Läs upp

Cookies

Den här webbplatsen använder så kallade cookies. Cookies är små textfiler som lagras i din dator och sparar information om olika val som du gjort på en webbsida – t ex språk, version och statistik – för att du inte ska behöva göra dessa val en gång till. Tekniken är etablerad sedan många år tillbaka och används idag på väldigt många webbplatser på Internet.

Du kan när som helst ändra cookieinställningarna för denna webbplats.

Avmaskning

Johan Höglund, Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för biomedicin & veterinär folkhälsovetenskap, Sektionen. f. parasitologi

Bakgrund

Parasiter är komplext byggda organismer som lever på andra organismers bekostnad. De har mer eller mindre komplicerade livscykler, ibland med en eller flera mellanvärdar. Spridningsstadierna är vanligen frilevande och överlever ofta långa perioder i djurens närmiljö. Djurhållningen påverkar därmed i hög grad exponeringen för parasiter. Om parasitproblem uppstår eller ej är således knutet till uppfödningsform och typ av produktion. Gräsätande djur utsätts exempelvis kontinuerligt för larvstadier av olika parasitiska maskar (helminter) när de betar, men inte alls eller i ringa omfattning när de utfodras på stall. Risken för parasitangrepp ökar också hos djur som lever i stora grupper. Däremot är den mer eller mindre obefintlig om de lever solitärt och utfodras med exempelvis torrfoder.

Trots ett intensivt sökande efter alternativ har det visat sig vara svårt att utöva effektiv parasit-kontroll utan avmaskningsmedel. Det finns idag inga inregistrerade vacciner mot maskinfektioner, eller andra vetenskapligt utprovade alternativa behandlingsformer med likvärdig effekt i Sverige. Avmaskningsmedel är således alltjämt hörnstenen i de flesta kontrollprogram och kan förutspås vara detta inom en överskådlig framtid.

Riktlinjer utarbetas kontinuerligt för hur avmaskningsmedel skall användas. Detta kapitel kan inte ersätta all denna information. Syftet är snarare att kortfattat redogöra för vissa principer hur avmaskningsmedel bör användas för att långsiktigt ha god effekt.


Hur verkar avmaskningsmedel?

De avmaskningsmedel (anthelmintika) som finns i Sverige påträffas i huvudsak inom fyra substans-grupper. Det är: 1) bensimidazol­derivat (albendazol, febantel, fenbendazol, flubendazol, triklabendazol m.fl.), 2) makrocykliska laktoner (eprinomektin, doramektin, ivermektin, moxidektin och selamektin), 3) tetrahydropyrimidiner (morantel och pyrantel) och 4) kinolinderivat (prazikvantel). Ett utmärkande drag är att alla preparat inom respektive huvudgrupp påverkar parasiterna på olika sätt. Hos de flesta parasiter inaktiverar bensimidazoler proteiner som bygger upp mikrotubili i tarmcellerna. De hämmar även enzym som påverkar glukosupptaget. Tetrahydro-pyrimidiner stimulerar kolinerga nervbanor. Makrocykliska laktoner stör GABA-funktionen i motoriska nervbanor. De binder också till glutamat-receptorer och påverkar därmed permeabiliteten för kloridjoner. Prazikvantel hämmar glukosupptaget vilket nedsätter energiomsättningen.

Under senare år har två helt nya substans­grupper (representerade av emodepsid och monepantel) lanserats. Båda besitter unika egenskaper mot nematoder (rundmaskar). Endast emodepsid finns på den svenska marknaden i form av ett kombinations­preparat som även innehåller prazikvantel respektive toltrazuril. Dessa medel är avsedda för samtidig behandling av rundmask och bandmask hos katt respektive rundmask och koccidier hos hund.

Oavsett val av substans gäller att den dos som krävs för att döda målorganismen kan variera för olika parasiter. Gemensamt för moderna avmasknings­medel är att de uppvisat dokumenterad effekt och har en väl tilltagen säkerhetsmarginal. Avmsakningsmedel är mer eller mindre bredspektrum-verkande, i synnerhet makrocykliska laktoner som förutom att de uppvisar effekt mot de flesta nematoder även påverkar artropoder (leddjur) som löss och kvalster. Dessa anthelmintika har alltså effekt såväl mot inre (endo) som yttre (ekto) parasiter och benämns därför endektocider. Även prazikvantel intar en särställning. Denna substans påverkar inte rundmaskar men verkar avdödande mot cestoder (bandmaskar) och vissa trematoder (sugmaskar). Vid förhöjd dos uppvisar pyrantel effekt också mot vissa cestoder. Albendazol har effekt mot maskar ur samtliga grupper och är följaktligen ett bensimidazold­erivat med helt unika egenskaper. Detta gäller även triklabendazol som till skillnad från övriga benzimidazoler har effekt både mot omogna som vuxna stadier av den stora leverflundran.

