FASS för allmänheten

FASS om djurläkemedel

• 
• 
• 

NYHETER FAKTA FÖR FÖRSKRIVARE ORDLISTA KLINISKA PRÖVNINGAR

Gå tillMin Fass

• Bipacksedel
• Produktresumé
• FASS
• Förpackningar
• Miljö

Texten är baserad på produktresume: 2011–07–01

 

Indikationer

Betaferon är indicerat för behandling av

• patienter med en enda demyeliseringsepisod med en aktiv inflammationsprocess, om den är allvarlig nog för att motivera behandling med intravenösa kortikosteroider, om alternativa diagnoser har uteslutits, och om patienterna bedöms uppvisa hög risk för att utveckla kliniskt definitiv multipel skleros (se avsnitt Farmakodynamik),

• patienter med skovvis förlöpande multipel skleros och två eller flera skov under de senaste två åren,

• patienter med sekundär progressiv multipel skleros med aktiv sjukdom, som manifesterar sig genom skov.

Kontraindikationer

• Påbörjande av behandling under graviditet (se avsnitt Graviditet och amning)

• Patienter med anamnes på överkänslighet mot naturligt eller rekombinant interferon beta, humant albumin eller övriga hjälpämnen

• Patienter med pågående svår depression och /eller självmordstankar (se avsnitt Varningar och försiktighet samt Biverkningar)

• Patienter med icke-kompenserad leversjukdom (se avsnitt Varningar och försiktighet, Interaktioner samt Biverkningar)

Dosering

Behandling med Betaferon skall initieras av läkare med erfarenhet av behandling av sjukdomen.

Vuxna: Rekommenderad dos är 250 mikrogram (8,0 miljoner IE), som finns i 1 ml av den färdigberedda lösningen. Den ges som subkutan injektion en gång varannan dag (se avsnitt Hantering, hållbarhet och förvaring).

Barn och ungdomar: Det har inte gjorts några formella kliniska prövningar eller farmakokinetiska studier på barn eller ungdomar. Begränsade publicerade data tyder emellertid på att säkerhetsprofilen för ungdomar mellan 12 och 16 år som får Betaferon 8,0 miljoner IE subkutant varannan dag, liknar den som har observerats hos vuxna. Det finns ingen information om användningen av Betaferon hos barn som är yngre än 12 år och därför bör Betaferon inte användas i denna population.

Generellt rekommenderas dostitrering i början av behandlingen.

Patienterna skall börja med 62,5 mikrogram (0,25 ml) subkutant varannan dag och dosen ska därefter långsamt höjas till en dos på 250 mikrogram (1,0 ml) varannan dag (se tabell A).
Titreringsperioden kan ändras om någon signifikant biverkning uppträder. En dos på 250 mikrogram (1,0 ml) varannan dag bör uppnås för att få adekvat effekt.

En titreringsförpackning bestående av fyra trippelförpackningar finns att tillgå för titreringsperioden och patientens initiala behandling med Betaferon. Denna förpackning möter patientens behov under de 12 första injektionerna. Trippelförpackningen är markerad med olika färger.

Tabell A: Schema för dostitrering*

behandlingsdag	dos	volym
* Titreringsperioden kan justeras om någon signifikant biverkning uppträder.
1, 3, 5	62,5 mikrogram	0,25 ml
7, 9, 11	125 mikrogram	0,5 ml
13, 15, 17	187,5 mikrogram	0,75 ml
19, 21, 23 och följande	250 mikrogram	1,0 ml

Optimal dosering har inte fullständigt klarlagts.

Man kan för närvarande inte säga hur länge en patient skall behandlas. Det finns uppföljningsdata från kontrollerade kliniska betingelser för patienter med skovvist förlöpande MS i upp till 5 år och för patienter med sekundär progressiv MS i upp till 3 år. För patienter med skovvist förlöpande MS har behandlingseffekt påvisats för de första två åren. Tillgängliga data för de återstående tre åren är förenliga med bibehållen behandlingseffekt av Betaferon under hela tidsperioden.

Hos patienter med en enda klinisk episod som tyder på multipel skleros fördröjdes utvecklingen till kliniskt definitiv multipel skleros signifikant under en period på 5 år.

Behandling rekommenderas ej för patienter med skovvis förlöpande MS som har haft mindre än två skov under de två senaste åren, eller för patienter med sekundär progressiv multipel skleros som inte har haft aktiv sjukdom under de två senaste åren.

Om patienten inte svarar på behandlingen, t ex om man under en sexmånadersperiod ser en ihållande progress enligt EDSS-skalan eller om det, utöver Betaferon-behandling, krävs behandling med ACTH eller kortikosteroider i 3 kurer eller mer under en 1-årsperiod, skall behandlingen med Betaferon avbrytas.

Varningar och försiktighet

Immunsystemet: Administrering av cytokiner till patienter med tidigare konstaterad monoklonal gammopati har associerats med utveckling av systemiskt kapillärläckagesyndrom med chockliknande symtom och dödlig utgång.

Magtarmkanalen: I sällsynta fall har pankreatit konstaterats i samband med användning av Betaferon, ofta i förening med hypertriglyceridemi.

Nervsystemet: Betaferon skall ges med försiktighet till patienter med tidigare eller pågående depressiva störningar, i synnerhet till de som tidigare har haft självmordstankar (se avsnitt Kontraindikationer). Det är känt att depression och självmordstankar förekommer i förhöjd frekvens i MS-populationen och i samband med användning av interferon. Patienter som behandlas med Betaferon skall rådas att omedelbart rapportera symtom på depression och/eller självmordstankar till behandlande läkare. Patienter som uppvisar depressiva störningar skall följas noga under behandling med betaferon och behandlas på lämpligt sätt. Avbrytande av behandling med Betaferon bör övervägas (se även avsnitt Kontraindikationer och Biverkningar).

