Läs upp

Cookies

Den här webbplatsen använder så kallade cookies. Cookies är små textfiler som lagras i din dator och sparar information om olika val som du gjort på en webbsida – t ex språk, version och statistik – för att du inte ska behöva göra dessa val en gång till. Tekniken är etablerad sedan många år tillbaka och används idag på väldigt många webbplatser på Internet.

Du kan när som helst ändra cookieinställningarna för denna webbplats.

FASS logotyp
Receptbelagd

Peka på symbolerna och beteckningarna till vänster för en förklaring.

Kontakt och länkar

Sök apotek med läkemedlet i lager

Sök lagerstatus

Meropenem Hospira


ReceptstatusFörmånsstatus
Pfizer

Pulver till injektions-/infusionsvätska, lösning 500 mg
(Vitt till ljust gult pulver i injektionsflaska)

Antibakteriella medel för systemiskt bruk, karbapenemer

Aktiv substans:
ATC-kod: J01DH02
Företaget omfattas av Läkemedelsförsäkringen

Texten nedan gäller för:
Meropenem Hospira pulver till injektions-/infusionsvätska, lösning 500 mg och 1 g

FASS-text: Denna text är avsedd för vårdpersonal.

Texten är baserad på produktresumé: 2017-01-17.

Indikationer

Meropenem är indicerat för behandling av följande infektioner hos vuxna och barn över 3 månaders ålder (se avsnitt Varningar och försiktighet och Farmakodynamik):

  • Allvarlig pneumoni, inklusive sjukhusförvärvad och ventilatorassocierad pneumoni.

  • Bronkopulmonära infektioner vid cystisk fibros

  • Komplicerade urinvägsinfektioner

  • Komplicerade intra-abdominella infektioner

  • Intra- och post-partuminfektioner

  • Komplicerade infektioner i hud och mjukdelar

  • Akut bakteriell meningit


Behandling av patienter med bakteremi som uppstår i samband med, eller misstänks ha ett samband med, någon av de ovanstående infektionerna.


Meropenem kan användas för behandling av neutropena patienter med feber som misstänks bero på en bakteriell infektion.


Hänsyn ska tas till officiella riktlinjer för lämplig användning av antibakteriella medel

Kontraindikationer

Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne.


Överkänslighet mot andra substanser av karbapenemtyp.


Svår överkänslighet (t.ex. anafylaktisk reaktion eller svår hudreaktion) mot andra betalaktamantibiotika (t.ex. penicilliner eller cefalosporiner).

Dosering

Tabellerna nedan ger generella doseringsrekommendationer.


Dosen av meropenem och behandlingstiden bestäms med hänsyn till typ av behandlad infektion inklusive svårighetsgrad och kliniskt svar.


En dos på upp till 2 g tre gånger dagligen till vuxna och ungdomar och en dos på upp till 40 mg/kg tre gånger dagligen till barn kan vara speciellt lämplig vid behandling av vissa typer av infektioner, t ex infektioner orsakade av mindre känsliga bakteriearter (t ex Enterobacteriaceae, Pseudomonas aeruginosa eller Acinetobacter spp) eller mycket allvarliga infektioner.


Ytterligare hänsyn bör tas vid dosering till patienter med nedsatt njurfunktion (se även nedan).


Vuxna och ungdomar

Infektion

Dos som skall ges var 8:e timme

Allvarlig pneumoni inklusive sjukhusförvärvad och ventilatorassocierad pneumoni.

500 mg eller 1 g

Bronkopulmonära infektioner vid cystisk fibros

2 g

Komplicerade urinvägsinfektioner

500 mg eller 1 g

Komplicerade intraabdominella infektioner

500 mg eller 1 g

Intra- och postpartuminfektioner

500 mg eller 1 g

Komplicerade infektioner i hud och mjukdelar

500 mg eller 1 g

Akut bakteriell meningit

2 g

Behandling av febrila neutropena patienter

1 g

Meropenem ges vanligen som intravenös infusion under cirka 15 till 30 minuter (se “Blandbarhet”, “Hantering, hållbarhet och förvaring”).


