och nedbrytningen av interferon gamma-receptorerna. Interferon beta-1b ökar även suppressoraktiviteten hos mononukleära celler i perifert blod.

Inga enskilda studier har utförts avseende hur Extavia påverkar de kardiovaskulära och respiratoriska systemen eller funktionen hos endokrina organ.

Kliniska prövningar

Skovvis förlöpande MS

En kontrollerad klinisk prövning med Extavia har utförts på patienter med skovvis förlöpande multipel skleros och förmåga att gå utan hjälp (utgångsläge enligt EDSS på 0 till 5,5). Patienter som fick Extavia uppvisade en reduktion av frekvens (30%) och svårighetsgrad för de kliniska skoven, liksom även av antalet sjukhusvistelser orsakade av sjukdomen. En förlängning av den skovfria perioden noterades också. Extavia har ej visats ha någon effekt på skovens längd eller på symptomen mellan skoven, och ingen signifikant effekt sågs på sjukdomens progress vid skovvis förlöpande multipel skleros.

Sekundär progressiv MS

Två kontrollerade kliniska prövningar har utförts med Extavia, på totalt 1657 patienter med sekundär progressiv multipel skleros (utgångsläge enligt EDSS på 3 till 6,5; d.v.s. patienterna kunde gå). Patienter med lindrig sjukdom och patienter som inte kunde gå har inte undersökts. De båda studierna gav motsägande resultat vad gäller den primära effektvariabeln tid till bekräftad sjukdomsprogress, som ett användes som mått på fördröjningen av handikapputveckling:

Den ena studien uppvisade en statistiskt signifikant förlängning av tiden till progress av handikapp (hazardkvot = 0,69; 95% konfidensintervall (0,55; 0,86), p=0,0010, vilket motsvarar en riskreduktion på 31% med Extavia) samt av tidsintervallet till det att patienten blev rullstolsbunden (hazardkvot = 0,61; 95% konfidensintervall (0,44; 0,85), p=0,0036, vilket motsvarar en riskreduktion på 39% med Extavia) hos patienter som fick Extavia. Denna effekt kvarstod under observationsperioden på upp till 33 månader. Behandlingseffekten sågs hos patienter med alla grader av handikapp som studerades och var oberoende av skovaktiviteten.

I den andra prövningen av Extavia vid sekundär progressiv multipel skleros sågs ingen förlängning av tiden till progress av handikapp. De patienter som deltog i denna studie hade totalt sett mindre aktiv sjukdom än de i den andra studien av sekundär progressiv multipel skleros.

I retrospektiva metaanalyser som inkluderade data från båda studierna påvisades en övergripande behandlingseffekt som var statistiskt signifikant (p=0,0076; 8 miljoner IE Extavia jämfört med samtliga placebo-patienter).

Retrospektiva analyser av subgrupper visade att behandlingseffekt på progress av handikapp är mest sannolik hos patienter som har aktiv sjukdom innan behandlingen påbörjas (hazardkvot 0,72; 95% konfidensintervall (0,59; 0,88), p=0,0011, vilket motsvarar en riskreduktion på 28% med Extavia hos patienter med skov eller uttalad EDSS-progression, 8 miljoner IE Extavia gentemot alla placebo-patienter). Dessa retrospektiva analyser av subgrupper tyder på att såväl skov som uttalad progress av EDSS (EDSS >1 steg, eller > 0,5 steg för EDSS-värden >=6, under de senaste två åren) kan vara till hjälp för att identifiera patienter med aktiv sjukdom.

I båda studierna sågs hos patienter med sekundär progressiv multipel skleros som fick Extavia en reduktion av frekvensen (30%) av kliniska skov. Extavia har ej visats ha någon effekt på skovens längd.

En enda klinisk episod som tyder på MS

En kontrollerad klinisk prövning med Extavia utfördes på patienter med en enda klinisk episod och magnettomografi (MRT)-fynd som tyder på multipel skleros (minst två kliniskt tysta lesioner på T2-viktad MRT-bilder). Patienter med monofokal eller multifokal sjukdomsdebut inkluderades (dvs patienter med kliniskt belägg för en enda respektive minst två lesioner i det centrala nervsystemet). Andra sjukdomar än multipel skleros som bättre kunde förklara patientens tecken och symtom måste ha uteslutits. Denna studie bestod av två faser, en placebo-kontrollerad fas följd av en förhandsplanerad uppföljningsfas. Den placebo-kontrollerade fasen varade i två år eller tills patienten utvecklade kliniskt definitiv multipel skleros (CDMS), vilket som än kom först. Efter den placebo-kontrollerade fasen, gick patienterna in i en förhandsplanerad uppföljningsfas med Extavia för att utvärdera effekten av omedelbart insatt kontra fördröjd behandling med Extavia. Man jämförde patienter som först randomiserats till behandlingsgruppen med Extavia (“grupp med omedelbart insatt behandling”) eller med placebo (“grupp med fördröjd behandling”). Patienter och prövare förblev blindade vad gäller allokeringen till den initiala behandlingen.