Betaferon skall ges med försiktighet till patienter med anamnes på krampanfall samt till de som får behandling med antiepileptika, i synnerhet om deras epilepsi inte kan kontrolleras tillräckligt med antiepileptika (se avsnitt Interaktioner och Biverkningar).

Denna produkt innehåller humant albumin och medför därför en potentiell risk för överföring av virussjukdomar. En risk för överföring av Creutzfeld-Jakobs sjukdom (CJD) kan inte uteslutas.

Laboratorietester: Regelbundna funktionstester av sköldkörteln rekommenderas på patienter med sjukdomshistoria eller kliniska symtom på funktionsrubbningar av sköldkörteln.

Utöver de laboratorietester som normalt krävs för monitorering av patienter med multipel skleros, rekommenderas fullständig blodstatus och differentialräkning av vita blodkroppar, trombocyträkning och blodkemi, inklusive leverfunktionstester (t ex ASAT (SGOT), ALAT (SGPT) och γ-GT) före påbörjande av och med regelbundna intervall efter insättandet av behandling med Betaferon, och därefter periodiskt i frånvaro av kliniska symtom.

Patienter med anemi, trombocytopeni, leukopeni (ensamt eller i någon kombination) kan kräva mer intensiv övervakning av fullständig blodstatus, med differential- och trombocyträkning. Patienter som utvecklar neutropeni skall övervakas noga med avseende på utveckling av feber eller infektion. Det har förekommit rapporter om trombocytopeni med kraftig minskning av antalet trombocyter.

Lever och gallvägar: Asymtomatisk stegring av serumtransaminaser (i de flesta fall mild och övergående) var mycket vanligt förekommande hos patienter som behandlades med Betaferon i kliniska studier. Liksom för andra beta-interferoner har allvarlig leverskada, däribland fall av leversvikt, rapporterats hos ett fåtal patienter som fått Betaferon. Oftast inträffade de mest allvarliga händelserna hos patienter som hade exponerats för andra känt levertoxiska läkemedel eller ämnen eller hos patienter med annan sjukdom t ex metastaserande malign sjukdom, svår infektion och sepsis eller alkoholmissbruk.

Patienter ska följas avseende tecken på leverskada. Vid förhöjda värden av serumtransaminaser skall noggrann övervakning och undersökning genomföras och utsättande av Betaferon skall övervägas om höjningarna är betydande eller om det finns kliniska symtom på t.ex. gulsot. I frånvaro av kliniska tecken på leverskada och efter normalisering av leverenzymer kan återinsättande av Betaferon övervägas under noggrann uppföljning av leverfunktionen.

Njurar och urinvägar: Försiktighet skall iakttas och noggrann övervakning övervägas när interferon beta ges till patienter med allvarlig njursvikt.

Hjärtat: Försiktighet skall iakttas när Betaferon ges till patienter med tidigare konstaterade hjärtsjukdomar.
Patienter med tidigare konstaterad, signifikant hjärtsjukdom, som kongestiv hjärtsvikt, kranskärlssjukdom eller arytmi, skall övervakas med avseende på försämring av hjärtsjukdomen, särskilt i början av behandlingen med Betaferon.
Även om Betaferon inte har någon känd direktverkande hjärttoxicitet, kan de influensaliknande symtom som är associerade med beta interferon visa sig vara påfrestande för patienter med tidigare konstaterad, signifikant hjärtsjukdom. Under uppföljningen efter marknadsföring har det kommit mycket sällsynta rapporter om försämrad hjärtstatus hos patienter med tidigare konstaterad, signifikant hjärtsjukdom som var tidsmässigt associerat till insättandet av behandling med Betaferon.

Enstaka fall av kardiomyopati har rapporterats. Om kardiomyopati uppkommer och ett samband med Betaferon misstänks, skall behandlingen sättas ut.

Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället: Allvarliga överkänslighetsreaktioner (sällsynta men svåra akuta reaktioner som bronkspasm, anafylaxi och urtikaria) kan uppträda. Om reaktionerna är allvarliga, skall behandlingen med Betaferon sättas ut och lämplig medicinsk intervention inledas.

Nekros på injektionsstället har rapporterats hos patienter som har använt Betaferon (se avsnitt Biverkningar). Nekrosen kan vara utbredd och omfatta såväl muskelfascia som fett, varför den kan resultera i ärrbildning. Ibland krävs debridering och mer sällan, hudtransplantation och läkningen kan ta upp till 6 månader.

Om det uppstår bristningar i huden, som kan vara associerade med svullnad eller dränering av vätska från injektionsstället, skall patienten rådas att konsultera sin läkare innan ytterligare injektioner med Betaferon tas.

Om patienten har flera hudlesioner, bör Betaferon-behandlingen avbrytas tills läkning skett. Patienter med enstaka lesioner kan fortsätta med Betaferon under förutsättning att nekrosen inte är för omfattande, eftersom nekrosen på injektionsstället hos vissa patienter läkt även under behandling.

För att minimera risken för nekros på injektionsstället skall patienterna rekommenderas att:

• använda en aseptisk injektionsteknik

• växla injektionsställe för varje dos

Förekomst av reaktioner på injektionsstället kan minska med användning av en autoinjektor.
Majoriteten av patienterna använde autoinjektor i den pivotala studien på patienter med en enda klinisk episod som tyder på multipel skleros. I denna studie observerades både färre reaktioner och nekroser på injektionsstället jämfört med de andra pivotala studierna.