Alternativt kan doser på upp till 1 g ges som intravenös bolusinjektion under cirka 5 minuter. Det finns begränsad erfarenhet beträffande tolerabilitet för att stödja administrering av 2 g doser till vuxen som intravenös bolusinjektion.


Nedsatt njurfunktion

Dosen till vuxna och ungdomar ska anpassas när kreatininclearance är lägre än 51 ml/min, som visas nedan. Det finns begränsad erfarenhet för att stödja tillämpning av dessa dosjusteringar för enhetsdoser på 2 g.

Kreatininclearance

(ml/min)

Dos (baserad på “enhetsdoser” mellan 500 mg eller 1 g eller 2 g, se tabell ovan)

Frekvens

26 - 50

en enhetsdos

var 12:e timme

10 - 25

halv enhetsdos

var 12:e timme

< 10

halv enhetsdos

var 24:e timme

Meropenem elimineras vid hemodialys och hemofiltrering. Nödvändig dosering bör ges efter avslutad hemodialysbehandling.


Det finns inga etablerade dosrekommendationer till patienter som får peritonealdialys.


Nedsatt leverfunktion

Ingen dosjustering är nödvändig hos patienter med nedsatt leverfunktion (se “Varningar och försiktighet”).


Dosering hos äldre patienter

Ingen dosjustering krävs för äldre med normal njurfunktion eller kreatininclearance över 50 ml/min.


Barn


Barn under 3 månaders ålder

Effekten och tolerabilitet av meropenem hos barn under 3 månader har inte fastställts och optimala doseringar är inte identifierade. Det finns emellertid begränsad farmkokinetisk information som tyder på att 20 mg/kg var 8:e timme kan vara en lämplig dosering (se “Farmakokinetik”).


Barn från 3 månader till 11 år och upp till 50 kg kroppsvikt.

Rekommenderad doseringsregim framgår av följande tabell:

Infektion

Dos som skall ges var 8:e timme

Allvarlig pneumoni inklusive sjukhusförvärvad och ventilatorassocierad pneumoni

10 eller 20 mg/kg

Bronkopulmonära infektioner vid cystisk fibros

40 mg/kg

Komplicerade urinvägsinfektioner

10 eller 20 mg/kg

Komplicerade intraabdominella infektioner

10 eller 20 mg/kg

Komplicerade infektioner i hud och mjukdelar

10 eller 20 mg/kg

Akut bakteriell meningit

40 mg/kg

Behandling av febrila neutropena patienter

20 mg/kg



Barn med vikt över 50 kg

Vuxendos ska ges.


Erfarenhet saknas hos barn med nedsatt njurfunktion.


Meropenem ges vanligen som intravenös infusion under cirka 15 till 30 minuter (se avsnitt Blandbarhet, Hantering, hållbarhet och förvaring). Alternativt kan doser på upp till 20 mg/kg ges som intravenös bolusinjektion under cirka 5 minuter. Det finns begränsad information beträffande tolerabilitet för att stödja administrering av doser på 40 mg/kg till barn som intravenös bolusinjektion.


Anvisningar om beredning och spädning av läkemedlet före administrering finns i avsnitt Hantering, hållbarhet och förvaring.

Varningar och försiktighet

Valet av meropenem för behandling av enskild patient ska övervägas med hänsyn till lämplighet att använda en karbapenemsubstans baserat på faktorer som infektionens svårighetsgrad, prevalens av resistens mot andra lämpliga antibiotika och risk för karbapenemresistenta bakterier.


Resistens hos Enterobacteriaceae, Pseudomonas aeruginosa och Acinetobacter spp

Resistensen hos Enterobacteriaceae, Pseudomonas aeruginosa och Acinetobacter spp. för penemer varierar inom Europeiska Unionen. Lokala resistensmönster bör beaktas av förskrivaren.


Överkänslighetsreaktioner

Som med alla betalaktamantibiotika har allvarliga och i enstaka fall fatala överkänslighetsreaktioner rapporterats (se avsnitt Kontraindikationer och Biverkningar).


Patienter som tidigare visat överkänslighet mot karbapenemer, penicilliner eller andra betalaktamantibiotika kan också vara överkänsliga mot meropenem. Före insätting av meropenem ska noggrann undersökning göras med avseende på tidigare överkänslighetsreaktioner mot betalaktamantibiotika.