Alternativ till avmaskning

Avmaskningar ingår ofta som en integrerad del i ett heltäckande integrerade åtgärdsprogram. När det gäller betesdjur kan olika betesstrategier tillämpas. Exempel på sådana åtgärder är betesvila, avlägsnande av träckhögar, betesrotation liksom sam- eller växelbetning. Betesrotation går ut på att flytta djuren med vissa intervall och därigenom undfly smittan. Sam-/växelbetning sker antingen med äldre individer som utvecklat immunitet och/eller mellan olika djurslag. Genom att använda olika djurslag utnyttjar man det faktum att de allra flesta parasiter är värddjursspecifika och de etablerar sig inte hos fel värddjur. Här utgör stora leverflundran ett viktigt undantag då den är en generalist som angriper i princip alla varmblodiga djur. Enligt de allra senaste rönen kan den även infektera hästar.

Det finns också exempel på alternativa kontrollåtgärder som exempelvis insådd av dietiska betes-växter och biologisk kontroll. Man bör dock vara medveten om att inget av dessa alternativ kan på egen hand ersätta effekten av avmaskning. Målkonflikter kan även uppstå exempelvis mellan intensivt betesnyttjande och miljöstöd för hävd av betesmarker samt typ av stängsling för olika djurslag.


Ekologiska sidoeffekter

Rester av avmaskningsmedel och dess metaboliter kan förekomma i träck och därmed påverka frilevande organismer som finns i miljön. Detta har framför allt diskuterats för en depåkapsel med ivermektin som kan ha inverkan på insekter som nyttjar träck som larvhabitat. Denna beredning är dock sedan länge avregistrerad och inga miljöeffekter har dokumenterats för övriga beredningsformer eller substanser. Nya substanser som registreras måste även redovisa eventuella miljöeffekter i dokumentationsunderlaget.


Anthelmintikaresistens – vad är det?

Maskindivider som tolererar doser som är letala för majoriteten av övriga individer inom samma maskpopulation är definitionsmässigt resistenta. Dessa individer har därigenom en överlevnads-fördel. Efter avmaskning sprider de sina gener till nästa generation i högre utsträckning än mottagliga individer varefter problemet eskalerar.

Resistensundersökning med ”Faecal Egg Count Reduction Test” (FECRT) är en standardmetod som idag används för att utvärdera effekten av olika avmaskningsmedel hos levande djur. FECRT är dessvärre en indirekt metod som i själva verket mäter behandlingseffekten hos olika substanser snarare än förekomst av äkta genetisk resistens. Det bör också observeras att FECRT är näst intill omöjlig att tillämpa vid verifiering av resistensutveckling för maskinfektioner hos sällskapsdjur. Detta beror på att det i allmänhet är svårt att identifiera tillräckligt många infekterade djur. Även koprofagi, särskilt i samband med undersökning av anthelmintikaresistens hos spolmaskar kan ställa till problem.

Anthelmintika-resistens är framför allt beskriven hos olika rundmaskar hos betesdjur mot bensimidazoler och makrocykliska laktoner. Fenomenet är särskilt utbrett på södra halvklotet och i synnerhet bland mag-tarmnematoder hos får, nötkreatur och hästar, men finns även i mindre omfattning i Sverige. Internationellt finns den även dokumenterad hos stora leveflundran mot triklabendazol.

