1 ml innehåller:

Aktiva substanser:

Medetomidinhydroklorid 0,5 mg (motsvarande 0,425 mg medetomidin) Vatinoxanhydroklorid 10 mg (motsvarande 9,2 mg vatinoxan)

Hjälpämnen:

Metylparahydroxibensoat (E218) 1,8 mg

Propylparahydroxibensoat 0,2 mg

Mannitol

Citronsyramonohydrat

Natriumhydroxid (för pH-justering)

Saltsyra, koncentrerad (för pH-justering)

Vatten för injektionsvätskor

Farmakodynamiska egenskaper

Medetomidin är en potent och selektiv alfa-2-adrenoceptoragonist som hämmar frisättningen av noradrenalin från noradrenerga neuroner och ger sedering och analgesi. Dessa effekter är dosberoende i djup och varaktighet. Medetomidin är en racemisk blandning som innehåller den aktiva enantiomeren dexmedetomidin och den inaktiva enantiomeren levomedetomidin. Inom centrala nervsystemet hämmas den sympatiska neurotransmissionen och medvetandegraden sänks. Andningsfrekvensen och kroppstemperaturen kan också minska. I periferin stimulerar medetomidin alfa-2-adrenoceptorer i kärlens glatta muskulatur, vilket inducerar vasokonstriktion och hypertoni samt sänker hjärtfrekvensen och hjärtminutvolymen. Dexmedetomidin inducerar även flera alfa-2-adrenoceptormedierade effekter, bland annat piloerektion, depression av motoriska och sekretoriska funktioner i mag-tarmkanalen, diures och hyperglykemi.

Vatinoxan är en perifert selektiv alfa-2-adrenoceptorantagonist vars förmåga att penetrera centrala nervsystemet är låg. Vatinoxan administreras som den aktiva (RS) diastereomeren. Genom att begränsa sina effekter till perifera organsystem kommer vatinoxan att förebygga eller försvaga dexmedetomidins kardiovaskulära effekter och övriga effekter utanför centrala nervsystemet vid samtidig administrering med alfa-2-adrenoceptoragonisten. De centrala effekterna av dexmedetomidin är oförändrade, även om vatinoxan kommer att minska varaktigheten av den sedering och analgesi som induceras av dexmedetomidin, främst genom att öka det sistnämndas clearance via förbättrad kardiovaskulär funktion. Vatinoxan stimulerar insulinfrisättningen och motverkar medetominibs hyperglykemiska effekter.

Det veterinärmedicinska läkemedlets säkerhet och effekt testades i en klinisk multicenterstudie med 223 klientägda hundar. Hundar som behövde ett icke-invasivt, icke-smärtsamt eller lindrigt smärtsamt förfarande eller undersökning behandlades med antingen den rekommenderade dosen av läkemedlet (testgruppen), eller dexmedetomidin (kontrollgruppen). Ingående förfaranden: radiografisk undersökning eller diagnostisk avbildning, undersökning och behandling av öron, undersökning och behandling av ögon, analsäcksbehandling, dermatologiska undersökningar och förfaranden, ortopedisk undersökning, undersökning och biopsi av tänder, aspiration med fin nål/ytlig biopsi, dränering av serom eller abscess, nageltrimning, pälsansning och venös blodtappning. Etthundratio hundar fick testprodukten. I denna grupp var sederingen tillräcklig för att förfarandet skulle utföras på 14 minuter i genomsnitt. Även om varaktigheten av kliniskt användbar sedering uppvisar en avsevärd variation mellan individer och avsett förfarande, sågs minst 30 minuters sedering i 73 % av fallen i testgruppen och förfarandet slutfördes framgångsrikt i 94,5 % av fallen. Genomsnittlig hjärtfrekvens i testgruppen förblev inom normalintervallet (60–140 slag per minut) vid alla tidpunkter efter administrering. Dock uppvisade 22 % av hundarna takykardi vid någon tidpunkt efter behandlingen (intervall 140–240 slag per minut). I kontrollgruppen som behandlades med dexmedetomidin var den genomsnittliga tiden till sederingsdebut 18 minuter och sederingen varade i minst 30 minuter hos 80 % av hundarna. Förfarandet slutfördes framgångsrikt i 90,1 % av fallen i kontrollgruppen

Farmakokinetiska egenskaper

Efter intramuskulär administrering av en pilotformulering av medetomidin (1 mg/m2) + vatinoxan (30 mg/m2) absorberades både medetomidin och vatinoxan snabbt och lätt från injektionsstället. Maximal plasmakoncentration uppnåddes vid 12,6 ± 4,7 (medelvärde ± standardavvikelse) minuter och 17,5 ± 7,4 minuter för dexmedetomidin (den aktiva enantiomeren av medetomidin) respektive vatinoxan. Vatinoxan ökade dexmedetomidins distributionsvolym och clearance. Clearance för dexmedetomidin ökade således två gånger när det gavs i kombination med vatinoxan. Samma fenomen sågs även vid intravenös administrering.