Om en svår allergisk reaktion inträffar ska läkemedlet sättas ut och lämpliga åtgärder vidtas.


Antibiotikarelaterad kolit

Antibiotikarelaterad kolit och pseudomembranös kolit har rapporterats för nästan alla antibiotika inkusive meropenem, de kan variera i svårighetsgrad från mild till livshotande. Därför är det viktigt att överväga denna diagnos hos patienter som får diarré i samband med administrering av meropenem eller senare (se avsnitt Biverkningar). Utsättande av meropenem och specifik behandling mot Clostridium difficile bör övervägas.


Läkemedel som hämmar peristaltiken skall inte ges.


Kramper

Kramper har rapporterats i sällsynta fall under behandling med karbapenemer inklusive meropenem (se avsnitt Biverkningar).


Monitorering av leverfunktionen

Leverfunktion bör monitoreras noggrant under behandling med meropenem på grund av risk för levertoxicitet (hepatisk dysfunktion med kolestas och cytolys) (se avsnitt Biverkningar).


Användning hos patienter med leversjukdom: för patienter med underliggande leversjukdom ska leverfunktionen monitoreras under behandlingen med meropenem. Ingen dosjustering är nödvändig (se avsnitt Dosering).


Serokonversion vid direkt antiglobulintest (Coombs test)

Ett direkt eller indirekt Coombs test kan visa positivt resultat under behandling med meropenem.


Samtidig behandling med valproinsyra/natriumvalproat/valpromid

Samtidig behandling med meropenem och valproinsyra/natriumvalproat/valpromid rekommenderas ej (se avsnitt Interaktioner).


Pediatrisk population

Meropenem är godkänt för försäljning för barn som är äldre än 3 månader. Det finns inga belägg för en förhöjd risk för några läkemedelsbiverkningar hos barn, baserat på de begränsade data som finns tillgängliga. Alla rapporter som erhållits har varit konsekventa med biverkningar som observerats hos den vuxna populationen.


Meropenem Hospira innehåller natrium.


Meropenem Hospira 500 mg pulver till injektions- eller infusionsvätska, lösning.

Detta läkemedel innehåller cirka 2,0 mekv av natrium per injektionsflaska vilket bör beaktas av patienter som ordinerats saltfattig kost.


Meropenem Hospira 1 g pulver till injektions- eller infusionsvätska, lösning.

Detta läkemedel innehåller cirka 4,0 mekv av natrium per injektionsflaska vilket bör beaktas av patienter som ordinerats saltfattig kost.


Interaktioner

Inga specifika interaktionsstudier med andra läkemedel än probenicid har utförts.

Probenecid konkurrerar med meropenem vad gäller aktiv tubulär sekretion och hämmar därför den renala utsöndringen av meropenem med ökad eliminationshalveringstid och plasmakoncentration av meropenem som följd. Försiktighet krävs vid samtidig behandling med probenecid och meropenem.


Den potentiella effekten av meropenem på proteinbindning av andra läkemedel eller metabolism har inte studerats. Dock är proteinbindningen så låg att inga interaktioner med andra substanser förväntas utifrån denna mekanism.


Sänkningar av valproinsyras blodnivåer på upp till 60-100 % efter två dagars samtidig behandling med karbapenemer har rapporterats. På grund av den snabbt insättande effekten och stora sänkningen är samtidig behandling valproinsyra/natriumvalproat/valpromid med karbapenemer inte hanterbar och skall därför undvikas (se avsnitt Varningar och försiktighet).


Orala antikoagulantia

Samtidig administrering av antibiotika och warfarin kan förhöja antikoagultionseffekten. Många fall har rapporterats med ökad antikoagultionseffekt av oralt administrerade antikoagulantia inklusive warfarin, hos patienter som samtidigt har fått antibakteriell behandling. Risken kan variera beroende på bakomliggande infektion, patientens ålder och allmäntillstånd så att bidraget från antibiotikum till ökningen av INR (international normalised ratio) är svårt att bedöma. Det rekommenderas att INR kontrolleras ofta under och strax efter samtidig behandling med antibiotika och orala antikoagulantia.