I Sverige har resistensläget kartlagts systematiskt med FECRT hos magtarmmaskar hos hästar, får och nötkreatur. Det är mer än 20 år sedan som resistens mot bensimidazolderivat påvisades hos de små blodmaskarna hos svenska hästar. Detta ledde till en kraftigt minskad användning av dessa preparat. Dessvärre har uppföljande studier visat att läget har förvärrats med resistens även mot pyrantel. För några år sedan noterades även utebliven behandlingseffekt med ivermektin mot hästens spolmask. Ökande problem med resistenta parasiter ses också i svenska fårbesättningar. I en riktad undersökning som påbörjades 2014 där merparten av gårdarna hade importerat eller varit i kontakt med besättningar som tagit in mjölkfår från Holland, uppvisade 6 av 11 besättningar resistens mot ivermektin. I vissa fall sågs även resistens mot albendazol. Detta är en markant försämring jämfört med resultaten från en riksomfattande undersökning från 2006 och 2007, då BZ-resistenta stora löpmagsmaskar påträffades i endast 2 av 45 besättningar. Trots denna ökning är bedömningen att det svenska resistensläget är långt bättre jämfört med i flera andra Europeiska länder. Under 2011 noterades även bristande effekt vid behandling av stora leverflundran hos får med albendazol. Om detta är frågan om genetisk resistens är under utredning. Nyligen genomförda studier av magtarmparasiter hos nötkreatur har också visat att särskilt tarmmask uppvisar ofta resistent mot ivermektin. Vad beträffar resistensläget bland övriga parasiter och hos andra djurslag saknas välgrundade faktaunderlag.


Hur undviks anthelmintikaresistens?

Anthelmintikaresistens är idag ett ökande problem i Sverige. Samtidigt är det viktigt att motverka denna utveckling. Ju mer ett avmaskningsmedel används desto större är risken att parasiterna utvecklar resistens mot det. Genom att behovsanpassa läkemedels­användningen, det vill säga att avmaska efter ställd diagnos, kan förbrukningen minskas. Grundläggande är att betrakta avmaskningsmedel som en värdefull resurs och eftersträva en så korrekt användning som möjligt. Några tumregler är att inte avmaska med preparat ur samma substansgrupp mer än cirka fyra gånger per år och att årligen växla mellan olika substansgrupper. För att minska risken för resistensutveckling så att avmaskningsmedlen blir verkningslösa bör man avmaska vid rätt tillfälle, välja rätt preparat och inte underdosera.

Sannolikheten för resistensutveckling anses också hänga ihop med hur stor andel av maskpopulationen som exponeras för avmaskningsmedel. Naturligtvis påverkas endast de parasiter som finns i värddjuret av maskmedlet. Är betingelser för parasitens frilevande stadier gynnsamma kan detta motverka resistensutveckling eftersom det då finns kvar mottagliga individer i utomhusmiljön. Under senare år har man allt mer börjat tala om vikten av att ha tillräckligt med oselekterade parasiter i refugia, d.v.s. ägg och larver utanför värden. Det saknas dock evidens för hur stor andel av parasitpopulationen som bör vara i refugia. Överlevnadsförmågan hos olika maskar utanför värddjuret varierar. Risken för resistensutveckling är dock teoretiskt sett störst hos arter som har en låg överlevnadsförmåga utanför värddjuret och där maskhonan utskiljer rikligt med ägg. Även risken för att värddjuren ska återinfekteras med resistenta parasiter spelar in. Detta förklarar varför anthelmitikaresistens är vanligt hos exempelvis fårets stora löpmagsmask men inte lika utbrett bland parasiter hos sällskapsdjur. Ytterligare en förklaring till plötslig uppkomst av resistens är när problemet importeras vid inköp av djur som är infekterade med resistenta maskar.


Djurslagsspecifika problem

Förekomsten av parasiter påverkas av driftsformen och varierar i olika miljöer. En annan viktig faktor är djurens ålder. Framför allt tidigare exponering och immunitet spelar in och kan i vissa fall reglera infektionerna. I allmänhet är det ungdjuren som ännu inte utvecklat motståndskraft som är känsligast och mest utsatta för parasitangrepp. Årsmånen, d.v.s. de lokala väderleks­betingelserna, i synnerhet temperatur och fuktighet, är också betydelsefulla eftersom de i hög grad påverkar utvecklingen och överlevnaden hos parasiternas frilevande spridnings­stadier. När det gäller betessmitta på marker som betas av nötkreatur har det exempelvis visat sig att förekomsten påverkas av vädret under rådande betesperiod men även föregående år har betydelse. Exempelvis en torr sommar följd av en regnig kan resultera i ett massivt smittryck som snabbt kan byggas upp till farligt höga nivåer. Som regel bör djuren avmaskas förebyggande (profylaktiskt) innan man ser tecken på sjukdom. Det råder dessutom ingen tvekan om att avmaskning av exempelvis en hel betesgrupp är i regel det mest effektiva sättet motverka uppbyggnad av ett högt smittryck på betet. Medaljens baksida är att detta kan vara förenat med risk för resistensutveckling (se ovan). Förebyggande avmaskning utan föregående parasitundersökning är dessutom otillåten inom ekologisk produktion. Man har därför allt mer börjat uppmärksamma värdet av riktade och/eller selektiva avmaskningar som ett sätt att fördröja resistens­utveckling.


