Bicalustad 150 mg tabletter är indicerat antingen som monoterapi eller som adjuvant behandling efter radikal prostatektomi eller strålbehandling vid lokalt avancerad prostatacancer med hög risk för sjukdomsprogression (se avsnitt ’Farmakodynamik’).

Bikalutamid är kontraindicerat till kvinnor och barn (se avsnitt ’Fertilitet, graviditet och amning’).

Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt ’Innehåll’.

Samtidig administrering av terfenadin, astemizol eller cisaprid med bikalutamid är kontraindicerat (se avsnitt ’Interaktioner’).

Vuxna män inklusive äldre:
Doseringen är en tablett à 150 mg som tas oralt en gång dagligen.

Bicalustad bör tas kontinuerligt i minst 2 år eller till sjukdomsprogression.

Patienter med nedsatt njurfunktion:
Ingen dosjustering är nödvändig vid behandling av patienter med nedsatt njurfunktion.

Patienter med nedsatt leverfunktion:
Ingen dosjustering är nödvändig vid behandling av patienter med lätt nedsatt leverfunktion. Ökad ackumulering kan inträffa hos patienter med måttligt eller gravt nedsatt leverfunktion (se avsnitt ’Varningar och försiktighet’).

Behandlingen bör inledas under direkt övervakning av specialist.

Bikalutamid metaboliseras i stor utsträckning i levern. Tillgängliga data tyder på att elimineringen kan vara långsammare hos patienter med gravt nedsatt leverfunktion, vilket kan leda till ökad ackumulering av substansen. Följaktligen krävs försiktighet om bikalutamid administreras till patienter med måttligt till gravt nedsatt leverfunktion.

Regelbunden kontroll av leverfunktionen bör övervägas på grund av möjlig leverpåverkan. De flesta leverförändringarna kan förväntas uppträda inom de första 6 månaderna efter behandlingsstart.

Allvarliga leverförändringar och leversvikt har observerats i sällsynta fall, och även fall som lett till döden har rapporterats (se avsnitt ’Biverkningar’). Behandlingen med bikalutamid ska avbrytas vid fall av allvarliga leverförändringar.

Utsättande av bikalutamidbehandlingen ska övervägas om patienten uppvisar en objektiv progression av sjukdomen tillsammans med förhöjt PSA.

Bikalutamid har visat sig hämma cytokrom P450 (CYP 3A4). Försiktighet bör därför iakttas vid samtidig administrering av läkemedel som huvudsakligen metaboliseras av CYP 3A4 (se avsnitt ’Kontraindikationer’ och ’Interaktioner’).

Androgen deprivationsterapi kan förlänga QT-intervallet.

För patienter med QT-förlängning i anamnesen eller med riskfaktorer för QT-förlängning samt för patienter som samtidigt behandlas med andra läkemedel som kan förlänga QT-intervallet (se avsnitt ’Interaktioner’), bör förskrivare bedöma nytta/risk-balansen inklusive risken för torsade de pointes, innan behandling med Bicalustad påbörjas.

Hjälpämnen

Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.

Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per tablett, dvs. är näst intill ”natriumfritt”.

In vitro-studier har visat att (R)-bikalutamid fungerar som en CYP 3A4-hämmare och dessutom har en svagare hämmande effekt på CYP 2C9, 2C19 och 2D6.

Även om kliniska studier, med antipyrin som markör av aktiviteten hos cytokrom P450 (CYP), inte har påvisat någon potentiell läkemedelsinteraktion med bikalutamid så ökade den genomsnittliga exponeringen (AUC) av midazolam med upp till 80 % efter samtidig administrering av bikalutamid i 28 dagar. För läkemedel med ett snävt terapeutiskt index kan en sådan ökning vara av betydelse. Därför är samtidigt intag av terfenadin, astemizol och cisaprid kontraindicerat (se avsnitt ’Kontraindikationer’), och försiktighet ska iakttas vid samtidigt bruk av bikalutamid och substanser som ciklosporin eller kalciumantagonister. Dosreduktion kan krävas för dessa läkemedel, särskilt om det finns bevis för förhöjd effekt eller biverkningar. För ciklosporin, rekommenderas noggrann uppföljning av plasmakoncentrationer och kliniskt tillstånd efter initiering eller avbrytande av bikalutamidbehandling.