Graviditet  (Läs mer om graviditet)

Kategori  B:1.

Data från behandling av gravida kvinnor med meropenem saknas eller är begränsade. Djurstudier tyder inte på direkta eller indirekta reproduktionstoxikologiska effekter (se avsnitt Prekliniska uppgifter). Som en säkerhetsåtgärd bör meropenem undvikas under graviditet.


Amning  (Läs mer om amning)

Grupp  IVa.

Det har rapporterats att små mängder av meropenem utsöndras i bröstmjölk. Meropenem ska inte användas av ammande kvinnor såvida inte den potentiella fördelen för kvinnan rättfärdigar den potentiella risken för barnet.


Trafik

Inga studier har utförts. Vid framförande av fordon eller användning av maskiner ska dock hänsyn tas till att huvudvärk, parestesier och kramper har rapporterats vid användning av meropenem.


Biverkningar

Sammanfattning av säkerhetsprofilen

I en genomgång av 4872 patienter med 5026 exponeringar för meropenembehandling var diarré (2,3 % ), hudutslag (1,4 % ), illamående/kräkningar (1,4 % ) och inflammation vid injektionsstället (1,1 % ) de mest frekvent rapporterade -relaterade biverkningarna. De vanligaste rapporterade meropenem-relaterade laborativa avvikelser var trombocytos (1,6 % ) och ökade leverenzymer (1,5-4,3 % ).


Biverkningar listade i tabellen med frekvens ”ingen känd” observerades inte hos de 2367 patienter som var inkluderade i de kliniska studierna med intravenöst och intramuskulärt meropenem som gjordes före godkännandet för försäljning men har rapporterats efter godkännandet för försäljning.




Tabell över biverkningar

I tabellen nedan listas alla biverkningar enligt organklass och frekvens: mycket vanliga (≥1/10), vanliga (≥100, <1/10), mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100), sällsynta (≥1/10 000, <1/1 000), mycket sällsynta (<1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data). Biverkningarna presenteras inom varje frekvensområde efter fallande allvarlighetsgrad.


Organklasser

Frekvens

Biverkning

Infektioner och infestationer

Mindre vanliga

svampöverväxt i munhåla och underliv

Blodet och lymfsystemet

Vanliga

trombocytemi


Mindre vanliga

eosinofili, trombocytopeni, leukopeni, neutropenia, agranulocytos, hemolytisk anemi

Immunsystemet

Mindre vanliga

angioödem, anafylaxi (se avsnitt Kontraindikationer och Varningar och försiktighet)

Centrala och perifera nervsystemet

Vanliga

huvudvärk


Mindre vanliga

parestesier


Sällsynta

kramper (se avsnitt Varningar och försiktighet)

Magtarmkanalen

Vanliga

diarré, kräkningar, illamående, buksmärta


Mindre vanliga

antibiotika-relaterad kolit (se avsnitt Varningar och försiktighet)

Lever och gallvägar

Vanliga

stegring av serumtransaminaser, alkaliska fosfataser i blodet, laktatdehydrogenas


Mindre vanliga

ökat bilirubin i blodet

Hud och subkutan vävnad

Vanliga

hudutslag, klåda


Mindre vanliga

urtikaria, toxisk epidermal nekrolys, Stevens Johnsons syndrom, erytema multiforme


Ingen känd frekvens

läkemedelsreaktion med eosinofili och systemiska symtom (DRESS-syndrom)

Njurar och urinvägar

Mindre vanliga

förhöjt serumkreatinin, förhöjt serumurea

Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället

Vanliga

inflammation, smärta


Mindre vanliga

tromboflebit, smärta vid injektionsstället

Överdosering

Relativ överdosering kan vara möjlig hos patienter med nedsatt njurfunktion om dosen inte justeras som beskrivet i avsnitt Dosering. Den begränsade erfarenheten efter marknadsförandet, visar att biverkningar som kan uppkomma till följd av överdosering, överensstämmer med biverkningsprofilen beskriven i avsnitt Biverkningar, är i allmänhet av mild karaktär och upphör vid utsättande eller dosreduktion. Symptomatisk behandling skall övervägas.


