Läs upp

Cookies

Den här webbplatsen använder så kallade cookies. Cookies är små textfiler som lagras i din dator och sparar information om olika val som du gjort på en webbsida – t ex språk, version och statistik – för att du inte ska behöva göra dessa val en gång till. Tekniken är etablerad sedan många år tillbaka och används idag på väldigt många webbplatser på Internet.

Du kan när som helst ändra cookieinställningarna för denna webbplats.

Läkemedel och hälsa

Barn och läkemedel

För detta avsnitt ansvarar överläkare Synnöve Lindemalm, Stockholm

Det är viktigt att följa den instruktion ni fått angående läkemedelsbehandlingen, men att ge läkemedel till barn kan många gånger vara en utmaning. Barn kan ha svårt att förstå varför de behöver medicin och kan därför göra motstånd. Men vårdnadshavare måste vara bestämda och se till att barnet får i sig läkemedlet. De som tillverkar läkemedel åt barn försöker göra läkemedelsformer och smaker som accepteras av barn i olika åldrar.


Läkaren ska välja det läkemedel som är bäst lämpat för barnet och som samtidigt minimerar risken för oönskade effekter av medicinen.

Det är viktigt att ta hänsyn till barnets ålder och mognad eftersom de har betydelse för hur läkemedel omsätts i kroppen. Läkemedel bryts vanligen ner i levern och/eller försvinner ut ur kroppen med urin eller avföring. I olika utvecklingsskeden kan barn ha en annan känslighet för läkemedel, jämfört med vuxna, vilket måste beaktas vid medicineringen. Till exempel har nyfödda barn en outvecklad lever och är därför extra känsliga för många läkemedel, medan förskolebarn har välutvecklade njurar och behöver tätare intervall av t.ex. antibiotika.

Läkaren måste även ta hänsyn till barnets vikt och ibland längd, då läkemedelsdosen och styrkan ska bestämmas. Barn i samma ålder kan variera mycket i vikt. Därför vill läkaren helst veta exakt vad barnet väger.

Läkaren måste bestämma vilken beredningsform som är bäst lämpat för barnet. Om vårdnadshavare och barn har erfarenhet av att ta medicin sedan tidigare är det viktigt att läkaren får reda på detta.


Antibiotika

Öroninflammation och lunginflammation är exempel på infektioner som är vanliga hos barn och som i en del fall – men inte alla – behöver behandlas med antibiotika. Hos barn över två års ålder har det visat sig att de flesta öroninflammationer går över av sig själv och man väljer därför numera ofta att vänta med antibiotikabehandling några dagar. Lunginflammationer under de första levnadsåren orsakas ofta av virus, och då har antibiotika ingen effekt. Virusorsakade infektioner läker ut av sig själv med hjälp av kroppens immunförsvar.

Antibiotika finns av flera olika klasser, och penicilliner är en sådan klass. Det finns ett tiotal olika penicilliner med olika brett spektrum. Antibiotika av andra klasser används vid speciella infektioner eller om man är allergisk mot penicillin.

När man väljer antibiotikum vill man naturligtvis ha effekt mot den bakterie som orsakar infektionen. De ”snälla” bakterier som normalt finns på hud och slemhinnor - normalfloran - vill man däremot störa så litet som möjligt. Man säger att penicilliner som dödar bara vissa bakterier har smalt spektrum. I allmänhet räcker penicillin med smalt spektrum vid behandling av vanliga infektioner. Genom att hålla sig till antibiotika med smalt spektrum minskar man risken för att motståndskraft, resistens, mot antibiotika skall uppstå och kanske spridas bland bakterier som finns i samhället. Antibiotika med brett spektrum reserveras för speciellt svåra och komplicerade infektioner.


Läkemedel i olika former

Samma läkemedel tillverkas ibland i olika beredningsformer. I samråd med föräldrarna kan läkaren ordinera den form som passar barnet bäst. Många gånger har läkemedel som tas via munnen, oberoende av beredningsform, en eftersmak.


Tabletter

Tabletter är den vanligaste läkemedelsformen. Skolbarn och äldre förskolebarn brukar kunna svälja tabletter. Om barnet kan äta mat med bitar och/eller hantera ett tuggummi kan tablettbehandling övervägas. Det är ofta lättare att maskera eftersmaken av tabletter än efter orala vätskor.

Orala vätskor

Många läkemedel till små barn finns i flytande form som kallas för orala vätskor eller "mixturer". De finns med olika smaker - choklad, frukt, kola - som gör dem godare. Tyvärr kan inte alla läkemedelssmaker döljas. Vanligt penicillin har till exempel en besk grundsmak, som är svår att få bort, trots olika tillsatser.

Många mixturer innehåller socker som smakförbättrare. För att minska kariesrisken bör man därför borsta tänderna efter det att man tagit mixturen.


Orala droppar

Flytande läkemedel som är mycket koncentrerade kallas för "droppar". Fördelen med droppar är att mängden läkemedel som ska tas blir mindre. En nackdel är till exempel att penicillin i droppar smakar ännu beskare än i mixturen.

Granulat

En del läkemedel finns i form av små korn som kallas granulat. Granulat löses upp i lite vätska eller strös på en sked fil eller glass.


Det är viktigt att barnet dricker rikligt med vätska efter medicinering med granulat.


Suppositorier

Suppositorier kallas också för stolpiller. De har vaxartad konsistens och är torpedformade. De ska föras in i ändtarmen med den trubbiga änden först. Den bakre delen är spetsig för att stolpillret skall ”slinka in” när ändtarmsmuskeln drar ihop sig. De smälter och tas snabbt upp i blodet genom tarmens slemhinna.