Patientens egen injektionsteknik skall regelbundet följas upp, särskilt om reaktioner på injektionsstället har uppstått.

Immunogenicitet: I likhet med alla terapeutiska proteiner finns det en risk för immunogenicitet. I kontrollerade kliniska prövningar togs serumprover var tredje månad för kontroll av utveckling av antikroppar mot Betaferon.

I de olika kontrollerade kliniska prövningarna av skovvis fortlöpande multipel skleros och sekundär progressiv multipel skleros utvecklade mellan 23% och 41% av patienterna neutraliserande antikroppar mot interferon beta-1b i serum, bekräftad genom positiva titrar vid åtminstone två på varandra följande tillfällen. Av dessa patienter återgick mellan 43% och 55% till en stabil antikroppsnegativ status (baserat på negativa titrar vid två på varandra följande tillfällen) under den efterföljande observationsperioden i respektive studie.

I dessa studier är utvecklingen av neutraliserande antikroppar förknippad med en minskad klinisk effekt, men endast med avseende på skovaktivitet. Vissa analyser tyder på att denna effekt kan vara större hos patienter med högre titernivåer av neutraliserande aktivitet.

I studien på patienter med en enda klinisk episod som tyder på multipel skleros observerades neutraliserande aktivitet, mätt var 6:e månad, vid minst ett tillfälle hos 32% (89) av de tidigt Betaferon-behandlade patienterna. Av dessa återgick 60% (53) till negativ status baserat på den sista bedömningen inom 5 årsperioden. Under denna period var utvecklingen av neutraliserande aktivitet kopplad till signifikant ökning av antalet nya aktiva lesioner och volym av T2 lesioner vid MRT. Detta föreföll emellertid inte vara kopplat till minskad klinisk aktivitet (mätt med effektmåtten tid till kliniskt definitiv MS (CDMS), tid till bekräftad EDSS progression och skovfrekvens).

Inga nya biverkningar har kopplats till utvecklingen av neutraliserande aktivitet.

In vitro har det påvisats att Betaferon korsreagerar med naturligt interferon beta. Detta förhållande har dock inte undersökts in vivo och den kliniska relevansen av fyndet är oklar.

Det föreligger begränsade och inkonklusiva data för patienter som har utvecklat neutraliserande aktivitet och därefter fullföljt Betaferon-behandling.

Beslutet att fortsätta eller avbryta behandlingen skall baseras på den kliniska sjukdomsstatusen och inte enbart på status för neutraliserande antikroppar.

Interaktioner  (Läs mer om interaktioner)

Inga interaktionsstudier har utförts.

Effekten av behandling med 250 mikrogram (8,0 miljoner IE) Betaferon varannan dag på läkemedelsmetabolismen hos MS-patienter är inte känd. Kortikosteroid- eller ACTH-behandling av skov under upp till 28 dagar tolererades väl av patienter som samtidigt erhöll Betaferon.

Då klinisk erfarenhet saknas hos MS-patienter, kan användningen av Betaferon tillsammans med andra immunomodulatorer än kortikosteroider och ACTH ej rekommenderas.

Interferoner har rapporterats orsaka en reduktion av aktiviteten hos cytokrom P450-beroende enzymer i levern hos människor och djur. Försiktighet bör därför iakttas när Betaferon administreras tillsammans med läkemedel som har ett smalt terapeutiskt index och som i hög grad är beroende av cytokrom P450-systemet i levern för clearance, t ex antiepileptika. Ytterligare försiktighet skall iakttas vid samtidig medicinering som påverkar de blodbildande organen.

Inga interaktionsstudier har utförts med antiepileptika.

Graviditet  (Läs mer om graviditet)

Kategori D.

Erfarenhet om användning av Betaferon under graviditet är begränsad. Tillgänglig data indikerar att det kan finnas en ökad risk för spontana aborter. Inledning av behandling under graviditeten är kontraindicerat (se avsnitt Kontraindikationer).

Kvinnor i fertil ålder: Kvinnor i fertil ålder bör använda lämpliga preventivmedel. Blir patienten gravid eller planerar att bli gravid under behandlingen med Betaferon, skall hon upplysas om de potentiella riskerna och det bör övervägas att avbryta behandlingen (se avsnitt Prekliniska uppgifter). I händelse av graviditet hos patienter med en hög återfallsfrekvens innan påbörjad behandling skall risken för ett svårare återfall till följd av att Betaferon-behandlingen avbryts noga avvägas mot en möjlig förhöjd risk för spontan abort.

Amning  (Läs mer om amning)

Grupp IVa.

Det är inte känt om interferon beta-1b utsöndras i modersmjölk. På grund av risken för allvarliga biverkningar på diande barn bör ett beslut fattas om man ska avbryta amningen eller avbryta behandlingen med Betaferon

Trafik  (Läs mer om trafik)

Inga studier har utförts. CNS-relaterade biverkningar som har samband med behandling med Betaferon kan hos känsliga patienter påverka förmågan att köra eller använda maskiner.

Biverkningar  (Läs mer om biverkningar)

a) Det är vanligt med biverkningar i början av behandlingen, men i allmänhet avtar de under behandlingens gång. De vanligaste biverkningarna är ett influensaliknande symtomkomplex (feber, frossa, ledvärk, sjukdomskänsla, svettningar, huvudvärk eller muskelvärk,) som huvudsakligen beror på läkemedlets farmakologiska effekter, samt reaktioner på injektionsstället. Reaktioner på injektionsstället uppträdde ofta efter administrering av Betaferon. Rodnad, svullnad, missfärgning, inflammation, smärta, överkänslighet, nekros och diffusa reaktioner var signifikant associerade med behandling med Betaferon 250 mikrogram (8 miljoner IE).

