FASS för förskrivare

FASS om djurläkemedel

• 
• 
• 

NYHETER FRAMTIDENS LÄKEMEDEL

• Bipacksedel
• Patient-FASS
• Produktresumé
• FASS
• Förpackningsinfo

Texten är baserad på produktresumé: 2008-03-04

 

Indikationer

Profylaktiskt såväl mot maniska som depressiva recidiv vid manodepressiv sjukdom. Terapeutiskt vid maniska tillstånd.

Kontraindikationer

Njurskador, hjärt-kärlsjukdomar (t ex risk för arytmi eller störningar i ledningsfunktionen), signifikant rubbad elektrolyt- och vätskebalans (se Varningar och försiktighet samt Överdosering). Överkänslighet mot det aktiva innehållsämnet eller mot något hjälpämne.

Dosering

Initialt eftersträvas vanligen en serumkoncentration om 0,5-0,8 mmol/l mätt på morgonen 12 timmar efter senaste dos. Den dos som krävs varierar avsevärt från patient till patient beroende bl a på olika eliminationshastigheter.

Akut behandling: Vid akuta maniska tillstånd kan behandlingen inledas med hög initial dosering (t ex 48 mmol/dygn) fördelad på 4 doser. Redan efter 2 dagars behandling utförs en orienterande serum-koncentrationsbestämning. (Obs! Detta värde är endast vägledande eftersom steady state inte kan förväntas ha uppnåtts.) Efter eventuell doskorrigering sker noggrann kontroll av serumkoncentrationen som vid profylaktisk behandling. Se nedan.

Profylaktisk behandling: Lithionit-behandlingen inleds med 1 tablett morgon och kväll. Efter 7 dygn bestäms serumlitiumkoncentrationen 12 timmar efter senaste dos. Denna bestämning upprepas 1-2 gånger. Med utgångspunkt från erhållna värden på litiumkoncentrationen bestäms terapeutisk dos. (Proportionalitet råder mellan given dos och serum-litiumkoncentration). Dosen ökas därefter stegvis under en period av ca 14 dagar till beräknad terapeutisk dos. Fem dagar efter inledd behandling med terapeutisk dos kontrolleras serumlitium-nivån 12 timmar efter senaste dos. Därefter kontrolleras litiumnivån 1 gång per vecka under första månaden och sedan 1 gång per månad under det första halvåret, därefter var 8-12 vecka.

Vid den fortsatta profylaktiska behandlingen ska 12-timmars-värdet anpassas individuellt, i allmänhet i intervallet 0,5-0,8 mmol/l. I enstaka fall kan dock så höga koncentrationer som 0,9-1,2 mmol/l behövas. Lägsta möjliga serumkoncentration med bibehållen effekt bör eftersträvas.

Tabletterna ska sväljas hela!

Om tabletterna tas tillsammans med måltid kan eventuella gastrointestinala biverkningar dämpas eller försvinna.

Många patienter får ökad törst i samband med litiumbehandlingen. Det är viktigt att törsten då släcks med kalorifattiga drycker för att undvika viktökning.

Behandlingskontroll: Litium har en relativt snäv terapeutisk verkningsbredd. Det är därför viktigt att patienten ställs in på en korrekt dos. Detta görs genom att man mäter serumlitiumkoncentrationen på morgonen 12 timmar efter sista tablettintag. Serumlitiumkoncentrationen ska på denna tidpunkt ej överstiga 1,2 mmol/l. S-Li-värden på 1,2-1,6 mmol/l kan medföra risk för intoxikation; värden över 1,6 mmol/l innebär klar intoxikationsrisk. Litiumdosen måste då sänkas till terapeutisk nivå.

Tillfällen då tätare serumlitiumkoncentrationsmätning erfordras är följande: Vid tecken på intoxikation. Vid uppträdande av andra sjukdomar under behandlingstiden. Minskat intag av, eller excessiv förlust av natriumklorid och vätska (kräkningar, långvarig diarré, svettning eller vätskeförlust i samband med diuretikabehandling och kirurgiska ingrepp).