Stolpiller är bra om barnet mår illa, är trött eller helt enkelt inte vill svälja sin medicin. Tyvärr går det inte att göra stolpiller av alla läkemedel. Stolpiller bör inte delas i mindre delar.

Rektalvätska

Läkemedlet är flytande och förvaras i en plasttub med en pip. Pipen förs in i ändtarmen (rektum). Man klämmer ihop plasttuben och håller den hopklämd tills den är uttagen och på så sätt töms innehållet i ändtarmen. Mängden är beräknad med hänsyn till den lilla mängd som blir kvar i pipen.

Nässpray och näsdroppar

När ett barn är täppt i näsan och ska sova eller ammas så försök lägga barnet med huvudet högt. Ibland behöver det nässpray eller näsdroppar. Använd i första hand koksaltlösning.

Läkemedel som andas in

Vid t.ex. astma behöver läkemedlet nå lungorna. Det verkar snabbast, är effektivast och ger minst biverkningar, om man andas in det (inhalerar). Skolbarn klarar oftast att ta inhalationspulver. Yngre barn får inhalationsspray och inhalationsvätskor. Dessa ger man med hjälp av särskilda apparater, spacer som föräldrarna får lära sig att sköta på barnmottagningar eller barnsjukhus.


Läkemedel som ges på insidan av kinden

Vid ett epileptiskt anfall kan det ibland behövas läkemedel för att häva anfallet. Ett praktiskt sätt är att ge läkemedel på insidan av kinden, munslemhinnan.


Förvaring av läkemedel

Förvara alltid läkemedel oåtkomligt för barn och helst inlåsta! Varje år förgiftas många barn av osäkert förvarade läkemedel helt i onödan.


Gör det lätt för barnet


Här är några tips som kan förenkla medicineringen. Ofta går det förvånansvärt lätt att ge barn läkemedel, men det kan behövas mycket tålamod. Går det inte första gången, så kanske andra eller tredje gången.


Spädbarn

När du ger spädbarn flytande läkemedel, bör du låta barnet sitta eller halvligga i ditt knä. Det bästa är att använda en så kallad doseringsspruta som finns på apotek.

Spruta in läkemedlet i mungipan på insidan av kinden. Då minskar risken för barnet att ”sätta i halsen”. När du ger spädbarn näsdroppar, bör barnet ligga på rygg med huvudet böjt lite bakåt.

Bild på dosspruta.


Praktiska råd

Svårast är det att ge läkemedel till barn mellan ett och tre år. I den åldern vill barnen hävda sin egen vilja och förstår inte att medicinen är till för att göra dem friska. Som vårdnadshavare måste du då vara vänlig men bestämd, listig och ha fantasi men aldrig luras. Förklara för ditt barn varför läkemedlet är nödvändigt, men se det som självklart att barnet ska ha det. Det är en trygghet för barnet att du vet vad som är bäst, även om han eller hon protesterar. Du kan ge barnet en medicinkopp som det får tömma själv. Då kan barnet på egen hand bestämma takten och känna sig duktigt när han eller hon får beröm.


Extra besvärligt är det när barnet ska ha flytande penicillin, som ofta smakar illa. Distrahera gärna med prat – de flesta småbarn öppnar då munnen automatiskt. Använd en doseringssked. För skeden långt in i munnen så minskar risken för att barnet spottar ut allting igen. Uppmuntra när det går bra och använd gärna mutor: en saga, en sked god glass eller rent av en godisbit efter läkemedlet. Det är bra att ge något med god smak efter medicinen (som chokladsås), vilket är ett bra sätt att snabbt bli av med eftersmaken. Eftersom många läkemedel innehåller socker är det bra om barnet borstar tänderna efter att ha tagit läkemedlet.

Bild på doseringssked.


Låtsas inte att läkemedel är godis. Barnet känner sig lurat, och dessutom kan du bädda för missförstånd och förgiftningsolyckor i framtiden.


Pröva gärna själv hur medicinen smakar så att du kan sätta dig in i barnets situation. Du kan då trovärdigt tala om hur medicinen smakar.


Blanda inte droppar i välling eller mat som ditt barn får ofta. Barnet uppfattar lättare en bismak i välkänd föda och kan få avsmak för denna.


Blanda inte läkemedel i stora mängder vätska eller mat. Eftersom sjuka barn ofta har dålig aptit finns det risk för att de inte får i sig den avsedda dosen.


Försök inte öppna barnets mun med våld och håll inte heller för näsan på barnet. Vägrar barnet samarbeta kan du försöka med doseringsspruta som används till spädbarn.


Krossa eller dela tabletter

Även större barn som får tabletter har ibland svårt att svälja dem hela. Du kan då dela eller krossa tabletterna och ge dem med t ex äppelmos eller någon trögflytande vätska. Observera dock att vissa tabletter inte får krossas eller delas. Rådgör med vårdpersonal eller personal på apoteket.

På apoteket finns produkter som gör det möjligt att täcka en tablett med ett välsmakande hölje som även gör det lättare att svälja. Dessa produkter kan även dölja bitter smak som kan uppkomma när tabletter delas.


Viktigt att fullfölja kuren

När en läkare skrivit ut läkemedel till ditt barn är det givetvis angeläget att barnet blir behandlat enligt läkarens ordination. Om du exempelvis avbryter en penicillinkur alltför tidigt, finns det risk för att infektionen inte läker ut ordentligt och/eller blossar upp på nytt.


Om du inte får i barnet det ordinerade läkemedlet trots att du prövat alla knep så ta kontakt med din distriktssköterska eller vårdcentralen och berätta om dina bekymmer. Läkare och sjuksköterskor är vana vid den här sortens problem och kan ofta ge värdefull hjälp.



Publiceringsdatum: 2016-06-14