Generellt rekommenderas dostitrering i början av behandlingen för att öka tolerabiliteten för Betaferon (se avsnitt Dosering). Influensaliknande symtom kan också lindras genom administrering av ickesteroida antiinflammatoriska medel. Förekomst av reaktioner på injektionsstället kan minskas med användning av en autoinjektor.

b) Nedanstående lista med biverkningar grundar sig på rapporter från kliniska prövningar med Betaferon (Tabell 1, biverkningar och laboratorieavvikelser) och från uppföljning efter marknadsföring (Tabell 2, inrapporterade incidenser baserade på spontana rapporter av biverkningar med klassificeringen mycket vanliga ≥1/10, vanliga ≥1/100 till <1/10, mindre vanliga ≥1/1000 till <1/100, sällsynta ≥1/10000 till <1/1000, och mycket sällsynta <1/10000). Erfarenheten av Betaferonbehandling av patienter med MS är begränsad och följaktligen har biverkningar som uppträder mycket sällan eventuellt ännu ej observerats:

Tabell 1 (biverkningar och laboratorieavvikelser med incidenser ≥10% och respektive incidens med placebo; signifikant associerade biverkningar <10%)

Organsystem Biverkning och laboratorie- avvikelser	Enstaka episod som tyder på multipel skleros (BENEFIT)#	Sekundär progressiv MS (europeisk studie)	Sekundär progressiv MS (nord­ameri­kansk studie)	Skovvis förlöpande MS
	Betaferon 250 mikrogram (placebo) n=292 (n=176)	Betaferon 250 mikrogram (placebo) n=360 (n=358)	Betaferon 250 mikrogram (placebo) n=317 (n=308)	Betaferon 250 mikrogram (placebo) n=124 (n=123)
Infektioner och infestationer
Infektion	6% (3%)	13% (11%)	11% (10%)	14% (13%)
Bölder	0% (1%)	4% (2%)	4% (5%)	1% (6%)
Blodet och lymfsystemet
Sänkt lymfocyttal (<1500/mm3) xΛº	79% (45%)	53% (28%)	88% (68%)	82% (67%)
Sänkt absolut neutrofiltal (<1500/mm3) xΛ*º	11% (2%)	18% (5%)	4% (10%)	18% (5%)
Sänkt leukocyttal (<3000/mm3) xΛ*º	11% (2%)	13% (4%)	13% (4%)	16% (4%)
Lymfadenopati	1% (1%)	3% (1%)	11% (5%)	14% (11%)
Metabolism och nutrition
Sänkt blodglukos (<55 mg/dl)x	3% (5%)	27% (27%)	5% (3%)	15% (13%)
Psykiska störningar
Depression	10% (11%)	24% (31%)	44% (41%)	25% (24%)
Ångest	3% (5%)	6% (5%)	10% (11%)	15% (13%)
Centrala och perifera nervsystemet
HuvudvärkΛ	27% (17%)	47% (41%)	55% (46%)	84% (77%)
Yrsel	3% (4%)	14% (14%)	28% (26%)	35% (28%)
Sömnlöshet	8% (4%)	12% (8%)	26% (25%)	31% (33%)
Migrän	2% (2%)	4% (3%)	5% (4%)	12% (7%)
Parestesi	16% (17%)	35% (39%)	40% (43%)	19% (21%)
Ögon
Konjunktivit	1% (1%)	2% (3%)	6% (6 %)	12% (10%)
SynrubbningarΛ	3% (1%)	11% (15%)	11% (11%)	7% (4%)
Öron och balansorgan
Öronvärk	0% (1%)	<1 % (1%)	6 % (8%)	16% (15%)
Hjärtat
Hjärtklappning*	1% (1%)	2% (3 %)	5% (2 %)	8% (2 %)
Blodkärl
Vasodilatation	0% (0%)	6% (4%)	13% (8%)	18% (17%)
Hypertension°	2% (0%)	4% (2 %)	9% (8 %)	7% (2%)
Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum
Övre luftvägsinfek­tion	18% (19%)	3% (2%)
Sinuit	4% (6%)	6% (6%)	16% (18%)	36% (26%)
Ökad hosta	2% (2%)	5% (10%)	11% (15%)	31% (23%)
Dyspné*	0% (0%)	3% (2%)	8% (6%)	8% (2%)
Magtarmkanalen
Diarré	4% (2%)	7% (10%)	21% (19%)	35% (29%)
Förstoppning	1% (1%)	12 % (12 %)	22 % (24 %)	24 % (18 %)
Illamående	3% (4%)	13 % (13 %)	32 % (30 %)	48 % (49 %)
KräkningarΛ	5% (1%)	4 % (6 %)	10 % (12 %)	21 % (19 %)
Buksmärtorº	5% (3%)	11% (6%)	18% (16%)	32% (24%)
Lever och gallvägar
Förhöjt alanin­amino­transferas (SGPT>5ggr baslinjen)xΛ*º	18% (5%)	14% (5%)	4% (2%)	19% (6%)
Förhöjt aspar­tat­amino­transferas (SGOT >5 ggr baslinjen)xΛ*º	6% (1%)	4% (1%)	2% (1%)	4% (0%)
Hud och subkutan vävnad
Hudsjukdomar	1% (0%)	4% (4 %)	19% (17%)	6% (8%)
UtslagΛ°	11% (3%)	20% (12 %)	26% (20%)	27% (32%)
Muskuloskeletala systemet och bindväv
Förhöjd muskeltonus (Hypertoni) º	2% (1%)	41% (31%)	57% (57%)	26% (24%)
Muskelvärk*º	8% (8%)	23% (9%)	19% (29%)	44% (28%)
Muskelsvaghet	2% (2%)	39% (40%)	57% (60%)	13 % (10%)
Ryggvärk	10% (7%)	26% (24%)	31% (32%)	36% (37%)
Värk i extremiteter	6% (3%)	14% (12%)		0% (0%)
Njurar och urinvägar
Urinretention	1% (1%)	4 % (6%)	15% (13%)	-
Proteinpositiv urin (>1+) x	25% (26%)	14% (11%)	5% (5%)	5% (3%)
Miktionsfrek­vens	1% (1%)	6 % (5%)	12% (11%)	3 % (5%)
Inkontinens	1% (1%)	8 % (15%)	20% (19%)	2% (1%)
Urinträngningar	1% (1%)	8% (7%)	21% (17%)	4% (2%)
Reproduktionsorgan och bröstkörtel
Menstrua­tions­smärtor	2% (0%)	<1% (<1%)	6% (5%)	18 % (11%)
Oregelbundna menstruationer*	1% (2%)	9% (13%)	10 % (8%)	17% (8%)
Metrorragi	2% (0%)	12 % (6%)	10% (10%)	15% (8%)
Impotens	1% (0%)	7 % (4%)	10 % (11%)	2% (1%)
Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället
Reaktioner på injektionsstället (av olika slag)Λ§*°	52% (11%)	78% (20%)	89% (37%)	85% (37%)
Nekros på injektions­stället*°	1%	5% (0%)	6% (0%)	5% (0%)
Influensa­liknande symtom­kom­plex&Λ*°	44% (18%)	61% (40%)	43% (33%)	52% (48%)
FeberΛ*°	13% (5%)	40% (13%)	29% (24%)	59% (41%)
Värk	4% (4%)	31% (25%)	59% (59%)	52% (48%)
Ont i bröstet°	1% (0%)	5% (4%)	15% (8%)	15% (15%)
Perifert ödem	0% (0%)	7% (7%)	21% (18%)	7% (8%)
Asteni*	22% (17%)	63% (58%)	64% (58%)	49% (35%)
FrossbrytningarΛ*°	5% (1%)	23% (7%)	22% (12%)	46% (19%)
Svettningar*	2% (1%)	6% (6%)	10% (10%)	23% (11%)
Allmän sjukdoms­känsla*	0% (1%)	8% (5%)	6% (2%)	15% (3%)
x Laboratorieavvikelse ΛSignifikant kopplad till Betaferon-behandling av patienter med en första episod som tyder på MS, p < 0,05 * Signifikant kopplad till Betaferon-behandling för skovvis förlöpande MS, p <0,05 ° Signifikant kopplad till Betaferon-behandling för sekundär progressiv MS, p <0,05 § Reaktion på injektionsstället (av olika slag) omfattar alla biverkningar som uppträder på injektionsstället, dvs. följande termer: blödning på injektionsstället, överkänslighet på injektionsstället, inflammation på injektionsstället, knöl på injektionsstället, nekros på injektionsstället, smärta på injektionsstället, reaktion på injektionsstället, ödem på injektionsstället och atrofi på injektionsstället & ”Influensaliknande symtomkomplex” står för influensasyndrom och/eller en kombination av minst två av biverkningarna: feber, frossbrytningar, muskelvärk, allmän sjukdomskänsla, svettningar. # Under uppföljningsstudien BENEFIT observerades inga förändringar av den kända riskprofilen för Betaferon