Försiktighet bör iakttas vid samtidig administrering av bikalutamid och läkemedel som hämmar oxidationsprocesser, som t.ex. cimetidin och ketokonazol. Teoretiskt skulle det kunna resultera i ökade plasmakoncentrationer av bikalutamid, vilket skulle kunna leda till en ökning av biverkningar.

In vitro-studier har visat att bikalutamid kan tränga undan kumarinantikoagulanten warfarin från dess proteinbindningsställen. Därför rekommenderas noggrann uppföljning av protrombintiden efter att behandling med bikalutamid har påbörjats hos patienter som redan står på kumarinantikoagulantia.

Eftersom androgen deprivationsterapi kan förlänga QT-intervallet, bör en noggrann övervägning göras av samtidig användning av Bicalustad med läkemedel som förlänger QT-intervallet, eller med läkemedel som kan framkalla torsade de pointes såsom klass IA antiarytmika (t.ex. kinidin, disopyramid) eller klass III antiarytmika (t.ex. amiodaron, sotalol, dofetilid, ibutilid), metadon, moxifloxacin, antipsykotika m.fl. (se avsnitt ’Varningar och försiktighet’).

Bikalutamid är kontraindicerat för kvinnor och får inte ges till kvinnor som är gravida.

Bikalutamid är kontraindicerat för kvinnor och får inte ges till kvinnor som ammar.

Det är inte troligt att Bicalustad påverkar förmågan att framföra fordon eller använda maskiner. Det ska emellertid noteras att sömnighet ibland kan förekomma. Patienter som drabbas av detta ska iaktta försiktighet.

I detta avsnitt definieras biverkningarna enligt följande:
Mycket vanliga (≥1/10); vanliga (≥1/100, <1/10); mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100); sällsynta (≥1/10 000, <1/1 000); mycket sällsynta (<1/10 000); ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Tabell 1: Biverkningsfrekvens

^a Leverförändringarna är sällan allvarliga och vanligtvis övergående, upphörande eller förbättrats vid fortsatt behandling eller då behandlingen avslutas.

^b Majoriteten av de patienter som får 150 mg bikalutamid som monoterapi drabbas av gynekomasti och/eller bröstsmärta. I studier har dessa symtom bedömts vara allvarliga i upp till 5 % av fallen. Det är inte säkert att gynekomastin upphör efter utsättande av behandlingen. Särskilt inte efter en lång behandlingsperiod (≤1/10 000); ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

^c På grund av de kodningskonventioner som användes i EPC-studierna, kodades biverkningar i form av ”torr hud” under COSTART-termen ”hudutslag”. Därför kan ingen separat frekvens fastställas för 150 mg-dosen av bikalutamid men man antar att frekvensen är densamma som för 50 mg-dosen.

^d Listad som biverkning efter granskning av data efter godkännandet för försäljning. Frekvensen har beräknats på basis av incidensen av rapporterade biverkningar i form av leversvikt hos patienter som fick behandling i gruppen som fick öppen behandling med bikalutamid  i EPC-studierna med 150 mg.

^e Listade som biverkning efter granskning av data efter godkännandet för försäljning. Frekvensen har beräknats på basis av incidensen av rapporterade biverkningar i form av interstitiell pneumoni under perioden med randomiserad behandling i EPC-studierna med 150 mg.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till Läkemedelsverket, men alla kan rapportera misstänkta biverkningar till Läkemedelsverket, www.lakemedelsverket.se. Postadress

Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala

Erfarenhet av överdosering hos människor saknas. Det finns ingen specifik antidot, behandlingen bör vara symtomatisk. Dialys är antagligen inte användbart eftersom bikalutamid i hög grad är bundet till protein och inte återfinns i oförändrad form i urin. Allmän stödjande terapi, inklusive frekventa kontroller av vitala funktioner är indicerat.