I den placebo-kontrollerade fasen, fördröjde Extavia progressionen från den första kliniska episoden till kliniskt definitiv multipel skleros (CDMS) på ett statistiskt signifikant och kliniskt meningsfullt sätt, med en riskreduktion som motsvarade 47% (hazardkvot = 0,53, 95% konfidensintervall (0,39, 0,73, p<0,0001). Under studieperioden på 2 år uppträdde CDMS hos 45% av patienterna i placebogruppen jämfört med 28% av patienterna i Extavia-gruppen (Kaplan-Meier-skattningar). Extavia förlängde tiden till CDMS med 363 dagar, från 255 dagar i placebogruppen till 618 dagar i Extavia-gruppen (baserat på den 25:e percentilen). Denna effekt av behandlingen var fortfarande påtaglig efter det extra året med uppföljning då riskreduceringen var 41% (hazardkvot = 0,59, 95% konfidensintervall (0,42, 0,83), p=0,0011). Inom studieperioden om tre år, inträffade CDMS hos 51% av gruppen med fördröjd behandling, jämfört med 37% hos gruppen med omedelbart insatt behandling (Kaplan-Meier-skattningar). Den bestående effekten av behandlingen observerade även om majoriteten av patienterna från placebogruppen behandlades med Extavia under studiens tredje år.

Att behandlingseffekten var robust visades också av fördröjningen av progression till multipel skleros enligt McDonaldkriterierna. Under 2 år var risken 85% i placebogruppen och 69% i Extavia-gruppen (hazradkvot = 0,57, 95% konfidensintervall (0,46, 0,71), p<0,00001).

Efter tre år visade en förhandsplanerad interimsanalys på att EDSS-progression (bekräftad ökning i EDSS på mer än eller lika med 1,0 jämfört med basnivån) inträffade hos 24% av patienterna i gruppen med fördröjd behandling, jämfört med 16% hos gruppen med omedelbart insatt behandling [hazardkvot = 0,6, 95% konfidensintervall (0,39, 0,92), p=0,022]. Det finns inga belägg för nytta i termer av bekräftad handikapputveckling hos majoriteten av patienter, som erhåller “omedelbar” behandling. Uppföljning av patienter sker för att erhålla ytterligare data. Ingen förbättring, som kan hänföras till Extavia, sågs i livskvalitet (mätt som FAMS – Functional Assessment of MS: Treatment Outcomes Index).

Subgruppsanalyser enligt baslinjesfaktorer gav stöd för effekt i alla utvärderade subgrupper. Signifikanta effekter erhölls också hos patienter med mindre spridd och mindre aktiv sjukdom vid tidpunkten för den första episoden. Under 2 år var risk för progression till CDMS hos patienter med monofokal debut 47% för placebo- och 24% för Extavia-gruppen, 41% respektive 20% utan gadolinium-(Gd)-förstärkning, och 39% respektive 18% med färre än nio T2-lesioner. Ytterligare subgruppsanalyser indikerade hög risk för progression till CDMS inom 2 år hos monofokala patienter med minst nio T2-lesioner (55% risk för placebogruppen mot 26% för Extavia-gruppen) eller Gd-förstärkning (63% mot 33%). Hos multifokala patienter var risken för CDMS oberoende av MRT-fynd vid baslinjen vilket indikerar hög risk för att utveckla CDMS på grund av sjukdomens spridning baserat på kliniska fynd. Långsiktig effekt av tidig behandling med Extavia är emellertid okänd också i dessa högriskgrupper eftersom denna studie främst syftade till att skatta tiden till CDMS, inte den långsiktiga sjukdomsutvecklingen. Vidare finns det för närvarande ingen väletablerad definition av en högriskpatient, även om ett mer konservativt förhållningssätt är att acceptera minst nio hyperintensiva T2-lesioner vid en första MRT-undersökning och minst en ny T2- eller en ny Gd-förstärkt lesion vid uppföljande MRT-undersökning, tagen minst en månad efter den initiala undersökning . Under alla omständigheter bör behandling övervägas endast för dem som klassificerats som högriskpatienter.

Behandling med Extavia tolererades väl i studien på patienter med en enda klinisk episod vilket framgår av den stora andel som slutförde prövningen (92,8 % i Extavia-gruppen). I studien på patienter med en första klinisk episod inleddes behandlingen med dostitrering och administrering av ickesteroida antiinflammatoriska medel för att öka tolerabiliteten för Extavia. Dessutom använde majoriteten av patienterna autoinjektor under hela studien.

Skovvis förlöpande MS, sekundär progressiv MS och en enda klinisk episod som tyder på MS

I alla multipel sklerosstudier hade Extavia effekt när det gällde att minska sjukdomsaktiviteten (akut inflammation i centrala nervsystemet och permanenta vävnadsförändringar), mätt med magnetkameraavbildning (MRT). Sambandet mellan sjukdomsaktivitet mätt med MRT och det kliniska sjukdomsförloppet är för närvarande ej fullständigt klarlagt.