Den lämpligaste MedDRA-termen har använts för att beskriva en viss reaktion och dess synonymer och relaterade tillstånd.

Tabell 2 Inrapporterade incidenser (mycket vanlig ≥1/10, vanlig ≥1/100 till <1/10, mindre vanlig ≥ 1/1000 till < 1/100, sällsynt ≥1/10000 till <1/1000, mycket sällsynt <1/10000) baserade på spontana rapporter om biverkningar av läkemedlet.

Organsystem	Mycket vanlig ≥1/10	Vanlig ≥1/100 till <1/10	Mindre vanlig ≥1/1000 till <1/100	Sällsynt ≥1/10000 till <1/1000
* frekvenserna baserade på kliniska prövningar
Blodet och lymfsystemet			Anemi Trombocy­topeni Leukopeni	Lymfadenopati
Immun­systemet				Anafylaktiska reaktioner
Endokrina systemet				Hypertyroidism Hypotyroidism Sköldkörtel­rubbning
Metabolism och nutrition				Förhöjda triglycerider i blodet Anorexi
Psykiska störningar			Depression (se även avsnitt Varningar och försiktighet)	Förvirring Ångest Emotionell labilitet Självmords­försök (se även avsnitt Varningar och försiktighet)
Centrala och perifera nervsystemet				Konvulsioner
Hjärtat				Kardiomyopati Takykardi Palpitationer
Blodkärl			Hypertension
Andnings­vägar, bröstkorg och mediastinum				Bronkospasm Dyspné
Magtarmkanalen			Illamående Kräkningar	Pankreatit
Lever och gallvägar			Förhöjt alanin­amino­trans­feras Förhöjt aspartat­amino­transferas	Förhöjt bilirubin Förhöjt gamma­gluta­myl­trans­feras Hepatit
Hud och subkutan vävnad			Urtikaria Utslag Pruritus Alopeci	Missfärgning av huden
Muskulo­skeletala systemet och bindväv			Muskelvärk Förhöjd muskeltonus (Hypertoni)
Reproduk­tionsorgan och bröstkörtel				Menstrua­tions­rubbningar
Allmänna symtom och/eller symtom vid admini­strerings­stället	Influensa­liknande symtom* Frossbryt­ningar* Feber* Reaktioner vid injektions­stället* Inflammation vid injektions­stället* Smärta vid injektions­stället*	Nekros på injektions­stället		Ont i bröstet Allmän sjukdoms­känsla, svettningar
Undersök­ningar				Viktminskning

Den lämpligaste MedDRA-termen har använts för att beskriva en viss reaktion och dess synonymer och relaterade tillstånd.