Koncentrationerna av dexmedetomidin och vatinoxan i cerebrospinalvätskan (CSF) mättes efter intravenös administrering av läkemedlets slutliga formulering. Obunden fraktion i plasma: CSFkvoten var cirka 50:1 för vatinoxan och 1:1 för dexmedetomidin.

Plasmaproteinbindningen för medetomidin är hög (85–90 %). Medetomidin oxideras huvudsakligen i levern, en mindre mängd genomgår metylering i njurarna och utsöndringen sker huvudsakligen via urinen. Plasmaproteinbindningen för vatinoxan är cirka 70 %. Låga nivåer är detekterbara i centrala nervsystemet. Vatinoxan metaboliseras i mycket begränsad utsträckning hos hundar. Endast en liten mängd (< 5 %) av vatinoxandosen har konstaterats utsöndras via urinen. Detta tyder på att vatinoxan med största sannolikhet elimineras i avföringen, även om inga tillgängliga uppgifter bekräftar detta.

För att möjliggöra fasthållning, sedering och analgesi vid utförandet av icke-invasiva, ickesmärtsamma eller lindrigt smärtsamma ingrepp och undersökningar som är avsedda att pågå i högst 30 minuter.

Använd inte vid överkänslighet mot de aktiva substanserna eller mot något av hjälpämnena.

Använd inte till djur med kardiovaskulär sjukdom, luftvägssjukdom eller nedsatt lever- eller njurfunktion.

Använd inte till djur som är i chock eller kraftigt försvagade.

Använd inte till djur som har hypoglykemi eller löper risk att utveckla hypoglykemi. Använd inte som pre-anestetikum.

Använd inte till katter.

I brist på tillgängliga data ska behandling av valpar som är yngre än 4,5 månader baseras på en nyttariskbedömning av den ansvariga veterinären.

Hundar rekommenderas vara i fastande tillstånd i enlighet med för närvarande vedertagen praxis (t.ex. 4–6 timmar för friska hundar) före behandling med detta läkemedel. Vatten kan ges.

Djurens kardiovaskulära funktion och kroppstemperatur ska övervakas ofta under sedering och återhämtning.

Vissa kardiovaskulära effekter (t.ex. bradykardi, hjärtarytmier såsom andra gradens AV-block eller ventrikulära flyktslag) kan observeras efter behandling.

15–45 minuter efter behandlingen är det troligt att blodtrycket sjunker med cirka 30–50 % jämfört med nivåerna före behandlingen. Takykardi med normalt blodtryck kan observeras från cirka en timme efter behandlingen och i upp till sex timmar därefter. Den kardiovaskulära funktionen ska därför genomgå täta kontroller tills takykardin har försvunnit.

Kroppstemperaturen sjunker troligen med cirka 1–2 °C efter administreringen. Hypotermi som väl har etablerats kan kvarstå längre än sedering och analgesi. För att förebygga hypotermi ska de behandlade djuren hållas varma och vid konstant temperatur under förfarandet och tills de helt återhämtat sig.

Medetomidin kan orsaka apné och/eller hypoxemi. Denna effekt förstärks sannolikt om läkemedlet används i kombination med opioidläkemedel. Andningsfunktionen ska under alla omständigheter genomgå täta kontroller. Det är också tillrådligt att ha syrgas tillgängligt om hypoxemi skulle upptäckas eller misstänkas.

Den analgesi som ges av det veterinärmedicinska läkemedlet kan vara kortare än den sederande effekten. Ytterligare smärtlindring bör tillhandahållas vid behov. Hos vissa hundar kan spontana muskeldarrningar eller ryckningar förväntas.

Detta läkemedels säkerhet har inte fastställts hos hundar under dräktighet eller laktation eller hos hundar avsedda för avel. Det finns inga tillgängliga uppgifter om användning av vatinoxan hos avelsdjur. Publicerade data från försöksdjur uppvisar ingen direkt reproduktions- eller utvecklingstoxicitet för medetomidin. Användning av läkemedlet rekommenderas därför inte till dräktiga eller lakterande djur.

Hypotermi, bradykardi och takykardi var mycket vanligt förekommande i säkerhetsstudier och kliniska studier. Diarré/kolit och muskeltremor var vanligt förekommande. Kräkningar/illamående och ofrivillig tarmtömning var mindre vanligt förekommande. Hjärtarytmier, såsom andra gradens AVblock och ventrikulära flyktslag, var mycket vanligt förekommande i säkerhetsstudier på laboratorier. Injicerad sklera var mycket sällsynt förekommande i säkerhetsstudier på laboratorier. Alla dessa ovan nämnda biverkningar var övergående/försvann utan behandling, även om extern uppvärmning krävdes vid hypotermi.

Frekvensen av biverkningar anges enligt följande konvention:

- Mycket vanliga (fler än 1 av 10 behandlade djur som uppvisar biverkningar).

- Vanliga (fler än 1 men färre än 10 av 100 behandlade djur).

- Mindre vanliga (fler än 1 men färre än 10 av 1 000 behandlade djur).

- Sällsynta (fler än 1 men färre än 10 av 10 000 behandlade djur).