Hos patienter med normal njurfunktion, sker snabb eliminering via njurarna.

Hemodialys eliminerar meropenem och dess metabolit.

Farmakodynamik

Verkningsmekanism

Meropenems baktericida effekt utövas genom hämning av bakteriens cellväggsyntes hos grampositiva och gramnegativa bakterier via bindning till penicillin-bindande proteiner (PBP).


Farmakokinetiskt/Farmakodynamiskt (PK/PD) samband

I likhet med andra beta-laktamantibiotiska substanser har den tid som koncentrationerna av Meropenem överskrider MIC (T>MIC) visat sig bäst korrelera till effekten. I prekliniska modeller visade aktivitet när plasmakoncentrationen överskred MIC för den infekterande organismen under ca 40 % av doseringsintervallet. Detta mål har inte etablerats kliniskt.


Resistensmekanismer

Bakteriers resistens mot meropenem kan orsakas av: (1) minskad permeabilitet av yttre membranet hos gramnegativa bakterier (på grund av minskad produktion av kanaler) (2) minskad affinitet till PBPer (3) ökat uttryck av efflux-pump komponenter, och (4) produktion av betalaktamaser som kan hydrolysera karbapenemer.


Lokaliserade kluster av infektioner på grund av karapenem-resistenta organismer har rapporterats inom Europeiska Unionen.


Det finns ingen målbaserad korsresistens mellan meropenem och substanser från kinolon, aminoglykosid, makrolid eller tetracyklinklasserna. Mikroorganismer kan emellertid uppvisa resistens mot fler än en grupp av antibakteriella substanser när den involverade mekanismen inkluderar impermeabilitet och/eller en effluxpump(ar).


Brytpunkter

European Committee on Antimicrobial Susceptibility Testing (EUCAST) kliniska brytpunkter för MIC-bestämning, presenteras nedan.


EUCAST kliniska MIC brytpunkter för meropenem enligt (2013-02-11, v 3.1).

Organism

Känsliga (S)

(mg/l)

Resistenta (R)

(mg/l)

Enterobacteriaceae

≤2

>8

Pseudomonas spp.

≤2

>8

Acinetobacter spp.

≤2

>8

Streptococcus grupperna A, B, C och G

fotnot 6

fotnot 6

Streptococcus pneumoniae1

≤2

>2

Viridansgrupp streptokocker2

≤2

>2

Enterococcusspp.

--

--

Staphylococcus spp.

fotnot3

fotnot3

Haemophilus influenzae1, 2 och Moraxella catarrhalis

≤2

>2

Neisseria meningitidis2, 4

≤0.25

>0.25

Gram-positiva anaerober utom Clostridium difficile

≤2

>8

Gram-negativa anaerober

≤2

>8

Listeria monocytogenes

≤0,25

>0,25

Ej artrelaterde brytpunkter5

≤2

>8

1 Meropenems brytpunkter för Streptococcus pneumoniae och Haemophilus influenzae vid meningit är 0,25/1 mg/l (känsliga) och 1 mg/l (resistenta).

2 Isolat med MIC-värden över känslighetsbrytpunkten är mycket sällsynta eller ännu inte rapporterade. Identifiering och känslighetsbestämning av sådana isolat måste repeteras och om resultatet bekräftas skickas till ett referenslaboratorium. Tills evidens finns angående kliniskt svar för bekräftat isolat med MIC-värden över nuvarande resistentsbrytpunkter ska de rapporteras som resistenta.

3 Stafylokockers känslighet för karbapenemer är uppskattade med hänsyn till cefoxitinkänslighet.

4 Brytpunkter avser bara meningit.

5 Ej artrelaterade brytpunkter har fastställts genom PK/PD data och är oberoende av MIC-fördelningen för specifika arter. De skall endast användas för organismer som saknar specifika brytpunkter. Icke-speciesrelaterade brytpunkter baseras på följande doseringar: EUCAST-brytpunkter gäller för meropenem 1 g 3 gånger dagligen administrerat intravenöst över 30 minuter som lägsta dos. 2 g 3 gånger dagligen togs i beaktande för allvarliga infektioner och vid fastställandet av I/R brytpunkten.