Biverkningarna presenteras inom varje frekvensområde efter fallande allvarlighetsgrad.

Överdosering  (Läs mer om överdosering)

Interferon beta-1b har getts i individuella doser upp till 5500 mikrogram (176 miljoner IE) intravenöst, 3 ggr per vecka, till vuxna cancerpatienter utan allvarliga biverkningar avseende vitalfunktioner.

Farmakodynamik

Interferoner tillhör en grupp naturligt förekommande proteiner: cytokinerna. Interferonerna har en molekylvikt på mellan 15 000 och 21 000 dalton. Tre större grupper av interferoner är identifierade – alfa, beta och gamma. Interferon alfa, interferon beta och interferon gamma har överlappande men likväl skilda biologiska funktioner. Verkningarna av interferon beta-1b är artspecifika, varför den mest relevanta farmakologiska kunskapen om interferon beta-1b härrör från studier av humanceller in vitro och från humanstudier in vivo.

Interferon beta-1b har visat sig ha både antivirala och immunreglerande egenskaper. Verkningsmekanismerna vid behandlingen av multipel skleros är inte helt klarlagda. Det är emellertid känt att de biologisk responsmodifierande egenskaperna hos interferon beta-1b förmedlas genom dess interaktioner med specifika cellreceptorer på ytan av humana celler. Bindningen av interferon beta-1b till dessa receptorer leder till uttryck av ett antal genprodukter som antas mediera den biologiska effekten av interferon beta-1b. Ett antal av dessa substanser har återfunnits i serum och cellfraktioner från blod från patienter behandlade med interferon beta-1b. Interferon beta-1b minskar bindningsaffiniteten och ökar internaliseringen och nedbrytningen av interferon gamma-receptorerna. Interferon beta-1b ökar även suppressoraktiviteten hos mononukleära celler i perifert blod.

Inga enskilda studier har utförts avseende hur Betaferon påverkar de kardiovaskulära och respiratoriska systemen eller funktionen hos endokrina organ.

Kliniska prövningar:

Skovvis förlöpande MS
En kontrollerad klinisk prövning med Betaferon har utförts på patienter med skovvis förlöpande multipel skleros och förmåga att gå utan hjälp (utgångsläge enligt EDSS på 0 till 5,5). Patienter som fick Betaferon uppvisade en reduktion av frekvens (30%) och svårighetsgrad för de kliniska skoven, liksom även av antalet sjukhusvistelser orsakade av sjukdomen. En förlängning av den skovfria perioden noterades också. Betaferon har ej visats ha någon effekt på skovens längd eller på symptomen mellan skoven, och ingen signifikant effekt sågs på sjukdomens progress vid skovvis förlöpande multipel skleros.

Sekundär progressiv MS
Två kontrollerade kliniska prövningar har utförts med Betaferon, på totalt 1657 patienter med sekundär progressiv multipel skleros (utgångsläge enligt EDSS på 3 till 6,5; dvs patienterna kunde gå). Patienter med lindrig sjukdom och patienter som inte kunde gå har inte undersökts. De båda studierna gav motsägande resultat vad gäller den primära effektvariabeln tid till bekräftad sjukdomsprogress, som användes som mått på fördröjningen av handikapputveckling:

Den ena studien uppvisade en statistiskt signifikant förlängning av tiden till progress av handikapp (hazardkvot = 0,69; 95% konfidensintervall (0,55; 0,86), p=0,0010, vilket motsvarar en riskreduktion på 31% med Betaferon) samt av tidsintervallet till det att patienten blev rullstolsbunden (hazardkvot = 0,61; 95% konfidensintervall (0,44; 0,85), p=0,0036, vilket motsvarar en riskreduktion på 39% med Betaferon) hos patienter som fick Betaferon. Denna effekt kvarstod under observationsperioden på upp till 33 månader. Behandlingseffekten sågs hos patienter med alla grader av handikapp som studerades och var oberoende av skovaktiviteten.

I den andra prövningen av Betaferon vid sekundär progressiv multipel skleros sågs ingen förlängning av tiden till progress av handikapp. De patienter som deltog i denna studie hade totalt sett mindre aktiv sjukdom än de i den andra studien av sekundär progressiv multipel skleros.

I retrospektiva metaanalyser som inkluderade data från båda studierna påvisades en övergripande behandlingseffekt som var statistiskt signifikant (p=0,0076; 8 miljoner IE Betaferon jämfört med samtliga placebo-patienter).

Retrospektiva analyser av subgrupper visade att behandlingseffekt på progress av handikapp är mest sannolik hos patienter som har aktiv sjukdom innan behandlingen påbörjas (hazardkvot 0,72; 95% konfidensintervall (0,59; 0,88), p=0,0011, vilket motsvarar en riskreduktion på 28% med Betaferon hos patienter med skov eller uttalad EDSS-progression, 8 miljoner IE Betaferon gentemot alla placebo-patienter). Dessa retrospektiva analyser av subgrupper tyder på att såväl skov som uttalad progress av EDSS (EDSS >1 steg, eller >0,5 steg för EDSS-värden >=6, under de senaste två åren) kan vara till hjälp för att identifiera patienter med aktiv sjukdom.