Häst

Hos häst är det blodmaskarna som ställer till störst problem. Generellt sett förekommer dessa inälvsmaskar i alla besättningar, men i synnerhet på stuterier där djurtätheten är hög och där det finns gott om unghästar. I dessa miljöer fyller förebyggande avmasknings­rutiner sina syften. Den stora blodmasken Strongylus vulgaris betraktas som hästens farligaste parasit medan de små blodmaskarna (Cyathostominae) är de vanligaste. Vid en undersökning i mitten av 1990-talet påträffades S. vulgaris i cirka 20% av landets besättningar, medan cyathostominer finns hos alla hästar på bete. Förebyggande avmasknings­program hos häst riktar sig i första hand mot dessa rundmaskar. Vid behandling av små blodmaskar har få preparat fullgod effekt mot vilande encysterade larver i tarm­slem­hinnan. Larverna mognar dock fram (reaktiveras) på vårkanten varvid de åter blir mottagliga. Om man har mängder av larver i slemhinnan och samtidigt avlägsnar vuxna maskar från lumen har det visat sig att detta kan provocera ett mass­utträde. Även om fenomenet är ovanligt och svårt att diagnostisera är det viktigt att vara medveten om att detta kan framkalla klinisk sjukdom hos en till synes frisk häst.

Vad gäller avmaskning av hästar bör man alltid först ta reda på smittstatus genom träck­provs­under­sökning. Den viktigaste avmaskningen är den som sker strax före betessläpp av hästar som tidigare varit på bete. Syftet är att motverka nedsmittning av betet med nematodägg som på några veckor utvecklas till infektiva larver. I allmänhet är det endast motiverat att avmaska främst unghästar under betesperioden för att minimera uppbyggnad av betessmitta. Behandlings­intervallen är beroende av parasitförekomst, betesrutiner och preparatval. Genom att studera ERP (egg reappearance period), kan man bilda sig en uppfattning om tiden mellan behandlings­tillfället och tills ägg påvisas på nytt. Träckprovs­undersökning bör alltså utföras regelbundet såväl för att övervaka smitt­spridningen till miljön, men även för att kunna påvisa S. vulgaris. I händelse S. vulgaris finns i besättningen är det extra angeläget att avmaska under sensommar, höst. Det är larverna i krösroten som skadar hästarna. Det är därför viktigt att välja preparat som har effekt mot detta utvecklings­stadium.

Spolmasken Parasacaris equorum är en annan betydelsefull parasit, framför allt hos föl yngre än 12 månader. I besättningar med spol­mask­problem avmaskas fölen som regel vid 8 och 16 veckors ålder och vid behov även i februari påföljande år. Därefter kan de ingå i programmet riktat mot blodmaskarna. Då vissa besättningar uppvisat utebliven behandlings­effekt med vissa preparat är det angeläget att behandling följs upp med träckprovs­undersökning. Noteras bör att spolmaskägg ej kan förväntas hittas hos föl vid 8 veckors ålder eftersom parasitens utvecklingstid är cirka 3 månader.

Bandmasken Anoplocephala perfoliata betraktades tidigare som mer eller mindre harmlös men har under senare år satts i samband med vissa koliktillstånd. Rutinmässig förebyggande avmaskning av bandmask saknar emellertid vetenskaplig grund. Den bör dock komma ifråga i besättningar vid konstaterad förekomst genom undersökning av träckprov och vid uppvisande av kliniska problem. Även larven av styngflugan Gasterophilus intestinalis förtjänar att omnämnas. Detta är en insekt vars larvstadier utvecklas i magen hos hästar. Den orsakar dock sällan skada och tycks ha minskat i förekomst, sannolikt till följd av den kraftigt minskade användningen av ivermektin under senare år. Notera att parasit­problem hos häst varierar med inhysnings­formen och man måste vara öppen för regionala och lokala avvikelser. Det finns även flera andra parasiter än de som omnämnts här som kan ställa till problem. Ytterligare information om hur hästens parasit­problem skall hanteras finns under fliken ”Skötsel och hantering” på hemsidan för HästSverige (www.hästsverige.se).