6 Betalaktamkänsligheten för betahemolytiska streptokocker grupperna A, B, C och G är härledd från penicillinkänsligheten.


-- = Känslighetsbestämning inte rekommenderad eftersom arterna svarar dåligt på behandling med läkemedlet. Isolat kan rapporteras som R utan föregående bestämning.

Prevalens av förvärvad resistens kan variera geografiskt och över tid för utvalda arter och lokal information om resistens är önskvärd, särskilt vid behandling av svåra infektioner. Vid behov bör sakkunnig rådgivning sökas när den lokala förekomsten av resistens är sådan att nyttan av läkemedlet åtminstone vid vissa typer av infektioner kan ifrågasättas.


Följande tabellariska listning av patogener är sammanställd utifrån klinisk erfarenhet och terapevtiska riktlinjer.


Vanligtvis känsliga arter

Grampositiva aerober:

Enterococcus faecalis$

Staphylococcus aureus (meticillin-känsliga)£

Staphylococcus arter (meticillin-känsliga) inklusive Staphylococcus epidermidis

Streptococcus agalactiae (Grupp B)

Streptococcus milleri grupp (S. anginosus, S. constellatus, och S. intermedius)

Streptococcus pneumoniae

Streptococcus pyogenes (Grupp A)


Gram-negativa aerober

Citrobacter freudii

Citrobacter koseri

Enterobacter aerogenes

Enterobacter cloacae

Escherichia coli

Haemophilus influenzae

Klebsiella oxytoca

Klebsiella pneumoniae

Morganella morganii

Neisseria meningitides

Proteus mirabilis

Proteus vulgaris

Serratia marcescens


Gram-positiva anaerober

Clostridium perfringens

Peptoniphilus asaccharolyticus

Peptostreptococcus arter (inklusive P. micros, P. anaerobius, P. magnus)


Gram-negativa anaerober

Bacteroides caccae

Bacteroides fragilis grupp

Prevotella bivia

Prevotella disiens


Arter för vilka förvärvad resistens kan vara ett problem

Gram-positiva aerober

Enterococcus faecium $†


Gram-negativa aerober

Acinetobacter arter

Burkholderia cepacia

Pseudomonas aeruginosa


Organismer med nedärvd resistens

Gramnegativa aerober

Stenotrophomonas maltophilia

Legionella arter


Andra microorganismer

Chlamydophila pneumoniae

Chlamydophila psittaci

Coxiella burnetii

Mycoplasma pneumoniae


$ Arter som visar naturlig intermediär känslighet

£ Alla meticillinresistenta stafylokocker är resistenta mot meropenem

≥50 % resistens i ett eller flera EU-länder


Glanders och melioidosis

Human användning av meropenem baseras på känslighetsdata in vitro av B. mallei och B. pseudomallei och på begränsade humandata. Behandlande läkare bör hänvisa till nationella och/eller internationella konsensusdokument beträffande behandling av glanders och melioidosis.

Farmakokinetik

Hos friska försökspersoner är den genomsnittliga plasmahalveringstiden cirka 1 timme; genomsnittlig distributionsvolym är cirka 0,25 l/kg (11-27 liter) och genomsnittlig clearance är 287 ml/min vid 250 mg som sjunker till 205 ml/min vid 2 g. Doser på 500, 1000 och 2000 mg doser infunderade under 30 minuter ger medelvärden på Cmax på cirka 23, 49 och 115 µg/ml, motsvarande värden på AUC var 39,3 och 62,3 och 153 µg h/ml. Efter infusion under 5 minuter uppmättes Cmax- värden på 52 och 112 µg/ml efter 500 mg respektive 1000 mg doser. Vid upprepade doser var 8 timme till försökspersoner med normal njurfunktion sker ingen ackumulering av meropenem.


En studie på 12 patienter där meropenem 1000 mg administrerades var 8 timme postoperativt efter intraabdominella infektioner visade jämförbara Cmax och halveringstid med friska försökspersoner men en större distributionsvolym på 27 liter.