I båda studierna sågs hos patienter med sekundär progressiv multipel skleros som fick Betaferon en reduktion av frekvensen (30%) av kliniska skov. Betaferon har ej visats ha någon effekt på skovens längd.

En enda klinisk episod som tyder på MS
En kontrollerad klinisk prövning med Betaferon utfördes på patienter med en enda klinisk episod och MRT-fynd som tyder på multipel skleros (minst två kliniskt tysta lesioner på T2-viktad MRT-bilder). Patienter med monofokal eller multifokal sjukdomsdebut inkluderades (dvs patienter med kliniskt belägg för en enda respektive minst två lesioner i det centrala nervsystemet). Andra sjukdomar än multipel skleros som bättre kunde förklara patientens tecken och symtom måste ha uteslutits. Denna studie bestod av två faser, en placebokontrollerad fas följt av en i förhand planerad uppföljningsfas. Den placebokontrollerade fasen varade i två år eller tills patienten utvecklade kliniskt definitiv multipel skleros (CDMS), beroende på vilket som inträffat först. Efter den placebokontrollerade fasen gick patienten över i en i förhand planerad uppföljningsfas med Betaferon för att utvärdera effekter av tidigt insatt Betaferon-behandling kontra fördröjd Betaferon-behandling. Patienter som initialt randomiserades till Betaferon (tidig Betaferon-behandlingsgrupp) jämfördes med placebo (fördröjd Betaferon-behandlingsgrupp). Varken patienter eller prövare kände till vilken behandling patienterna initialt hade fått.

TABELL 3 Primära effektresultat från BENEFIT och BENEFIT uppföljningsstudie

	2-års resultat Placebo­kontrollerad fas		3-års resultat Öppen uppföljning		5-års resultat Öppen uppföljning
	Beta­feron 250 mikro­gram n=292	Placebo n=176	Tidig Beta­feron 250 mikro­gram n=292	Fördröjd Beta­feron 250 mikro­gram n=176	Tidig Beta­feron 250 mikro­gram n=292	Fördröjd Beta­feron 250 mikro­gram n=176
Antal patienter som fullföljde studien	271 (93%)	166 (94%)	249 (85%)	143 (81%)	235 (80%)	123 (70%)
Primära effektvariabler
Tid till CDMS
Kaplan-Meier skattning	28%	45%	37%	51%	46%	57%
Riskreduktion	47% mot placebo		41% mot fördröjd Betaferon­behandling		37% mot fördröjd Betaferon­behandling
Riskkvot med 95% konfidens­intervall	HR = 0,53 [0,39, 0,73]		HR = 0,59 [0,42, 0,83]		HR = 0,63 [0,48, 0,83]
log-rank test	p < 0,0001 Betaferon förlängde tiden till CDMS med 363 dagar, från 255 dagar i placebogruppen till 618 dagar i Betaferongruppen (baserat på den 25:e percentilen)		p = 0,0011		p = 0,0027
Tid till McDonaldMS
Kaplan-Meier skattning	69%	85%	Ingen primär endpoint		Ingen primär endpoint
Riskreduktion	43% mot placebo
Riskkvot (HR) med 95% konfidens­intervall	HR = 0,57 [0,46, 0,71]
logrank test	p < 0,00001
Tid till fastställd EDSS progression
Kaplan-Meier skattning	Ingen primär endpoint		16%	24%	25%	29%
Riskreduktion			40% mot fördröjd Betaferon­behandling		24% mot fördröjd Betaferon­behandling
Riskkvot med 95% konfidens­intervall			HR = 0,60 [0,39, 0,92]		HR = 0,76 [0,52, 1,11]
logrank test			p = 0,022		p=0,177

I den placebokontrollerade fasen fördröjde Betaferon progressionen från den första kliniska episoden till kliniskt definitiv multipel skleros (CDMS) på ett statistiskt signifikant och kliniskt meningsfullt sätt. Att behandlingseffekten var robust visades också av fördröjningen av progression till multipel skleros enligt McDonaldkriterierna (Tabell 3).

Subgruppsanalyser enligt baslinjesfaktorer gav stöd för effekt på progression till CDMS i alla utvärderade subgrupper. Risken för progression till CDMS inom 2 år var högre hos monofokala patienter med åtminstone nio T2-lesioner eller Gd-förstärkning vid hjärn-MRT vid studiestart. Hos multifokala patienter var risken för CDMS oberoende av MRT-fynd vid studiestart vilket indikerar hög risk för att utveckla CDMS på grund av sjukdomens spridning baserat på kliniska fynd. Vidare finns det för närvarande ingen väletablerad definition av en högriskpatient, även om ett mer konservativt förhållningssätt är att acceptera minst nio hyperintensiva T2-lesioner vid en första MRT-undersökning och minst en ny T2- eller en ny Gd-förstärkt lesion vid uppföljande MRT-undersökning, tagen minst en månad efter den initiala undersökningen. Under alla omständigheter bör behandling övervägas endast för dem som klassificerats som högriskpatienter.

Behandling med Betaferon tolererades väl vilket framgår av den stora andel som slutförde prövningen (93% i Betaferon-gruppen). För att öka tolerabiliteten för Betaferon inleddes behandlingen med dostitrering och administrering av ickesteroida antiinflammatoriska medel. Dessutom använde majoriteten av patienterna autoinjektor under hela studien.