Om medicinering med diuretika inleds under pågående litiumbehandling ska serumlitiumvärdet följas noga och litiumdosen vid behov justeras.

Varningar och försiktighet

Försiktighet iakttages vid lättare EKG-förändringar, hypertension, myastenia gravis, manifest epilepsi eller andra krampsjukdomar, gravare patologiska EEG-förändringar samt vid behandling av äldre patienter, patienter på saltfri kost.

Patienten bör noggrant informeras om symtomen på intoxikation och uppmanas kontakta sin läkare för eventuell behandling och doskorrektion. Patienten bör upplysas om att ändrade kostvanor med förändrad koksalttillförsel kan inverka på behandlingen. Kaffe eller te i större mängder kan öka utsöndringen av litium. Ett tillfälligt utsättande av litium bör övervägas vid allvarlig somatisk sjukdom framför allt om vätske- och elektrolytbalansen kan vara påverkad. Litium bör ej utsättas på grund av förmodad bristande profylaktisk effekt förrän ett behandlingsförsök pågått under minst ett år.

Kombinationsbehandling med antidepressiva kan accentuera finvågig handtremor. Den kan behandlas med betablockerare.

Behandling med litium kan leda till hypotyreos. Tyroideafunktionsprov rekommenderas innan behandling med litium inleds samt halvårsvis därefter.

Interaktioner  (Läs mer om interaktioner)

Kombinera ej Lithionit med icke steroida antiinflammatoriska/anti-reumatiska medel, NSAID, då kombinationen kan innebära risk för stigande litiumkoncentrationer.

Ett flertal NSAID-preparat hämmar litiums renala clearance, varigenom litiumhalterna i serum stiger. Dokumentationen varierar i styrka mellan olika NSAID-preparat. Indometacin minskar litiums renala clearance med ca 30%, diklofenak och meloxikam med ca 20%, även ibuprofen, dexibuprofen och naproxen minskar litiums renala clearance. Fallrapporter talar för att detsamma gäller även för piroxikam och ketorolak och torde även gälla ketoprofen. Kombinationen bör undvikas såvida inte frekventa kontroller av serumhalten av litium kan genomföras för att styra dosen.

Fallrapporter indikerar att litiumkoncentration kan öka vid samtidig administrering av COX-2-hämmare (celecoxib, rofecoxib, parecoxib, etoricoxib). Patienter som behandlas med litium bör därför kontrolleras vid in- och utsättning av COX-2-hämmare.

Erfarenheter med enalapril och lisinopril talar för att ACE-hämmare kan minska litiumclearance via natriures. Även angiotensin II receptor antagonister (t. ex. losartan) har rapporterats minska litiumclearance. Täta kontroller av serum-litium rekommenderas vid samtidig behandling med litium och ACE-hämmare eller angiotensin II antagonister.

En fallrapport hävdar att aciklovir givet intravenöst i hög dos (10 mg/kg) kan öka litiumkoncentrationen i serum fyrfaldigt. Detta skulle i så fall vara en mycket allvarlig interaktion.

Fentiazinderivat med dimetylaminopropylkedja, fentiazinderivat med piperazinring, fentiazinderivat med piperidinring, butyrofenonderivat.

Ett fyrtiotal fall har beskrivits, vilka utvecklat ett reversibelt neurotoxiskt syndrom, när litium kombinerats med neuroleptika (framför allt haloperidol och tioridazin). Symtom: konfusion, desorientering, medvetslöshet, feber och extrapyramidala biverkningar. Flera av dessa fall hade fått mycket höga haloperidoldoser samtidigt som litium-nivåerna i plasma låg onödigt högt. Det rör sig troligen om additiva effekter av litium och neuroleptika. Syndromet tas ändå upp som en interaktion i den internationella litteraturen. I ett retrospektivt danskt (425 fall) respektive australiskt (60 fall) patientmaterial sågs icke ett enda liknande fall.