Distribution

Den genomsnittliga plasmaproteinbindningen av meropenem var ca 2 % och var oberoende av koncentration. Efter snabb administrering (5 minuter eller kortare) är farmakokinetiken biexponentiell men detta är mycket mindre uppenbart efter 30 minuters infusion. Meropenem har visats penetrera väl till kroppsvätskor och vävnader: inklusive lunga, bronkialsekret, galla, cerebrospinalvätska, gynekologiska vävnader, hud, fascia, muskler och peritonealexudat.


Metabolism

Merpenem metaboliseras genom hydrolys av beta-laktamringen och bildar en mikrobiologiskt inaktiv metabolit. In vitro uppvisar meropenem minskad känslighet mot hydrolys genom humant dehydropeptidas-I (DHP-I) jämfört med imipenem och det är inget krav att samtidigt administrera en DHP-I hämmare.


Elimination

Meropenem elimineras främst oförändrad via njurarna. Ca 70 % (50-75 %) av dosen utsöndras i oförändrad form inom 12 timmar. Ytterligare 28 % återfinns som mikrobiologisk inaktiv metabolit. Fekal elimination motsvarar endast ca 2 % av dosen. Den uppmätta renala clearance och effekten av probenecid visade att meropenem undergår både filtrering och tubulär sekretion.


Njurinsufficiens

Njurinsufficiens resulterar i högre plasma AUC och längre halveringstid för meropenem. Det uppmättes AUC-ökningar på 2,4 gånger hos patienter med måttlig insufficiens (CrCL 33-74 ml/min), 5 gånger vid svår insufficiens (CrCL 4-23 ml/min) och 10 gånger vid hemodialys (CrCL <2 ml/min) jämfört med friska försökspersoner (CrCL >80 ml/min). AUC för den mikrobiologiskt inaktiva ringöppna metaboliten var också betydligt förhöjd hos patienter med nedsatt njurfunktion. Dosjustering rekommenderas till patienter med måttligt till svårt nedsatt njurfunktion (se avsnitt Dosering).


Meropenem elimineras med hemodialys med clearance genom hemodialys cirka 4 gånger högre än hos anuriska patienter.


Leverinsufficiens

En studie på patienter med alkoholcirros visade ingen effekt av leversjukdom på farmakokinetiken av meropenem efter upprepade doser.


Vuxna

Farmakokinetiska studier hos patienter har inte visat signifikanta farmakokinetiska skillnader jämfört med friska försökspersoner med motsvarande njurfunktion. En populationsmodell som utvecklats utifrån data på 79 patienter med intraabdominella infektioner eller pneumoni visade att den centrala volymen är beroende på vikt samt clearancekreatininclearance och ålder.


Barn

Farmakokinetiken hos spädbarn och barn med infektion vid doser på 10, 20 och 40 mg/kg visade Cmax-värden som närmade sig dem hos vuxna efter 500, 1000 respektive 2000 mg doser. Jämförelse visade konsistent farmakokinetik mellan doser och halveringstid liknande dem som observerats hos vuxna hos alla utom de yngsta (<6 månader t1/2 1,6 timmar). Genomsnittliga meropenem clearancevärden var 5,8 ml/min/kg (6-12 år), 6,2 ml/min/kg (2-5 år), 5,3 ml/min/kg (6-23 månader) och 4,3 ml/min/kg (2-5 månader). Cirka 60 % av dosen utsöndras i urinen under 12 timmar som , ytterligare 12 % utsöndras som metabolit. Koncentrationer av meropenem i CSF hos barn med hjärnhinneinflammation är ungefär 20 % av motsvarande plasmanivåer även om det finns betydande inter-individuell variabilitet.


Farmakokinetiken av meropenem hos nyfödda som kräver anti-infektiös behandling visade större clearance hos nyfödda med högre kronologisk ålder eller gestationsålder med en total genomsnittlig halveringstid på 2,9 timmar. Monte Carlo-simulering baserad på en farmakokinetisk populationsmodell visade att med en dosering på 20 mg/kg var 8 timme uppnådde 60 % T>MIC för P. aeruginosa hos 95 % prematura- och 91 % av fullgånga nyfödda.