5.2 Farmakokinetiska egenskaper

Serumkoncentrationer av Extavia har undersökts hos patienter och friska frivilliga försökspersoner med hjälp av en icke helt specifik bioassay. Maximala serumkoncentrationer på 40 IE/ml uppnås 1-8 timmar efter subkutan injektion av 500 mikrogram (16,0 miljoner IE) interferon beta-1b. Olika studier visade på ett genomsnittligt totalclearance och en halveringstid för dispositionsfaserna på som högst 30 ml/min^-1/kg^-1 respektive 5 timmar.

Upprepad dosering varannan dag leder inte till förhöjda serumkoncentrationer eller påverkan på farmakokinetiken.

Den absoluta biotillgängligheten efter subkutan injektion av interferon beta-1b var ca 50%.

5.3 Prekliniska säkerhetsuppgifter

Inga akuta toxicitetsstudier har utförts. Studier av upprepad dosering utfördes på Rhesusapa eftersom gnagare inte reagerar på humant interferon beta. Övergående hypertermi observerades liksom en markant ökning av antalet lymfocyter och en markant minskning av antalet trombocyter och segmenterade neutrofiler.

Inga långtidsstudier har utförts. Reproduktionsstudier med Rhesusapor visade toxisk effekt på moder och ökad missfallsfrekvens vilket resulterade i prenatal mortalitet. Inga missbildningar har observerats hos de överlevande djuren.

Inga fertilitetsstudier har utförts. Ingen påverkan observerades på brunstcykeln hos apa. Erfarenhet från andra interferoner tyder på en risk för sänkt fertilitet hos både hanar och honor.

Ingen mutagen effekt konstaterades i det enda utförda genotoxiska testet (Ames test). Carcinogenicitetsstudier har ej genomförts. Ett celltransformationstest in vitro gav ingen indikation på carcinogen potential.

6 FARMACEUTISKA UPPGIFTER

6.1 Förteckning över hjälpämnen

Pulver:

Humant albumin

Mannitol (E421)

Spädningsvätska:

Natriumklorid

Vatten till injektionsvätska

6.2 Inkompatibiliteter

Detta läkemedel får inte blandas med andra läkemedel förutom den medföljande spädningsvätska lösningsvätska som nämns under avsnitt 6.6.

6.3 Hållbarhet

2 år.

Det rekommenderas att lösningen används omedelbart efter upplösning. Emellertid har den visat sig vara stabil för användning i 3 timmar vid 2ºC–8ºC.

6.4 Särskilda förvaringsanvisningar

Förvaras vid högst 25ºC.

Får ej frysas.

För förvaringsanvisningar för utspädd produkt, se avsnitt 6.3

6.5 Förpackningstyp och innehåll

Pulver:

3 ml injektionsflaska (klart typ I-glas) med propp av butylgummi (typ I) med aluminiumkapsel.

Spädningsvätska:

1,2 ml förfylld spruta (typ I-glas) med 1,2 ml spädningsvätska

Förpackningsstorlekar:

- Styckeförpackning med 5 injektionsflaskor med pulver och 5 förfyllda sprutor med spädningsvätska.

- Styckeförpackning med 14 injektionsflaskor med pulver och 14 förfyllda sprutor med spädningsvätska.

- Styckeförpackning med 15 injektionsflaskor med pulver och 15 förfyllda sprutor med spädningsvätska.

- 3-månaders multipack med 42 (3x14) injektionsflaskor med pulver och 42 (3x14) förfyllda sprutor med spädningsvätska.

- 3-månaders multipack med 45 (3x15) injektionsflaskor med pulver och 45 (3x15) förfyllda sprutor med spädningsvätska.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

6.6 Särskilda anvisningar för destruktion

Beredning

Vid beredning av frystorkat interferon beta-1b för injektion ansluts den förfyllda sprutan med spädningsvätska till en kanyl eller en adapter och 1,2 ml spädningsvätska (natriumklorid 5,4 mg/ml (0,54)% injektionsvätska, lösning) tillsätts i Extavia-flaskan. Pulvret skall upplösas helt utan omskakning. Efter beredning skall 1,0 ml av lösningen dras från flaskan upp i sprutan för administrering av 250 mikrogram Extavia.

Inspektion före användning

Lösningen ska inspekteras visuellt före användning. Den färdigberedda lösningen är färglös eller svagt gul och mer eller mindre opalskimrande.

Lösningen ska kasseras om den innehåller partiklar eller är missfärgad.

Hantering och avfallshantering

Ej använt läkemedel och avfall skall kasseras enligt gällande anvisningar.

7 INNEHAVARE AV GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING

Novartis Europharm Limited

Wimblehurst Road

Horsham

West Sussex, RH12 5AB

Storbritannien

8 NUMMER PÅ GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING

EU/1/08/454/001
EU/1/08/454/002
EU/1/08/454/005
EU/1/08/454/006
EU/1/08/454/007

9 DATUM FÖR FÖRSTA GODKÄNNANDE/FÖRNYAT GODKÄNNANDE

Första godkännandet: 20.05.2008

10 DATUM FÖR ÖVERSYN AV PRODUKTRESUMÉN

24.11.2009

UPP

Skriv ut T T