Samtidig behandling med litium och selektiva serotoninåterupptagshämmare (t ex fluoxetin, fluvoxamin) har rapporterats resultera i ett serotoninergt syndrom med symptom som hyperreflexi, tremor, medvetslöshet och epileptiska anfall. Kombination av litium och sibutramin har också associerats med serotoninergt syndrom.

I en studie av fyra manodepressiva kvinnor behandlade med lithium och kalcitonin (pga osteoporos) sjönk litiumhalterna efter insättning av kalcitonin pga ökad lithiumclearance. Dosjustering efter vederbörlig kontroll av serumlitium kan vara nödvändig.

Fallrapporter talar starkt för att behandling med metronidazol kan leda till att serumlitium ökar. Täta kontroller av serumlitium rekommenderas vid samtidig behandling med metronidazol.

Tiazider och loop-diuretika minskar njurutsöndringen av litium vilket kan medföra stigande plasmahalt vid oförändrad litiumdosering. Vid initiering av tiazid och loop-diuretika behandling bör litiumdosen sänkas och serumlitium kontrolleras. En studie talar för att loop-diuretika (furosemid) har ringa effekt på litiumclearance.

Ett fåtal fallrapporter talar för att administrering av l-metyldopa till patienter behandlade med litium kan framkalla symtom på litiumintoxikation trots stabila litiumhalter.

Ett fåtal fall har beskrivits vilka utvecklat neurotoxiska symtom vid kombinationsbehandling med litium och karbamazepin. Symtomen har innefattat tremor, ataxi, hyperreflexi, trötthet eller konfusion och har inträffat vid ordinära plasmakoncentrationer av båda substanserna.

Litium kan förlänga effekten av muskelrelaxerande medel och därigenom förlänga neuromuskelblockad.

Xantinderivat som teofyllin och koffein ökar litiumclearance med sänkta litiumnivåer som följd. Utsättande av teofyllin eller koffein under litiumbehandling kan därmed få till följd att plasmanivåerna av litium ökar.

Graviditet  (Läs mer om graviditet)

Kategori D.

Litium passerar över till fostret och fall av allmänpåverkan och störd tyreoideafunktion hos nyfödda har beskrivits. Tillgängliga data tyder också på att litium under graviditet kan ge missbildningar i hjärt/kärlsystemet. Under graviditet ska därför litium ges endast på strikt indikation och sedan moderns behov vägts mot riskerna för fostret.

Amning  (Läs mer om amning)

Grupp III.

Litium passerar över i modersmjölk i sådana mängder att risk för påverkan på barnet föreligger även med terapeutiska doser. Amning bör därför undvikas vid behandling med litium.

Trafik  (Läs mer om trafik)

Vid behandling med Lithionit kan, hos vissa patienter, biverkningar som försämrar koncentrations- och reaktionsförmågan förekomma. Detta bör beaktas då skärpt uppmärksamhet krävs, t ex vid bilkörning.

Biverkningar  (Läs mer om biverkningar)

Biverkningar av litium är dosberoende med undantag av hypothyreos. Angivna frekvenssiffror avser ett terapeutiskt intervall av 12-timmarsvärdet 0,5-0,8 mmol/l för serumlitium. Vanligaste biverkan är reversibel, måttlig renal diabetes insipidus som kan ses hos ca 25% av patienterna.

Finvågig handtremor förekommer hos ca 15%. Hos 10-20% av patienterna ses en viktökning på upp till ca 10 kg. Patienterna bör uppmanas att vid behov adaptera sin kost/motion. Förhöjda TSH-värden ses i 5-10% av fallen. Hypotyreos ses hos ca 5%, framför allt i början av behandlingen och vanligen hos kvinnor över 40 år. Ödem ses i 1-5% (endast hos kvinnor). Diarré rapporteras hos ca 5% och acneliknande utslag hos 1-5% av patienterna.