Äldre

Farmakokinetiska studier på friska äldre personer (65-80 år) har visat en minskning i plasmaclearance som korrelerade med ålders-associerad minskning i kreatininclearance och en mindre minskning av icke-renalt clearance. Ingen dosjustering krävs hos äldre patienter, utom i fall av måttligt till svårt nedsatt njurfunktion (se avsnitt Dosering).

Prekliniska uppgifter

Djurstudier tyder på att meropenem tolereras väl av njurarna. Histologiska fynd på renal tubulär skada sågs hos möss och hundar först vid doser på 2000 mg/kg och däröver efter en singeldos-administrering och hos apor vid 500 mg/kg i en 7-dagars studie.


Meropenem tolereras generellt väl av centrala nervsystemet. Effekter sågs i akuttoxicitetsstudier hos gnagare vid doser överstigande 1000 mg/kg.


Den intravenösa LD50 dosen för meropenem hos gnagare är mer än 2000 mg/kg.


I studie med upprepad dosering på upp till 6 månader sågs endast smärre effekter inklusive minskning av parametrar avseende röda blodkroppar hos hundar.


Det fanns inga tecken på mutagen potential i en uppsättning konventiontella studier och inga tecken på reproduktionstoxicitet inklusive teratogen potential i studier på råttor upp till 750 mg/kg och på apor upp till 360 mg/kg.


Det fanns inga tecken på ökad känslighet för meropenem i unga jämfört med vuxna djur. Den intravenösa formuleringen tolererades väl i djurförsök.


Den enda metaboliten av meropenem hade en liknande toxicitetsprofil i djurförsök.

Innehåll

Meropenem Hospira 500 mg: Varje injektionsflaska innehåller meropenemtrihydrat motsvarande 500 mg vattenfritt meropenem (vid spädning med 10 ml sterilt vatten för injektion innehåller varje ml 50 mg meropenem), 104 mg natriumkarbonat som motsvarar cirka 2,0 mekv av natrium (cirka 45 mg), vattenfritt natriumkarbonat.

Meropenem Hospira 1 g: Varje injektionsflaska innehåller meropenemtrihydrat motsvarande 1 g vattenfritt meropenem (vid spädning med 20 ml sterilt vatten för injektion innehåller varje ml 50 mg meropenem), 208 mg natriumkarbonat som motsvarar cirka 4,0 mekv av natrium (cirka 90 mg), vattenfritt natriumkarbonat.

Blandbarhet

Detta läkemedel får inte blandas med andra läkemedel förutom dem som nämns under avsnitt Hantering, hållbarhet och förvaring.

Hållbarhet, förvaring och hantering

Beredda lösningar för intravenös injektion eller infusion bör används omedelbart. Tiden mellan start av spädning till avslutning av intravenös injektion eller infusion bör inte överstiga en timme.

Beredd lösning får ej frysas.


Injektion

Meropenem för intravenös bolusinjektion ska beredas med sterilt vatten för injektionsvätskor (5 ml per 250 mg meropenem).


Produkten ska inspekteras visuellt med avseende på partiklar, skada på injektionsflaskan eller färgförändringar (lösningen ska vara färglös till ljust gul) före administrering. Om sådana defekter upptäcks ska produkten kasseras.


Infusion

För intravenös infusion av meropenem kan injektionsflaskor beredas direkt med 0,9 % natriumklorid eller 5 % glukos infusionsvätska, lösning.


Varje injektionsflaska är avsedd endast för engångsanvändning.


Aseptiska standardtekniker ska användas för beredning och administrering av lösningen.


Lösningen ska skakas före användning.


Ej använt läkemedel och avfall skall hanteras enligt gällande anvisningar.

Förpackningsinformation

Pulver till injektions-/infusionsvätska, lösning 500 mg Vitt till ljust gult pulver i injektionsflaska
10 x 1 styck injektionsflaska (fri prissättning), EF
Pulver till injektions-/infusionsvätska, lösning 1 g Vitt till ljust gult pulver i injektionsflaska
10 x 1 styck injektionsflaska (fri prissättning), EF

Välj läkemedelstext
Hitta direkt i texten
Av