Bikalutamid är en icke-steroid antiandrogen utan annan endokrin aktivitet. Det binder till vildtyp eller normala androgenreceptorerna utan att aktivera genuttryck och hämmar således androgen stimulus.
Regression av prostatatumörer resulterar från denna hämning. Kliniskt, kan utsättning av bikalutamid leda till antiandrogena abstinenssymtom hos en undergrupp av patienter.

Bikalutamid 150 mg studerades vid behandling av patienter med lokaliserad (T1-T2, N0 eller NX, M0) eller lokalt avancerad (T3-T4, alla N, M0; T1-T2, N+, M0), icke-metastaserande prostatacancer i en kombinerad analys av tre placebokontrollerade, dubbelblinda studier på 8 113 patienter, där bikalutamid gavs som omedelbar hormonbehandling eller som adjuvant behandling till radikal prostatektomi eller strålbehandling (primärt extern strålning). Vid uppföljning efter i median 9,7 år observerades objektiv sjukdomsprogress hos 36,6 % respektive 38,17 % av alla bikalutamid och placebobehandlade patienter.

En minskning av risken för objektiv sjukdomsprogression observerades inom de flesta patientgrupperna, men minskningen var tydligast hos dem med störst risk för sjukdomsprogression. Behandlande läkare kan därför besluta att den optimala strategin för behandling av en patient med låg risk för sjukdomsprogression kan vara att avvakta med hormonell behandling till dess att tecken på sjukdomsprogression uppstår. Detta gäller framförallt insättande av adjuvant behandling efter en radikal prostatektomi.

Ingen generell skillnad i total överlevnad sågs vid uppföljning efter i median 9,7 år med 31,4 % mortalitet (RR = 1,01; 95 % KI 0,94 - 1,09). Vid analys av olika behandlingsgrupper var dock vissa trender synliga.

Data för progressionsfri överlevnad och total överlevnad över tid baserad på Kaplan-Meier-beräkningar för patienter med lokalt avancerad sjukdom presenteras i följande tabeller:

Tabell 2: Fördeling av patienter med lokalt avancerad sjukdom med sjukdomsprogression över tid per behandlingsgrupp

Tabell 3: Total överlevnad vid lokalt avancerad sjukdom per behandlingsgrupp

För patienter med lokaliserad sjukdom som får bikalutamid som monoterapi observerades ingen signifikant skillnad i progressionsfri överlevnad. Det fanns ingen signifikant skillnad i total överlevnad hos patienter med lokaliserad sjukdom som fick bikalutamid 150 mg som adjuvant terapi efter strålbehandling (RR = 0,98, 95 % CI 0,80 - 1,20) eller radikal prostatektomi (HR = 1,03, 95 % KI 0,85 - 1,25). Hos patienter med lokaliserad sjukdom, som annars skulle ha blivit hanterade med exspektans, noterades också en trend mot minskad överlevnad jämfört med placebopatienter (RR = 1,15, 95 % KI 1,00 - 1,32). Detta gör att risk-nytta profilen för bikalutamid inte anses vara fördelaktig för patienter med lokaliserad sjukdom.

Effekten av en behandling med bikalutamid i dosen 150 mg hos patienter med lokalt avancerad, icke-metastaserande prostatacancer och hos vilka primär kastration var indicerad, utvärderades separat genom metaanalys av två studier med 480 inkluderade patienter med icke-metastaserande prostatacancer (M0) utan tidigare behandling. Ingen signifikant skillnad i överlevnad (RR=1,05 [KI=0,81 - 1,36]) sågs mellan grupperna som behandlades med bikalutamid respektive kastration vid uppföljning efter i median 6,3 år med 56 % mortalitet. Likvärdighet för dessa två behandlingar kunde emellertid inte statistiskt bevisas.