- Mycket sällsynta (färre än 1 av 10 000 behandlade djur, enstaka rapporterade händelser inkluderade).

Dos och administreringssätt

För intramuskulär användning. Dosen baseras på kroppsytan. Dosen kommer att leda till att 1 mg medetomidin och 20 mg vatinoxan administreras per kvadratmeter kroppsyta (m2).

Beräkna dosen med 1 mg/m2 medetomidin eller använd nedanstående doseringstabell. Observera att dosen i mg/kg minskar när kroppsvikten ökar. Användning av en lämpligt graderad spruta rekommenderas för att säkerställa korrekt dosering när små volymer administreras.

För att säkerställa korrekt dosering ska kroppsvikten bestämmas så exakt som möjligt.

Tabell 1. Dosvolym baserad på kroppsvikt

Upprepad administrering av läkemedlet under samma procedur har inte utvärderats och läkemedlet bör därför inte administreras på nytt under samma procedur.

Antalet tillåtna stick genom proppen på injektionsflaskan är begränsat till högst 15.

Blandbarhet

Då blandbarhetsstudier saknas ska detta läkemedel inte blandas med andra läkemedel.

Ej relevant.

Användning av andra läkemedel med dämpande effekt på centrala nervsystemet och/eller vasodilaterande läkemedel förväntas förstärka läkemedlets effekt och lämplig dosminskning ska göras efter veterinärens nytta-riskbedömning.

På grund av den snabba återhämtningen från sedering som förväntas av läkemedlet är rutinmässig administrering av atipamezol inte indicerad efter administrering av läkemedlet. Intramuskulär administrering av atipamezol (30 minuter efter läkemedlets administrering) har undersökts i en studie på ett begränsat antal djur. Eftersom takykardi observerades hos 50 % av djuren efter administreringen av atipamezol, rekommenderas noggrann övervakning av hjärtfrekvensen under återhämtningen i de fall där det anses kliniskt nödvändigt att administrera atipamezol.

När läkemedlet gavs 3 och 5 gånger den rekommenderade dosen sågs en något förlängd sedering och större reduktion av genomsnittligt arteriellt tryck och rektaltemperatur. Överdosering kan öka förekomsten av sinustakykardi under återhämtningen.

Atipamezol kan administreras för att upphäva effekterna på centrala nervsystemet och de flesta kardiovaskulära effekterna av medetomidin, exklusive hypotension. Lämpligt kardiopulmonellt stöd bör sättas in vid behov.

Särskilda varningar för respektive djurslag

Nervösa eller upphetsade hundar med höga nivåer av endogena katekolaminer kan uppvisa ett sänkt farmakologiskt svar på alfa-2-adrenoceptoragonister som medetomidin (ineffektivitet). Hos agiterade djur kan sederande/analgetiska effekter sätta in långsammare eller effekterna få minskad eller obefintlig grad och varaktighet. Hunden ska därför ges tillfälle att lugna sig innan behandlingen inleds och vila lugnt efter att produkten administrerats tills tecken på sedering har uppträtt.

Skyddsföreskrifter för personer som administrerar det veterinärmedicinska läkemedlet till djur

Oavsiktlig exponering kan orsaka sedering och blodtrycksförändringar. Försiktighet krävs under behandlingen för att undvika oavsiktlig självinjektion eller kontakt med hud, ögon eller slemhinnor. Adekvat fasthållning av djuret rekommenderas eftersom vissa djur kan reagera på injektionen (t.ex. med en försvarsreaktion).

Gravida kvinnor ska administrera läkemedlet med särskild försiktighet för att undvika självinjektion eftersom uteruskontraktioner och sänkt blodtryck hos fostret kan uppstå efter oavsiktlig systemisk exponering.

Personer med känd överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne ska administrera läkemedlet med försiktighet.

Vid oavsiktlig självinjektion eller intag, uppsök genast läkare och visa bipacksedeln, men KÖR INTE BIL.

Vid kontakt med hud eller slemhinnor, tvätta den exponerade huden omedelbart efter exponeringen med riklig mängd vatten och avlägsna kontaminerade kläder som är i direkt kontakt med huden. Vid kontakt med ögonen, skölj rikligt med vatten. Om symtom uppträder, kontakta läkare för råd.

Till läkaren: Läkemedlet innehåller medetomidin, en alfa-2-adrenoceptoragonist, i kombination med vatinoxan, en perifert selektiv alfa-2-adrenoceptorantagonist. Symtom efter absorption kan innefatta kliniska effekter inklusive dosberoende sedering, andningsdepression, bradykardi, hypotension, muntorrhet och hyperglykemi. Ventrikulära arytmier har också rapporterats. Respiratoriska och hemodynamiska symtom ska behandlas symtomatiskt.

Hållbarhet i oöppnad förpackning: 3 år.

Hållbarhet i öppnad innerförpackning: 3 månader.

Särskilda förvaringsanvisningar

Förvara injektionsflaskan i ytterkartongen. Ljuskänsligt.

Särskilda försiktighetsåtgärder för destruktion av ej använda veterinärmedicinska läkemedel och avfall

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.