Nötkreatur

Hos nötkreatur är det främst frågan om olika mag-tarmparasiter som löpmagsmask Ostertagia ostertagi och tunntarmsmask Cooperia oncophora. Dessa strongylida maskar har en enkel direkt livscykel och finns spridd över hela landet hos nötkreatur på bete. Perioden från det att djuren infekteras tills dess att de börjar utskilja ägg är cirka tre veckor. Misstanke om mask­problem bör alltid fattas vid tecken på dålig tillväxt under betes­perioden. Övervakning av smittläget hos förstagångs­betare sker effektivast genom att mäta koncentrationen av pepsinogen i blodprov. Provtagning är inte meningsfull förrän tidigast efter 4-6 veckor på bete, men sker enklast vid installningen. Även träck­provs­under­sökning kan vara vägledande, men i allmänhet endast 4-8 veckor efter betes­släppningen hos förstagångs­betare. Detta har att göra med att djuren utvecklar immunitet varvid ägg­utskiljningen minskar. Hos äldre djur kan man idag även mäta specifika antikroppar i olika kroppsvätskor (plasma/serum och mjölk).

Kontrollprogrammen går ut på att minimera betes­smittan till oskadliga nivåer och framför allt tidigt under första betes­säsongen. Nötkreatur utvecklar gradvis en förhållandevis god skyddande immunitet och smittorna elimineras ofta till oskadliga nivåer inför den andra betessäsongen. Det är följaktligen endast motiverat att avmaska förstagångs­betare rutinmässigt. Behandlings­intervallen hänger samman med preparatval och betesrutiner. Det är också viktigt att hålla isär olika uppfödnings­system. Dikalvar som bara delvis livnär sig på betesgräs kräver i allmänhet inga avmasknings­insatser alls under betesperioden. Hos dessa tillämpas ofta enbart en behandling med någon makro­cyklisk lakton vid installningen varvid den endektocida effekten för att förebygga lusangrepp utnyttjas. Detta till skillnad från förstagångsbetare i mjölkko­besättningar som måste skyddas om de släpps på infekterade beten.

Nötkreatur på bete infekteras även med lungmasken Dictyocaulus viviparus. Infektionen karakteriseras av en skrällande hosta och finns idag spridd över hela landet hos cirka hälften av landets besättningar. I första hand angrips förstagångs­betande ungdjur. Hos dessa konfirmeras infektionen lättast genom att mäta specifika antikroppar i blodprov. Trots att immunitets­utveckling mot lungmask normalt sett är god påverkas ibland även mjölkkor varvid mjölk­produktionen minskar. Liksom hos ungdjuren inträffar detta främst under sensommar tidig höst. Om kliniska besvär noteras rekommenderas avmaskning av samtliga djur i betesgruppen. Vid behandling av mjölkkor bör man tänka på att välja ett preparat utan karenstid. I besättningar med återkommande problem måste förebyggande avmaskningar kombinerat med betes­hygieniska åtgärder övervägas. Mer detaljerad information om hur parasit­problemen hos nötkreatur bemästras kan fås genom SVA (www.sva.se) och Gård & Djurhälsan (www.gardochdjurhalsan.se).

Man har under senare år börjat uppmärksamma en ökning av stora leverflundran Fasciola hepatica, särskilt hos köttproducerande nötkreatur som ofta betar sanka naturbetesmarker nära vattendrag. Stora leverflundran smittar djuren indirekt via larver på vegetationen som utvecklas i sötvattenslevande snäckor. Tidigare saknades det preparat på den svenska marknaden mot Fasciola hos nötkreatur. Numera finns en läkemedelskombination mellan ivermektin och klosantel. I besättningar med akut fasciolos bör man dock avmaska med triklabendazol (se får). Nya rön visar att leverflundran även blivit vanligare hos mjölkkor. Vilken betydelse detta har måste undersökas närmare.