I en kombinerad analys av två studier med 805 tidigare obehandlade patienter med metastaserande prostatacancer och en mortalitet på 43 %, visades att en behandling med bikalutamid 150 mg är mindre effektivt än kastration med avseende på överlevnadstid (RR=1,30 [KI 1,04 - 1,65]). Den uppskattade skillnaden är 42 dagar (6 veckor) då överlevnadstiden i medeltal är 2 år.

Bicalutamid är ett racemat där den antiandrogena effekten finns nästan uteslutande hos R-enantiomeren.

Bikalutamid absorberas väl efter oral tillförsel. Födointag har inte visat någon kliniskt signifikant inverkan på biotillgängligheten för bikalutamid.

(S)-enantiomeren elimineras snabbt jämfört med (R)-enantiomeren, som har en halveringstid i plasma på cirka en vecka.

Efter daglig administrering sker en tiofaldig ackumulation i plasma av R-enantiomeren på grund av den långa halveringstiden.

Då bikalutamid ges i en dos av 150 mg per dag uppnås en plasmakoncentration av cirka 22 mikrog/ml vid steady-state och R-enantiomeren svarar för 99% av total mängd cirkulerande bikalutamid. 

Farmakokinetiken hos R-enantiomeren påverkas ej av ålder, nedsatt njurfunktion eller milt till måttligt nedsatt leverfunktion. Hos patienter med gravt nedsatt leverfunktion sker en långsammare elimination av R-enantiomeren.

Bikalutamid binds i hög grad till proteiner (racematet: 96 %, (R)-enantiomeren >99 %) och metaboliseras i stor utsträckning (via oxidation och glukuronidering). Metaboliterna utsöndras i ungefär lika stor omfattning via njurar och galla.

I en klinisk studie var medelkoncentrationen av (R)-bikalutamid 4.9 mikrogram/ml i sädesvätska hos män som fick bikalutamid 150 mg. Mängden bikalutamid som möjligen skulle kunna överföras till kvinnlig partner vid samlag är försumbar och beräknas till ca 0,3 mikrogram/kg. Detta är lägre än vad som krävs för att inducera förändringar i avkomma hos försöksdjur.

Bikalutamid är en potent antiandrogen med en “mixed function” oxidas-enzyminducerande effekt hos försöksdjur. Förändringar i målorgan, inklusive tumörinduktion (Leydigceller, sköldkörtel, lever) hos djur är relaterade till dessa effekter. Enzyminduktion har inte konstaterats hos människa och inget av dessa fynd anses vara av betydelse för patienter som behandlas för prostatacancer. Atrofi av sädeskanalen är en känd effekt vid behandling med läkemedelsgruppen antiandrogener och detta har observerats hos alla djurslag som har studerats. Total tillbakagång av testikulär atrofi sågs 24 veckor efter avslutandet av en 12 månaders toxicitetsstudie med upprepade doseringar hos råtta, men en funktionell tillbakagång kunde visas i reproduktionsstudier 7 veckor efter utsättande av en 11-veckors doseringsperiod. En period av minskad fertilitet eller infertilitet kan förväntas hos människa.

Kvalitativ och kvantitativ sammansättning

Varje tablett innehåller 150 mg bikalutamid.

Hjälpämne med känd effekt
Varje tablett innehåller 181,32 mg laktosmonohydrat.

Fullständig förteckning över hjälpämnen

Tablettkärna:
laktosmonohydrat

povidon K-29/32
krospovidon
natriumlaurilsulfat
magnesiumstearat

Filmdragering:
laktosmonohydrat
hypromellos
titandioxid (E 171)
makrogol 4000

Ej relevant.

Hållbarhet

5 år.

Särskilda förvaringsanvisningar

Inga särskilda förvaringsanvisningar.

Särskilda anvisningar för destruktion

Inga särskilda anvisningar.

Filmdragerad tablett.

Vita, runda, bikonvexa och filmdragerade tabletter märkta med ”BCM 150” på den ena sidan.