I nedanstående tabell är biverkningarna listade efter klassificering och frekvens (Vanlig (≥1/100, <1/10); Mindre vanlig (≥1/1 000, <1/100)

Organsystem	Biverkningar
Hjärtat
Vanlig	EKG-förändringar främst i form av T-vågsförändringar.
Mindre vanlig	Överledningsförändringar i form av ändrad sinusaktivitet, atrioventrikulärt block, paroxysmalt vänsterskänkelblock och arytmier.
Centrala och perifera nervsystemet
Vanlig	Försämrad koncentrations- och reaktionsförmåga. Finvågig handtremor.
Mindre vanlig	Huvudvärk. Reversibla parkinsonliknande symtom.
Magtarmkanalen
Vanlig	Diarré, illamående, magont (särskilt under första veckorna).
Njurar och urinvägar
Vanlig	Reducerad urinkoncentrationsförmåga som leder till ökade urinmängder (vanligast vid S-Li över 0,8 mmol/l).
Hud och subkutan vävnad
Vanlig	Akne.
Mindre vanlig	Psoriasis.
Muskuloskeletala systemet och bindväv
Mindre vanlig	Muskelsvaghet.
Endokrina systemet
Vanlig	Hypothyreos. Förhöjt TSH-värde. Struma.
Metabolism och nutrition
Vanlig	Viktökning kan bero på bl a ökat vätske och/eller kaloriintag.
Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället
Vanlig	Ökad törst. Trötthetskänsla i armar och ben. Ödem.

Toxiska litiumkoncentrationer kan ge såväl neurologiska som njurbiverkningar. Se Överdosering.

Kliniskt betydelsefulla EKG-förändringar ses sällan under behandlingen. Muskeltrötthet, törst, tremor och diarré initialt under behandlingen kan vara övergående.

Vid behandling med litium är reversibel leukocytos vanligt. Det är dock inte nödvändigt att räkna vita blodkroppar såvida inte patienten visar andra tecken på infektion eller hematologisk sjukdom.

Överdosering  (Läs mer om överdosering)

Se överdoseringskapitlet, , på Fass.se.

Farmakodynamik

Litium har en profylaktisk effekt mot såväl maniska som depressiva faser av uni- eller bipolär manodepressiv sjukdom. Litium ska då tillföras kontinuerligt. Litium har också en terapeutisk effekt vid maniska tillstånd. Full effekt nås då inom ca 1 vecka.

Verkningsmekanismen för litium är inte klarlagd. Det är möjligt att inverkan på biologiska membran genom interaktion med natrium och kalium är den primära mekanismen med återverkningar på bland annat monoaminomsättningen sekundärt. Litium kan också tänkas interagera med bland annat kalcium- och magnesiumomsättningen.

Farmakokinetik

Litium absorberas snabbt och nästan fullständigt från mag-tarmkanalen och fördelas sedan i vattenfasen. Passagen över blod-hjärnbarriären är relativt långsam. Steady state nås normalt efter 5-6 dagar. Litium utsöndras nästan helt via njurarna. Clearance, som avtar något med åldern, ligger normalt mellan 10 och 30 ml/min men kan variera avsevärt interindividuellt.

I njurtubuli reabsorberas litium i konkurrens med natrium. Normalt reabsorberas ca 80% men minskat saltintag kan öka återresorptionen.

Lithionit tabletter är tillverkade som depottabletter, vilket medför jämnare serumkoncentrationer än med icke-depottabletter.

Innehåll  (Läs mer om innehåll)

1 depottablett innehåller: 6 mmol Li⁺ (42 mg) i form av vattenfri litiumsulfat, polyakrylat, hypromellos, magnesiumstearat.

Miljöpåverkan  (Läs mer om miljöpåverkan)

Användning av elektrolyter bedöms inte medföra någon miljöpåverkan.

Hantering, hållbarhet och förvaring

Förvaras vid högst 25°C.

Förpackningsinformation

Depottablett 42 mg (vita, runda, depottabletter, 10 mm)
100 styck blister, 123:-, F
500 styck burk, 437:50, F

UPP

Skriv ut T T