Får

Också får drabbas av olika mag-tarmmaskar som i stora mängder kan orsaka sjukdomar som i sin tur leder till nedsatt tillväxt och låga slaktvikter. De viktigaste arterna är mag- och tarmparasiter. Tarmmaskarna Teladorsagia circumcincta och Trichostrongylus spp förekommer överallt där det finns får i landet och är viktiga orsaker till diarré. Den stora löpmagsmasken H. contortus däremot är blodsugande och ger blodbrist (anemi) vilket yttrar sig som bleka slemhinnor i ögonen och munnen. H. contortus förekommer hos cirka 30% av landets besättningar och finns idag spridd över hela landet.

Inom fårnäringen är lamningarna ofta koncentrerade till en intensiv period under vårvintern. I samband med detta och under inverkan av det tilltagande ljusinflödet, ökar utskiljningen av maskägg hos tackorna. För att motverka nedsmittning av lammen är det därför viktigt att avmaska tackorna efter lamningen och i god tid före betessläppningen. På marker som tidigare betats av får finns som regel övervintrande larver. Avmaskning av lammen bör därför ske efter 3-4 veckors betesgång, vilket sammanhänger med parasitens utvecklingstid i värddjuret. Träckprovsdiagnostik för att besättningsanpassa avmaskningsåtgärderna ger värdefullt stöd. Vid problem med H. contortus bör bensimidazoler undvikas då vissa svenska isolat är resistenta. Dessvärre finns det idag även ett fåtal besättningar som är infekterade med ivermektin resistenta H. contortus. Dessa kan avmaskas med levamisol, men bara om man har konstaterat resistens mot övriga preparat.

Även hos får påträffas allt oftare den stora leverflundran som framför allt finns på sanka betesmarker. Stora leverflundran ger anemi och de kliniska symptomen påminner om dem som också kan sättas i samband med H. contortus. Dammsnäckan (Galba truncatula) fungerar som parasitens huvudsakliga mellanvärd. För att vara effektiv bör avmaskningen utföras med albendazol och helst under vintern när de vuxna maskarna finns i gallgångarna. Dessvärre visade det sig i januari 2011 att albendazol inte fungerade hos får som avmaskades med 5 mg/kg kroppsvikt. Dosen albendazol som har använts i Sverige under decennier är dock 1,5 gånger lägre än många andra länder och bör höjas. I övrigt avmaskar man idag vissa drabbade besättningar med triklabendazol. Detta är ett licenspreparat med indikationen akut fasciolos. Råd om hur man bör förebygga problem med stora leverflundran har nyligen tagits fram i samarbete mellan experter från Gård & Djurhälsan, Sveriges lantbruksuniversitet och Statens veterinärmedicinska anstalt.

Hos får är det även mycket vanligt med Moniezia expansa. Trots att denna bandmask är iögonfallande är det omtvistat vilken skada den egentligen tillfogar värddjuret. För ytterligare information om hur parasiter hos får bemästras kontakta Gård & Djurhälsan (www.gardochdjurhalsan.se).


Get

Hos get påträffas i princip samma parasiter som hos får. Problemen hanteras också på likartat sätt. Vad man bör tänka på är att getter är anpassade till en diet av löv och de betar normalt sett inte så nära markvegetationen. De är därför sämre anpassade och generellt sett känsligare för parasitangrepp än får. Vissa läkemedel metaboliseras dessutom annorlunda än hos får. I Sverige hålls getter främst för mjölkproduktion vilket kan ställa till problem med karenstider, eftersom inga läkemedel för avmaskning finns godkända för get. Kunskapen om omfattningen av parasitproblem hos getter i Sverige är bristfällig.


Svin

Spridningsmöjligheterna för flera rundmaskar är kraftigt reducerade inom konventionella system för uppfödning av svin. Livs­betingelserna för lungmasken Metastrongylus spp. är exempelvis spolierade i inomhus­miljöer med betonggolv. Även förekomsten av magmask Hyostrongylus rubidus och piskmask Trichuris suis, är ytterst sparsam. Däremot knutmask Oesophagostomum spp. kan finnas i stora mängder men orsakar för det mesta inga produktions­störningar. Även spolmasken Ascaris suum är fortfarande vanlig hos smågrisar. Spolmask­förekomsten hålls nere antingen genom att behandla suggan före grisning eller smågrisarna före leverans vid cirka 25 kilo levande vikt. Är besättningen skabb­sanerad måste detta beaktas vid preparatval.