I den öppna uppföljningsfasen, var behandlingseffekten på CDMS fortfarande uppenbar efter 3 och 5 år (Tabell 3) även om den övervägande delen av patienterna från placebo-gruppen hade behandlats med Betaferon åtminstone från år 2 och framåt. EDSS progression (fastställd ökning av EDSS om åtminstone ett steg jämfört med vid studiestart) var lägre i den tidigt behandlade gruppen (Tabell 3, signifikant effekt efter 3 år, ej signifikant effekt efter 5 år). Majoriteten av patienterna i båda behandlingsgrupperna hade ingen ökad funktionsnedsättning under 5-års-perioden. Tydlig nytta kunde inte visas för denna parameter för tidig behandling. Inga fördelar, relaterat till tidig Betaferonbehandling, med avseende på livskvalitet kunde iakttas (uppmätt med FAMS – Functional Assessment of MS: Treament Outcome Index).

Skovvis förlöpande MS, sekundär progressiv MS, en enda klinisk episod som tyder på MS:

I alla multipel sklerosstudier hade Betaferon effekt när det gällde att minska sjukdomsaktiviteten (akut inflammation i centrala nervsystemet och permanenta vävnadsförändringar), mätt med magnetkameraavbildning (MRT). Sambandet mellan sjukdomsaktivitet mätt med MRT och det kliniska sjukdomsförloppet är för närvarande ej fullständigt klarlagt.

Farmakokinetik

Serumkoncentrationer av Betaferon har undersökts hos patienter och friska frivilliga försökspersoner med hjälp av en icke helt specifik bioassay. Maximala serumkoncentrationer på 40 IE/ml uppnås 1-8 timmar efter subkutan injektion av 500 mikrogram (16,0 miljoner IE) interferon beta-1b. Olika studier visade på ett genomsnittligt totalclearance och en halveringstid för dispositionsfaserna på som högst 30 ml*min^-1*kg^-1 respektive 5 timmar. Upprepad dosering varannan dag leder inte till förhöjda serumkoncentrationer eller påverkan på farmakokinetiken.

Den absoluta biotillgängligheten efter subkutan injektion av interferon beta-1b var ca 50%.

Prekliniska uppgifter

Inga akuta toxicitetsstudier har utförts. Studier av upprepad dosering utfördes på Rhesusapa eftersom gnagare inte reagerar på humant interferon beta. Övergående hypertermi observerades liksom en markant ökning av antalet lymfocyter och en markant minskning av antalet trombocyter och segmenterade neutrofiler.

Inga långtidsstudier har utförts.

Reproduktionsstudier med Rhesusapor visade toxisk effekt på moder och ökad missfallsfrekvens vilket resulterade i prenatal mortalitet. Inga missbildningar har observerats hos de överlevande djuren. Inga fertilitetsstudier har utförts. Ingen påverkan observerades på brunstcykeln hos apa. Erfarenhet från andra interferoner tyder på en risk för sänkt fertilitet hos både hanar och honor.
Ingen mutagen effekt konstaterades i det enda utförda genotoxiska testet (Ames test). Carcinogenicitetsstudier har ej genomförts. Ett celltransformationstest in vitro gav ingen indikation på carcinogen potential.

Innehåll  (Läs mer om innehåll)

1 ml färdigberedd lösning innehåller 250 mikrogram (8,0 miljoner IE) rekombinant interferon beta-1b (producerat med genteknik från stammar av Escerichia coli), humant albumin, mannitol. Spädningsvätska (natriumkloridlösning 5,4 mg/ml (0,54 % vikt/volym)): Natriumklorid, vatten till injektionsvätska.

Betaferon innehåller 300 mikrogram (9,6 miljoner IE) rekombinant interferon beta-1b/flaska.

Blandbarhet

Detta läkemedel får ej blandas med andra läkemedel utom den medföljande spädningsvätskan.

Hantering, hållbarhet och förvaring

2 år.

Det rekommenderas att lösningen används omedelbart efter upplösning. Emellertid har den visat sig vara stabil för användning i 3 timmar vid 2 °C–8 °C.

Förvaras vid högst 25ºC. Får ej frysas.
För förvaringsanvisningar för utspädd produkt, se avsnitt Hållbarhet

• Beredning

Vid beredning av frystorkat interferon beta-1b för injektion ansluts adaptern med medföljande kanyl till injektionsflaskan. Den förfyllda sprutan med spädningsvätska ansluts till adaptern och 1,2 ml spädningsvätska (NaCl-lösning 5,4 mg/ml (0,54 % vikt/volym)) tillsätts till injektionsflaskan. Pulvret skall upplösas helt utan omskakning.
Efter beredning dras 1,0 ml från flaskan upp i sprutan för administrering av 250 mikrogram Betaferon.
För dostitrering vid behandlingsstart, dra upp respektive mängd som anges i avsnitt Dosering och administreringssätt.

Adaptern ska tas bort från den förfyllda sprutan före injicering.
Betaferon kan även administreras med lämplig autoinjektor.

• Inspektion före användning

Lösningen ska inspekteras visuellt före användning. Den färdigberedda lösningen är färglös eller svagt gul och mer eller mindre opalskimrande.

Lösningen ska kasseras om den innehåller partiklar eller är missfärgad.

• Hantering och avfallshantering

Ej använt läkemedel och avfall skall kasseras enligt gällande anvisningar.

Förpackningsinformation

Pulver och vätska till injektionsvätska, lösning 250 mikrog/ml (sterilt vitt till benvitt pulver)
4 x 3 x 1 dos(er) titreringsförpackning, 7115:-, F
15 x 1 milliliter inj.-fl. + förfylld spruta, 8852:-, F

Följande produkter har även parallelldistribuerade förpackningar:
Pulver och vätska till injektionsvätska, lösning 250 mikrog/ml

UPP

Skriv ut T T