Cirka 10% av landets svinbesättningar lider av skabb orsakad av Sarcoptes scabei. Angreppen orsakar intensiv klåda (pruritus), framför allt kring öronen, som leder till att grisarna skrubbar sig mot inredningen varvid produktiviteten minskar. Det finns sanerings­program som går ut på mass­behandling av hela svinbesättningar för att på så sätt utrota skabb. Ett dylikt åtgärdsprogram påverkar naturligtvis även spolmaskförekomsten, eftersom makrocykliska laktoner är endektocida.


Hund och katt

De allra flesta hundar med god omvårdnad lever på ett sådant sätt att de endast undantagsvis exponeras för parasiter. Rutinmässig avmaskning av svenska hundar är således inte motiverad.

Inälvsmaskar är främst ett problem hos unga hundar och i större hundgrupper på kennlar och bland brukshundar (drag-, sport- och jakthundar). Vuxna hundar fungerar främst som smitt­reservoarer och behöver endast avmaskas efter påvisad förekomst av parasitägg eller larver genom träck­provs­undersökning. Valpar är oftare infekterade med äggutskiljande spolmaskar Toxocara spp. än vuxna hundar. Tikar bär dock ofta på larver. Hundar kan smittas med T. canis på olika sätt. De viktigaste smitt­vägarna är antingen genom direkt överföring av larver till fostret i livmodern under dräktigheten, eller via mjölken i samband med digivningen. Vuxna hundar smittas däremot antingen genom att slicka i sig infektiva ägg, eller genom att förtära gnagare som kan fungera som hjälpvärd åt parasiten. Att bryta spolmaskens smittcykel är viktigt, inte endast för valparnas hälsa. T. canis kan, om än sällsynt, även smitta människa och orsaka blindhet. Avstå från avmaskning med bensimidazoler under tidig dräktighet (ca 25 dygn), eftersom dessa substanser kan ge miss­bildningar. Notera även att makrocykliska laktoner inte bör användas till behandling av hundar av collieras.

Det finns flera exempel på ”exotiska” parasiter som under senare år har uppmärksammats hos hundar som t.ex. fransk hjärtmask (Angiostrongylus vasorum). Det förekommer även piskmask (Trichuris vulpis), hakmask (Uncinaria stenophala) och flera bandmaskarter. Dessutom påträffas sällsynt vissa vektorburna maskar som hjärtmask (Dirofilaria immitis), samt olika typer av lungmaskar (Cresonoma vulpis, Oslerus osleri, Eucoleus aerophilus). I Sverige påträffas emellertid dessa arter främst hos räv. I enstaka fall förekommer de även hos hundar som i regel smittats utomlands.

Under 2011 beskrevs för första gången den fruktade dvärgbandmasken Echinococcus multilocularis hos svenska rävar. Rävens dvärgbandmask kan orsaka allvarliga och mycket svårbehandlade sjukdomstillstånd hos människa. Parasiten är dock fortfarande ovanlig (<0,1%) i den rävpopulationen och har aldrig hittats hos svenska hundar. För att läget inte skall försämras ytterligare är det viktigt att fortsätta att avmaska alla hundar med prazikvantel när de varit utomlands, särskilt i områden där parasiten är vanlig och när det finns risk för att de varit i kontakt med smågnagare.

En vanlig missuppfattning är att barn smittas av springmask från hundar och katter. Människans springmask Enterobius vermicularis är dock strikt värddjursspecifik och förekommer endast hos människa.

Även katter drabbas av spolmask och vid riklig förekomst leder det till diarréer, kräkningar och nedsatt allmäntillstånd. Toxocara (cati) mystax smittar dock till skillnad från hundens spolmask ej fostren under dräktigheten. Behandling av gravida katter är därför inte påkallad. Huruvida kattens spolmask kan överföras till människa är omtvistat. I övrigt skiljer sig inte behandlingen från den som rekommenderas för hund.

Liksom hos hund är övriga rundmaskar relativt ovanliga och i synnerhet hos innekatter. Det är desto vanligare med bandmask varav Mesocestoides och Taenia är vanliga, medan rävbandmasken inte trivs hos katt. Risgrynsstora segment i träcken och/eller i pälsen kring anus är tecken vid bandmask-infektion. Rutinmässig förebyggande avmaskning med kombinationspreparat mot spol- och bandmask är alltså endast befogad hos utekatter. Däremot är användning av kombinationspreparat hos hundar sällan är motiverad.

Det finns även flera ektoparasiter hos såväl hund som katt och ur behandlingssynpunkt är dessa viktigare än maskarna. Hos hund är det främst frågan om noskvalstret Pneumonyssoides caninum, rävskabb Sarcoptes scabiei samt olika loppor och löss. Öronskabb Otodectes cynotis liksom loppan Ctenocephalides felis är viktiga arter hos katt. I de fall djuren behandlas med makrocykliska laktoner som också är verksamma mot nematoder kommer detta att påverka maskförekomsten indirekt. Behandlingsrekommendationer för samtliga parasiter hos sällskapdjur är sammanfattade i https://lakemedelsverket.se/malgrupp/Halso---sjukvard/Behandlings--rekommendationer/Veterinara-lakemedel/Ekto--och-endoparasiter-hos-hund-och-katt/.


Övriga djurslag

Till övriga djurslag som ibland avmaskas hör ren och fjäderfä. Den viktigaste målorganismen hos ren är renkorm (Hypoderma tarandi). Detta är en insekt vars larver lever i underhuden där den kan ge fula skador som förstör skinnen. Vanligtvis behandlas samtliga djur i flocken vid ett tillfälle i samband med den årliga renskiljningen. Även flera rundmaskar (nematoder) förekommer hos ren, men de orsakar sällan kliniska problem som kräver behandling.

Inälvsmaskar hos fjäderfä finns främst i hobbyflockar och den viktigaste arten är spolmask Ascaridia galli. Den är dessutom förhållandevis vanlig i större kommersiella frigående värphönsbesättningar och enligt de senaste rönen är cirka 30% infekterade. Hur infekterade flockar bör avmaskas för att säkerställa ett lågt infektionstryck är under utredning. Såväl konventionella som ekologiska besättningar bör avmaskas om infektionstrycket bedöms orsaka djurlidande.

Under senare år har alpackor/lamor blir allt vanligare i Sverige. Genom importen finns risk för att avelsdjur bär med sig resistenta parasiter och genom livdjurshandel, utställningar och avelsverksamhet kan dessa spridas vidare. Det är därför extra angeläget att djuren avmaskas och kontrolleras innan de släpps på bete. Det finns inga avmaskningsmedel som är registrerade för kameldjur i Sverige, men både bensimidazoler och makrocykliska laktoner kan användas.


Att tänka på

De flesta avmaskningsmedlen på den svenska marknaden är, med få undantag, ytterst kraftfulla läkemedel. Resistensläget har försämrats under senare år men är fortfarande bättre än i flera andra länder. När resistens uppstår har det dessvärre visat sig att den har kommit för att stanna. Därför är det viktigt att värna om effekten hos de substanser vi har tillgång till idag, inte minst med tanke på att en mer storskalig lansering av nya substanser så gott som upphört. Avmasknings­frekvensen i kombination med doseringen är de viktigaste faktorerna vid uppkomst av anthelmintika­resistens. Att kontrollera smittstatus och först därefter sätta in åtgärderna bör uppmuntras. Det är naturligtvis också viktigt att vara medveten om att effekten av olika substanser varierar hos olika arter. Det finns få preparat som har 100% effekt. Ofta är effekten reducerad mot vilande (inhiberade) larver på grund av att de har en kraftigt nedsatt ämnes­omsättning. Det är också viktigt att tänka på att behandlings­effekten efter avmaskning är förhållandevis kortvarig. Djuren löper alltid risk att åter­infekteras så länge de befinner sig i en smittad miljö. Avmaskningar bör därför, mer än vad som sker idag, ingå som en del i ett heltäckande integrerat åtgärdsprogram. Att stimulera immunitets­utvecklingen genom bra utfodring och att övervaka smittläget är en utveckling som är önskvärd. Att dessutom satsa ökande resurser på att övervaka smittläget torde leda till en mer genomtänkt och kontrollerad användning av avmasknings­medel, vilket i sig skulle minska riskerna för uppkomst av läkemedels­resistens. Vi har fortfarande en förhållande­vis unik situation i Sverige som vi bör slå vakt om. Ett sätt är i ökad utsträckning behovspröva användningen av avmasknings­medel genom att den föregås av träck­provsunder­sökning. Man bör tänka på att resistenta parasiter kan föras in i landet via djurimport. Även vid införsel av djur från annan besättning finns risk för introduktion av resistenta parasiter.



Publiceringsdatum: 2017-06-20